Konst & galenskap
Jag fyller mina dagar med andras sorg. Med en systematisk vandring längs långa och kalla korridorer på sjukhuset La Pitié Salpetériere psykiatriska avdelning, där man förr i tiden låste in de ”alienerade”, tillsammans med prostituerade, fattiga och politiska dissidenter. Byggnaden heter La Force, och det är samma byggnad där de famösa hysterikerna väntade på Charcots morgonbesök, ibland fastkedjade vid sängarna. Ett par kedjor hänger fortfarande vid en av innegårdarnas murar, som en påminnelse om den galna institutionella tid som flytt. Numera är patienterna fria. Åtminstone på min avdelning. Ingen kallas hysteriker längre, hysterin har bytts ut mot ett annat begrepp – nämligen trouble conversif (konversionsstörning) eller ”histrionistisk personlighetsstörning”. Histrion var ursprungligen en etruskisk dansare, sedan skådespelare i Romarriket. Ordet har använts i nedsättande mening i termen av ”dålig skådespelare”. Är vi inte alla mer eller mindre dåliga skådespelare? Tänker jag när jag vandrar omkring i byggnaden. Var går gränsen egentligen mellan ett gott eller dåligt skådespel?
Dörrarna längs korridoren har numera ett runt glas som man kan kika in i, innan man knackar på dörren. Ibland ligger patienterna och sover, ibland sitter de rakt upp i sängen, blickandes i det tomma intet, likt levande målningar. Ibland ligger de och tittar rakt in i en skärm eller i en bok, men för det mesta är det just tomheten – denna stora ångestkälla – som blivit deras följeslagare. När jag har klivit innanför rummets kala väggar, frågar jag om de vill prata, vilket de för det mesta tacksamt vill. Jag försöker då efter ett tag låta samtalet leda dem till andra nejder, bortom ångesten, sorgen eller fasan inför livets meningslöshet. Det är mycket svårt, ibland omöjligt. Hur finner man mening i meningslösheten? Det är deras och min stora fråga just nu. Vi försöker finna tillfälliga svar. Terapin blir det rum i rummet som beklär tomheten med ord, bilder, drömmar och begär. Mitt verktyg är begäret, för det är begärets motor som sätter människan i rörelse och så småningom slungar henne ut ur ångestens och repetitionens cirklar. Hur väcker man ett begär som sedan länge stillnat? Genom ett milt och aktivt lyssnande. Men också genom konsten.
Om de är tysta, inte vill prata eller om samtalet flyter trögt, och jag upptäcker en bok liggandes på nattduksbordet, ber jag dem tala om den. Om böckerna inte berör dem i någon större utsträckning, eftersom de råkat hitta dem i klinikens bokhylla som mest fylls av skräplitteratur, ber jag dem tala om de böcker, filmer eller konstverk som påverkat dem starkt under tidigare perioder i deras liv. Om de inte längre minns eller orkar minnas, försöker jag lite lätt beröra ett verk som berört mig. Rätt vad det är brukar samtalet sätta igång. De börjar då veckla ut sina egna relationer, inte bara till konsterna utan också idéerna, resorna, livsvalen och människorna som varit viktiga för dem. Den psykonautiska resan kan börja. ”Konsten är det som gör livet intressantare än konsten”, sade en gång den franska konstnären Robert Filliou. Konsten är det som gör psykoterapin intressantare än psykoterapin, skulle jag vilja hävda, för utöver drömmarna är det konsten som är den snabbaste vägen in i det omedvetna. Konsten har alltid föregått psykoanalysen, för konstnären är kapabel att lära oss saker om livet som psykoanalytiska förklaringsmodeller endast kan förklara i eftertankens kranka blekhet.
Det är mina dagar som praktikant på Sjukhuset La Pitié Salpêtrière men också det akuta världsläget i och med Covid-pandemins katastrofala undergångsvågor med allt vad den inneburit för folks mentala hälsa, som gett mig lusten att ägna ett helt Paletten-nummer till det psykiska lidande och galenskap som sköljer över världen idag. Hur har Covid-pandemin påverkat konsterna? Och vad kan konsten förmedla i denna förvirrade tid? I detta nummer vände jag mig till en rad konstnärer som jag finner intressanta idag, nämligen Åsa Cederqvist, Alina Chaiderov, Jonas Dahlberg, Leif Elggren, Juan-Pedro Fabra Guemberena, Jens Fänge, Felix Gmelin, Goldin + Senneby, Annika Elisabeth von Hausswolff, Lena Mattson, Fatima Moallim, Santiago Mostyn, Tova Mozard och Anna-Karin Rasmusson för att fråga dem ifall de har gjort något konstverk som direkt eller indirekt relaterar till pandemins realiteter idag, samt ta reda på hur det varit att vara verksam under så kritiska produktionsförhållanden.
Jag blev djupt berörd av deras svar och de fina verken de valde att glänta på dörren till, som Palettens läsare nu får ta del av. Om pandemin fört med sig något gott, så är det behovet av att finna ett nytt språk att tala om konst på, ett språk som är både ärligare och djupsinnigare och mer medvetet om människans ofrånkomliga sår, som är också språkets och konstens sår. Psykiskt lidande och sanning, melankoli och insikt, konst och liv, hänger mer än någonsin ihop.
Kopplingen mellan psykiskt lidande, galenskap och konst, är lika gammal som den västerländska kulturen. Aristoteles såg melankolin som det konstnärliga temperamentets essens per excellens. Att vara eller icke vara? Frågade sig melankolikern Hamlet. Varför välja? Viljan att vara levande och död, och ibland även redo att förinta allt, inklusive en själv, förstod Shakespeare bättre än någon annan. Hans författarskap erbjuder förmodligen en precisare beskrivning av människans alla psykiska konstruktioner och patologier än DSM-5, dagens psykiatrikers stora bibel.
Det är under romantiken som galenskapen får högst status och två motstridiga drifter börjar hemsöka samhället, med konstnärer som såg galenskapet som källa till inspiration eller psykiatriker som klassificerade konstnärskap utifrån deras diagnostiska terminologier. Galenskapen är redan i sig ett försök att bli frisk, en lösning, hävdade Freud. Lacan ”fann” hos Joyce ett alldeles eget symtom, ”le Sinthome”, baserad på ordleken med ”le sainte homme” (den heliga mannen), som tillät honom att hantera sitt symtom i det sätt han laborerade med språket.
Kopplingen mellan konst och galenskap, centrum och periferi, accentueras i och med koloniseringen av konstensnya vildar – Art brut-konstnärer med Dubuffet i spetsen, outsider art och self-made konstnärer flöt samman i en osalig sörja som fram till nyligen prydde biennalernas väggar. Jag tänker på Massimiliano Gionis Venedigbiennal Encyclopedic Palace 2013, då den japanske konstnären Shinichi Sawada presenterades i både katalogtexten och på verkskylten som ”autistisk”. I Sverige har vi haft flera utställningar med ”särlingskonstnärer”, som Annan konst på Göteborgs Konstmuseum 2008.
Det är inte bara konstnärerna som smakat på galenskapens bitterljuva sötma. Många psykiatriska patienter har gjort konst under sina klinikvistelser. Mellan 1919 och 1922 samlade den tyske konsthistorikern och psykiatrikern Hans Prinzhorn mer än 5000 verk från olika mentala asyler i Europa. Modernismens konstnärer fann stor inspiration hos psykiatrins nyupptäckta konstnärer och då många framstående konstnärer och författare blev inlagda på kliniker började skillnaden mellan galenskap och sundhet sakta men säkert luckras upp. Denna trend bröts kraftigt år 1937 då nazisterna med Adolf Ziegler i spetsen organiserade utställningen Entartete Kunst med syfte att presentera konstnärer som Paul Klee, Oskar Kokoschka och Kurt Schwitters som certifierade galningar och de judiska och bolsjevikiska tanketraditionerna som rakt igenom degenererade.
Konsten är ”galen” på många sätt, eftersom konsten vägrar underkasta sig samhällets normer och ideal. Men det finns tider och epoker där den hållits i hårdare tyglar än andra. Låt oss ta det senaste sekelskiftet till exempel. Under 2000-talets början och en stor del in på 2010-talet förväntades konstnärer skildra samhällets och människornas sjuka mekanismer, men det var mer sällan dessa sjukdomar fick sippra in i konsterna på ett formellt plan. Och när de ”fick” det, var det oftast på den privata konstmarknadens premisser. Jag tänker på ”Young Brittish Artists”, men också på konstnärer som Paul McCarthy, Cindy Sherman och Robert Gober som lades fram av teoretiker som Hal Foster i den epokgörande The return of the real 1996. När de statliga subventionernas sponsringsmaskiner trädde i kraft i början på 2000-talet var det en helt annan konst som premierades, en kylig, ironisk, djupt medveten och formsträng konst som höll galenskapen och det psykiska lidandet så långt bort man kunde komma, från både institutionsrummen och ansökningshandlingarna.
Men något har som sagt skett sedan en tid tillbaka. Konstlandskapet håller på att förändras på både gott och ont. Konstnärerna räds inte att lyfta på locket längre, vare sig det handlar om individuella eller systemiska plågor, orättvisor eller frustrationer. I detta högaffekterade landskap kan man skönja en både mörkare, våldsammare tendens och en mjukare, inkännande sådan. Ibland inom ett och samma konstnärskap.
Och melankolin och svärtan bor ofta granne med humorn, som hos Iris Smeds. I sin sorghumoristiska text i detta nummer skriver hon om sina erfarenheter av psykiatrin och psykoanalysen, om hur svårt det är att skapa när man mår riktigt dåligt, men också om hur man i sin konstnärliga praktik kan tänja på verkligheten eller skapa en helt ny.
En annan konstnär som har gått med på att låta oss blicka in i sitt konstnärskaps mentala labyrinter är Leif Holmstrand som tar oss på en hejdundrande berg-och-dalbaneresa via Leonardo da Vincis Salvator mundi, Japan, zyprexa, Shakespeares Ofelia, Fra Angelico, om expansiva människosystem, sjukhusvistelsens paranoia, konsten att bli frälst, att frälsa genom konsten och utplåna sig själv i en och samma rörelse, men också den kliniska baksidan av en sådan gest som går via en avromantisering av schizofrenin. Kan frälsaren vara frisk? Han är skeptisk. Vad är galenskap egentligen? Och vilka är de största galningarna? Psykiatrikern och AI-forskaren Redwan Maatoug som är klinikchef på La Pitié Salpêtrière i Paris kommer med en särdeles personlig och filosofisk beskrivning som tar spjärn mot Albert Camus tankegångar om Sisyfos.
I detta Paletten-nummer bjuder vi också på en purfärsk översättning av första kapitlet i Julia Kristevas epokgörande teoribok Svart sol, depression och melankoli, som märkligt nog ännu inte är översatt till svenska. I denna djupt drabbande essä gräver sig Kristeva in i melankolins hjärta. Hon skriver om den oemotsägliga smärta som ibland gör att vi förlorar viljan att tala och handla och till slut även själva livslusten. Men denna sorgliga vällust gör paradoxalt nog att meningslösheten inte upplevs som tragisk utan som uppenbar och ofrånkomlig.
Mikael Van Reis skriver om hur konsten kan uppstå ur ”tungsinnets molnmörka livskänsla”, i en komparativ studie av Albrecht Dürers mästerkopparstick Melencolia I från 1514, som representerar en håglös ängel, omgiven av ting som symboliserar livets ändlighet och vetandets begränsning, och Lucas Cranach den äldres gåtfulla Melancholie från 1532, där den häxliknande kvinnliga ängeln är allt annat än nedslagen, ty här finns både erotiska och förföriska gester samt en ”kastrerande kniv”.
Andreas Lundberg, det psykiska mörkrets okrönta furste, ombads inför detta nummer att reflektera över den trilogi han avslutade i våras med böckerna Storm i den pelare som bär, Ofarbar tystnad och Gerontion. Lundberg ser denna skrift som ”ett försök att skönja en väg ut ur ’självbiografins’ spegelsal eller svinstia”. Vägen ur går via en avgrundsdjup uppgörelse med den bibliska berättelsen ”Den besatte och svinhjorden”, där både Jesus och galenskapen spelar en central roll. ”Det är tydligt att terapin, strategierna och övningarna bara är färglösa efterbilder av religiös och magisk praktik. Samhällets fundamentala överenskommelse om att det finns mening. Människorna har enats om att det är ’bättre’ att arbeta i åtta timmar än att gå och hänga sig”.
Om trauman är vad som sätter tiden ur led, hur länge kan ett kärlekstrauma sitta i, långt efter en separation? Varför tar kärleken egentligen slut och hur hänger kärlekstrauman ihop med barndomens demoner? I den drömska essän Crazy Love tar Saskia Vogel oss på en minnestur genom en olycklig kärlekshistorias posttraumatiska stressyndrom och uppehåller sig vid Bram Stokers Dracula, en mor med ett hål i hjärtat, en gulaschsoppa, en terapeut, katten Mauzi och en rad betraktelser över kärlekens relation till våld och otröstlig sorg.
Ett annat färdmedel in i det undermedvetna är droger. Arazo Arif tar oss på en psykonautisk resa genom sitt eget underland, med hjälp av hallucinogenen psilocybin. I essän Psykedelika beskriver hon sin drogtripp, känslan av att bli ett med allt, marken, solen, månen, stjärnorna, för att återuppstå i en helt ny uppenbarelse.
De flesta av oss söker ett enhetligt jag. Men jaget är delat. Det är därför vi ofta hamnar i konflikt med oss själva. Det är ett sundhetstecken, rentav. Ibland fabricerar vi ett ”falskt jag”. Filosofen Simon Critchley har valt att dela med sig av sina spännande föreläsningsanteckningar kring R. D. Laings teorier om schizofrenin.
Vad vore ett Paletten-nummer om relationen mellan konst och galenskap, konst och psykiskt lidande utan en grundligare genomgång av Lacans legendariska tolkning av Hans Holbeins Ambassadörerna? Psykoanalytikern Peter Jansson levererar i detta nummer en djuplodande analys av Lacans teorier om konstens förmåga att skänka form åt paranoians skepnad, men också dess förmåga att blottlägga en sak vi sällan vill kännas vid, nämligen att människans förhållande till världen har en paranoid struktur. Vad döljer Holbeins målning egentligen, förutom den anamorfiska dödskallen? Och vilka kopplingar kan man dra från den till vår tids paranoida relation till pandemin?
Vem som helst kan bli paranoid, men hur fungerar paranoian i grund och botten? Jag bad psykoanalytikern och poeten UKON skriva en text om paranoian ur ett kliniskt perspektiv. UKON tar oss på en strapatsrik resa genom både psykiatrins och psykoanalysens läsningar av paranoian. Paranoian kan rädda oss förklarar han från den katastrofala föreställningen om att det inte finns en enda människa som bryr sig, men paranoian kan också få politiska dimensioner: ”Det paranoida tillståndet innebär ett ständigt sökande efter fel och brister i den rådande ordningen och självpåtaget ansvar för en mer moralisk och förnuftig värld.”
Hur har pandemin, karantänen, institutionernas nedstängning, den ekonomiska krisen, rädslorna, ilskan, protesterna och digitaliseringen av människolivet påverkat konstklimatet i stort? Zofia Cielatkowska levererar via lösryckta samtal med nära och kära, framtidsdrömmar och politiska slogans, en politisk-lyrisk betraktelse över både den senaste tidens och den kommande tidens prövningar för konstfältet.
”Vi tycks leva i ett intellektuellt risksamhälle där känslor, upplevelser och ängslighet tenderar att trumfa kunskap, reflektioner och sunt förnuft.” Så avslutade konstfacksprofessorn och kritikern Sara Kristoffersson den debatt som hon initierat genom att avfärda konstnärsgruppens Brown Islands institutionskritiska förslag att byta namn på utställningsrummet Vita havet på Konstfack. Inte ens med ”livlig fantasi” har Vita havet något med rasism att göra fastslog hon. Apropå denna debatt undrar Palettens Johannes Björk, Patrik Haggren, Hanni Kamaly, Frida Sandström och Fredrik Svensk i en kollektiv text om Kristofferssons hållning inte är ett symtom på en ny mer allmän position i svensk konstkritik. I När kritiken ställer diagnos frågar de sig vad det innebär när kritiker framställer sig själva som förnuftets företrädare och samtidigt målar upp identitetspolitiken som ett känslostyrt hot med kopplingar till totalitära ideologier.
Varje epok har sina revolutioner. Poeten Sanna Samuelsson går i Lustspel: Gården brinner, omarbetat version av ett hörspel som uppfördes på Ställbergs gruva 2020, in på den franska revolutionens brinnande gårdar, närmare bestämt Marie Antoinettes trädgård Le Hameau de la Reine utanför Versailles, där hon drog sig undan världen, iklädd pastorala klänningar, för att undkomma ”hovets onda tungor”.
En konstnärsduo som också söker sig till naturen, men denna gång som en motreaktion till vad de ser som en pågående kollektiv avförtrollning av våra inre och yttre liv är Hanna Andersson och Björn Engberg. Paletten bjuder på en inblick i deras nyromantiska estetik som varken skyr våld eller försoning.
Sist men inte minst bjuder Paletten på en inblick i Edward Jarvis mirakulösa bildvärld, som sätter psykets mörka nejder i ett helt nytt ljus. Jag betraktar diptyken som innehåller texten “I själens dunkla natt” och “Tärd av den kärlek som ej blir förbrunnen”som ett motto för detta Paletten-nummer liksom konsten och livet i stort. Så länge vi lever och älskar finns det hopp...
Trevlig läsning!
Chefredaktör Sinziana Ravini med redaktion