Om Gud skulle stiga ner från himlen skulle han förmodligen börja med att gå till en psykiatrisk klinik. När jag gjorde min praktik på Clinique de la Borde, som inspirerade Gilles Deleuze och Félix Guattaris berömda bok Anti-Oidipus – Kapitalism och schizofreni (1972), upptäckte jag hur nära psykiskt lidande och religion, människa och Gud står varandra. Detta gäller särskilt för människor som lider av psykos. Hos dem uppenbarar sig ofta Guds röst och resonerar metaforiskt. Vissa påstår sig själva vara Gud, Jesus eller någon av hans profeter – en illusion som vanligtvis kallas megalomani. Varje så kallad galning har vanföreställningar om sin egen tid, men där många förr trodde sig vara Napoleon, är det sällan någon som idag tror sig vara Macron, Trump eller Putin. Inspirerar vår tids ledare till färre psykotiska identifikationer? Detta vore i sig en indirekt kritik av samhället.
I detta nummer av Paletten tar vi ett närmare titt på hur psykosen opererar hos individer i såväl konst som samhälle. Psykos är ett allmänbegrepp inom psykiatrin och betecknar en störning som oftast gäller tvångstankar, vilka leder till bristande verklighetsförankring. Termen ”psykos” användes först år 1845 av den österrikiske läkaren baron Ernst von Feuchtersleben, då som ett alternativ till termerna galenskap och mani. Etymologiskt härstammar termen från grekiskans ψύχωσις / psúchōsis, ”att ge liv ”. Det var sedan den tyske psykiatrikern Emil Kraepelin som lade grunden för en tydlig åtskillnad mellan psykotiska och neurotiska störningar.
Psykotikern brukar upphäva kopplingen till den yttre verkligheten för att kunna skapa en ny acceptabel verklighet. Detta förklarar den fallenhet som vissa psykotiker har för konstnärligt skapande. I århundraden har sambandet mellan kreativitet och psykisk ohälsa romantiserats, mytologiserats och stigmatiserats. Även om det är svårt att påvisa ett definitivt samband mellan konst och psykisk hälsa är det inte osannolikt att psykiska störningar liksom andra sinnestillstånd – kan forma individer och deras kreativa arbete. Konstnärer som Francisco de Goya, Vincent van Gogh, Edvard Munch, Frida Kahlo, Mark Rothko och Salvador Dalí led alla av psykisk ohälsa, men lyckades göra stor konst av sina lidanden och vanföreställningar. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche skrev: ”Man måste ha kaos inom sig för att föda en dansande stjärna.”
Det råder en märklig förbindelse mellan det poetiska skrivandet, mystikens hänförelse och psykosens justering av ord och verklighet, skriver litteraturvetaren Carin Franzén i sitt bidrag till detta nummer. Med hjälp av bland andra Julia Kristeva och Jacques Lacan tar hon sig an James Joyce, Paul Celan, Nelly Sachs, Brigitta Trotzig, Liliana Cavalli och Lars Norén samt Israels alltjämt pågående folkmord i Gaza – ja, rentav verklighetens inneboende vansinne, som i förnekelsen av det palestinska folkets existens. Hon skriver: ”Den dag verklighetens vansinne ger vika kan poesin åter visa fram språkets potential till förnyelse och befrielse. Om poesin idag måste vara en elegi över ett språk som dött – ”Emellanåt dör språket” – ger det hopp om att de emellanåt också kan återuppstå”.
”Jag vet mycket väl, men ändå” kännetecknar jagklyvningen hos individer som agerar i oenlighet med vad de vet. Det förefaller som att formeln också går att applicera på hur västvärlden förhåller sig till folkmordet i Gaza, skriver poeten och psykoanalytikern UKON i detta nummer. Han undrar ”Vad kommer att hända i framtiden när bilderna, berättelserna, kanske internationella krigsdomstolar, gör folkmordet omöjligt att förneka?” och föreslår tre tänkbara scenarion: 1) ”Västvärlden inser att dess mordiska förflutna återigen upprepats, drabbas av skam- och skuldkänslor och sörjer, tvivlar på sin godhet”. 2) ”Förnekandet och jagklyvningen upprätthålls och förstärks; allt fortsätter som vanligt, domstolarnas domar blir tandlösa, döden i Gaza förringas och försvinner i tidens ström av kriser, misär, olyckor och sensationer”. 3) ”Ledarna i västvärlden skulle i så fall säga rakt ut att internationell humanitär rätt och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte längre gäller. Och att vissa människor (dvs de som är lika en själv) är mer värda än andra (de som är olika)”. Vilken av dem kommer att vinna? Den som lever får se.
”Jag gick längs vägen med två vänner – så gick solen ned – himlen blev plötsligt blodröd – jag stannade, lutade mig mot staketet utmattad – över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldtungor – mina vänner gick vidare och jag stod där darrande av rädsla – och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen”. Så skrev Edvard Munch i sin dagbok den 22 januari 1982 för att förklara hur Skriet kom till. I en djuplodande essä erbjuder psykoanalytikern Peter Jansson en analys av målningen och ger sig i kast med
en historieskrivning av psykosens estetiska och psykoanalytiska
dimensioner. Jansson försöker även fånga psykosens essens i rader som: ”Om den ursprungliga symboliska representationen (av objektet) i neurosen
och perversionen är bortträngd respektive förnekad, är den i psykosen förkastad i så måtto att den aldrig har vunnit erkännande och då återvänder i form av hallucinationens och paranoians reala (röst)objekt.”
Vad innebär egentligen radikalisering? Etymologiskt betyder det att gå till roten (från latinets radix). Radikal islamism,fascism och andra sekter ger individer chansen att smälta in i en sammansvetsad grupp. Varifrån kommer en sådan önskan? Varför tror vi själva ibland att rötter är att föredra framför frukter? Varför söker vi denna absoluta enhet – vare sig den är religiös, politisk, romantisk, yrkesmässig eller vänskaplig – då vi riskerar att förlora oss själva? I en essä ur boken Petit Manuel de Contradicalisations (Sv: Motradikaliseringens lilla manual) menar psykoanalytikern Thomas Bouvatier att radikalt tänkande kan leda till en individs beroende av sammansmältning och förklarar varför det är angeläget att lära sig att såväl individuellt och kollektivt försvara sig mot.
Hur ser några av världslitteraturens författares relation till psykosen ut? Det undrar den rumänske författaren och poeten Aura Christi som tar sig an Fjodor Dostojevskij, Arthur Rimbaud, Emily Dickinson, Rainer Maria Rilke, Charles Baudelaire, Marina Țsvetajeva, Lucian Blaga och George Bacovia. Dessa djärva själsnavigatörer besitter konsten att pulverisera ”det medvetna egot” skriver hon. När vi läser dem följer vi den ytterst fina vägen längs vilken de framställer sina mångfaldiga jag och förvandlar sig till visionärer genom det Arthur Rimbaud kallade ”en lång, enorm och klar omkastning av alla sina sinnen”.
Andreas Embirikos var en grekisk surrealistisk poet, författare, fotograf och den förste grekiske psykoanalytikern. Som författare kom han ur 1930-talets generation och anses vara en av de viktigaste representanterna för grekisk surrealism. Han studerade psykoanalys i Frankrike och var den förste som utövade det som ett yrke i Grekland under åren 1935–1951. I detta Palettennummer erbjuder vi en novell av honom som driver med galenskapens alla dimensioner, inte minst storhetsvansinnet.
I detta nummer har vi även bett tre konstnärer – Alfred Boman, Isolde Berkqvist och Jaana-Kriistina Alakoski – att låta oss ta en närmare titt på deras konst- närskap i relation till psykosen.
Hur ser det moderna vansinnets historia ut? Henrik Klasson levererar i samband med detta nummer en essä publicerad på www.paletten.net som tar sig an just detta, med nedslag hos Hieronymus Bosch, Hogarth, Goya, Schreber, surrealismen, patientkonst, Art Brut konsten, Salvador Dali, Anna Odell och sitt eget arbete med psykiskt sjuka med hjälp av tänkare som Foucault.
Antonin Artaud är en av Frankrikes mest legendariska författare, skådespelare och poet. Under sitt liv kämpade han med fysisk smärta, och diagnostiserades med ärftlig syfilis samt både medicinerades och självmedicinerade. Smärtorna påverkade både hans relationer och hans kreativitet. Artaud, som uppfann begreppet ”grymhetens teater”, försökte att radikalt förändra litteraturen i allmänhet och teatern i synnerhet. Även om han inte lyckades under sin livstid påverkade han definitivt generationerna efter maj 1968 i synnerhet situationisterna som i slutet av 1960-talet påstod sig dela hans revolutionära anda. I en essä om Artauds relation till Gud och mer därtill skriver den franska psykoanalytikern Flavia Goian om författarens vilja att pånyttföda sig själv som Gud. Även denna text publiceras på Palettens hemsida.
Vid sidan av numrets övergripande tema publicerar vi även en längre essä av sociologen Majsa Allelin som tar sig an den turkmenska mattans produktion, konsumtion och mönstertradition. I texten undersöks vilka platser och ekonomier som ”knyts samman” under mattans tillblivelse och användning. Går det att förstå oviljan att förnya mattornas mönster som ett svar på de osäkra levnadsvillkor som ett nomadiskt liv vilket senare blivit bofast minoritet innebär? Hur ser produktions- och konsumtionsförhållandena ut i dagens industrialiserade ekonomi? Och varför har den turkmenska mattan i väst fått borgerlig status genom välrenommerade auktionshus, inredningsmagasin och Freuds mottagningsrum?
Trevlig läsning!
Sinziana Ravini med redaktionen