Antonin Artauds verk följer Arthur Rimbauds uppmaning i En tid i helvetet om att dansa fram ord och kroppar. Artaud strävade efter att skriva fram den dansande kroppen, att föra läsaren bortom språk och tecken och in i skrik, rytmer, rörelser samt gester. För Artaud handlar det om att fly sin “likkropp” för att reinkarnera sig själv i "den nya skriftkroppen" genom att stycka upp, fragmentera, upplösa och utmärgla såväl sin egen som språkets kropp. Han utnämner sig själv till "kroppens upprorsmakare".[1] Ständigt förstör och omskapar han sin egen och språkets kropp, beslagtar den för att genom skriften tillägna sig en självskapande kropp.
Det är inte ordets utan kroppens alkemi som måste omvandlas till verkets kropp: "För det är en författares kropp som hostar, spottar, snyter sig, nyser, sniffar och pustar när han skriver."[2]
Jag är jag, Artaud
Självskapande förutsätter en självreferentiell definition där subjektet på sätt och vis utgår från sig självt. Gud, Guds namn, är prototypen för denna självreferentialitet, det betecknande som betecknar sig självt, Ehyeh asher ehyeh, uppenbarad för Mose i mitten av den brinnande busken: "Jag är den jag är" eller "Jag är den som är/kommer att vara", härlett från hebreiskans hyh, "att vara", vilket knyter Gud till frågan om varat och existensen. För Artaud handlar det om att nå denna plats.
På artaudiskt språk släpper det självskapande projektet, upprättandet av en självreferentialitet, loss en mängd paradoxer som kan identifieras genom semantiska, syntaktiska eller deklarativa egenheter. När vi definierar en entitet i sig själv framstår den å ena sidan som lika med sig själv, perfekt självdefinierad; å andra sidan introducerar denna typ av rekursiv definition, vilken fungerar som en tautologi, en intern rörelse som ständigt gräver i den uppenbara definitionen av en definition, en intern skillnad vars diskursiva spridning aldrig upphör.
Tautologin (handlingen att definiera en sak genom den själv) leder till en möbiansk logik så att en aspekt, liksom baksidan eller framsidan av det berömda Möbiusbandet, ständigt byts ut mot sin motsats. Hegel hade redan identifierat denna typ av drag i de tre första delarna av förordet till Andens fenomenologi, då han undersökte det ögonblick då anden, genom att sätta sig själv som objekt, blir till en annan i förhållande till sig själv. Hegel uppfattade att vi här trädde in i en "inverterad värld" där "den andre är i sig själv", där "det som är sött för smaken [...] skulle vara surt", där "nordpolen på fenomenets verkliga kompass skulle vara sydpolen i sitt inre varande" och där "det identiska är icke-identiskt med sig självt, och det icke-identiska, identiskt med sig självt". "Denna rörelse, om vi undersöker den närmare", skrev Hegel, "blir omedelbart motsatsen till sig själv". Som exempel anförde han den "spekulativa propositionen", en tautologisk och självrefererande form reserverad för definitionen av Gud eller Varat, och noterade dess mycket problematiska natur.
Det handlar inte längre om att tillämpa denna form på Gud, den självgrundande varelse som Artaud radikalt förkastar. Då den "medfödda fadern" är reducerad till "perineum", det vill säga "detta ben/ beläget mellan anus och könsorganen"[3], motsätter hansig figuren för den "medfödda människan", fri från all sexuell fortplantning, som ständigt dör och återföds. Genom att spela upp alla teologiska debatter på avstånd (Kristus, var han avlad eller skapad, född eller medfödd), säger Artaud om sig själv, "varken från en mor eller en far". Det handlar inte längre om att se sig själv som skapad definierad av en Annan, utan om att tillämpa den självdefinierande rörelsen på sig själv.
En tautologisk definition räcker, det räcker med att vilja skapa "MÄNNISKAN, MÄNNISKAN som AV SIG SJÄLV, SIG SJÄLV i rummet konstruerade HAN SIG SJÄLV."[4] Kort sagt, det räcker med att vilja “skapa Artaud” för att kastas in i självskapandets förvecklingar. Så snart en sak som är identisk med sig själv lämnas åt sig själv, kidnappas den antingen av Gud ("Gud mördade honom") eller, om den undslipper honom, så blir den omedelbart annorlunda än eller rent av motsatsen till sig själv. Varför? För när subjektet försöker finna sig självt postulerar det något som ännu inte existerar för att auktorisera sig självt. Med andra ord, det postulerar det som logiskt sett kommer efter. Men eftersom detta stöd är fundamentalt instabilt hos Artaud blir handlingen problematisk. Antingen skiljer den sig ständigt i en oändlig eskalering – se de långa uppräkningarna i alla Artauds texter från L'Ombilic des limbes till de många litaniorna i Artauds återkomst, Mômo – eller, om den fullbordas, sätter den subjektet i en situation där det spelas ett spratt. Därför kan Antonin Artaud – som bara talar i Antonin Artauds namn – aldrig helt tro på Antonin Artaud…
Artaud slutar aldrig vänta på Artaud och kallar honom vid alla möjliga namn: Arto, Tarot, Artot, Tarto, Saint Antonin, Antoneo Arlaud eller Nalpas. Denna självupplösande upplevelse som inträffar mitt i en dröm om fullständig självutnämning genomsyrar hela hans verk efter korrespondensen med Jacques Rivière: ”Jag lider av en fruktansvärd sinnessjukdom. Mina tankar överger mig på alla nivåer […]. Jag är underlägsen mig själv […] [Det är] en total frånvaro, en sann förlust.”[5].”Denna ständiga försvagning av mitt tänkande måste tillskrivas […] ett centralt sammanbrott i själen, ett slags erosion, både väsentlig och flyktig, av tanken”, ”det finns något som i smyg tar ifrån mig de ord jag har funnit…”. Denna jagförlust kommer inte att upphöra förrän i slutet av hans liv: ”Jag känner en kropp som inte tillhör mig, / som jag inte håller fast vid […] Var drömde jag att jag födde mig själv??”.[6]
Artaud som drömmer om att bli sig själv, blir alltid mer eller mindre än sig själv. ”Artaud” är det problematiska namnet på författaren, skribenten, berättaren, karaktären som förs samman i varierande proportioner och i otidsenliga hopp från det ena till det andra, som till exempel i denna text med titeln ”Brev från Rodez”, skriven av Artaud i Anie Besnards namn: ”där Antonin Artaud återger sina motgångar, av vilka jag, Anie Besnard, har de mest smärtsamma personliga minnen.”[7] Denna egenhet, där författaren kan vara mer eller mindre sig själv eller till och med någon annan, utgör en självrefererande lust som tynger Artaud.
Det varande som utgår från honom själv blir överordnat honom själv, likväl fortsätter något av detta att leva i honom även när han förändras. Denna inversion av “före” och “efter”, av “insida” och “utsida”, “helhet” och “del”, “affirmation” och “negation”, “form” och “innehåll”, “likhet och “annanhet”, “här” och “där”, genomsyrarhela Artauds skrivande. Och det är genom inversionerna som Artaud återskapar sig själv som människa med en annan kropp, "en kropp utan organ"[8], fri från en possessiv Gud : “Jag har funnit sättet att en gång för alla göra slut med den här apan…/ det är människan som nu måste besluta sig för att kastrera sig själv /…att återuppbygga hennes anatomi / …att klä av henne naken för att klia / denna organism som kliar henne dödligt, // Gud, / och med Gud / hans organ”[9]).
Organens utplåning är också könets utplåning, i den mån det också är ett organ, ett särskilt objekt, det vill säga "den arroganta autonomin hos ett objekt som är svullet och fullt av sig självt". "Varken far eller mor / varken man eller kvinna", "efter att alltid ha varit en man", och även en sann man, har Artaud, i den mån han genom självskapande är "omgjord från ett enda stycke", inget kön. Men om han inte har något kön, betonar Derrida i "La parole Soufflée" (ungefär “Andningens ord”), beror det på att han måste vara sitt kön. Ett riktigt, icke-organiskt kön. "En sann man har inget kön", enligt Artaud.
När du har gjort honom till en kropp utan organ, / då har du befriat honom från all hans automatism / och återställt honom till hans sanna frihet. // Då lär du honom återigen att dansa baklänges / som i musettdansernas delirium / och denna bakåtvända sida kommer att vara hans sanna högra sida.
Dessa överraskande bifurkationer, dessa inversioner, griper bokstavligen tag i och förbluffar läsaren, projiceras till våldsamma kortslutningar som stör meningens kontinuitet, bryter syntaxen (se till exempel det första epigrafen i denna text där vi inte längre vet vem det dubbla pronomenet "honom" hänvisar till), inverterar de semantiska värdena och påverkar utsägandets relationer. När vi läser: "Gamle Artaud / är begravd / i skorstenshålet / som han håller från sitt kalla tandkött / från den dagen då han dödades!"[10],upptäcker vi en text som visserligen är tragisk – en död man begravd i sig själv – och fylld av inversioner. Första paradoxala inversionen: Artaud är död när han skriver denna text. Andra paradoxala inversionen: en Artaud död och begravd på en plats som råkar vara inuti honom själv, ett hål i hans tandkött – ett hål som troligen orsakats av en förlamande svimning under elchockerna 1943, vilket denna gång, efter en bruten kota, resulterar i förlusten av en tand. I kommentaren till "breven från Rodez", som alltså skrevs av Artaud i tredje person, får vi veta att "dagen efter denna död hade han sedan ett verkligt delirium, det enda under hans internering, men på grund av elchocken under vilken han förlorade medvetandet, och tappade sin sista guldtand"[11].
Artaud uppenbarar sig själv genom sig själv, är begravd inom sig själv, precis som teologernas och kabbalisternas Gud, Deus absconditus, är gömd inom sig själv, motsvarigheten till ljusets Gud: ”Vem är jag? / Varifrån kommer jag? / Jag är Antonin Artaud / och låt mig säga det / som jag vet hur jag ska säga det / omedelbart / kommer du att se min nuvarande kropp / falla sönder / och samlas / under tiotusen / ökända aspekter / en ny kropp / där du aldrig / igen / kommer att kunna glömma mig.”[12]
Gud är jag
Artaud inväntar inte Gud; han attackerar Gud. Om han vill göra sig av med Gud är det för att Gud stjäl hans liv. Artaud avslöjar och förkastar den enkla och tragiska ekvation som tynger alla: behovet av den Andre. Med andra ord, han attackerar den Andre för att själv kunna leva. Om den Andre verkligen existerar, då existerar inte jag – och detta, vad denna Andre än må vara: Gud, Dalai Lama, Antoine-Roi, Fadern-Modern, etc. – jaget existerar inte, eftersom jaget riskerar att bli den Andres objekt.
I motsats till vad man kanske skulle kunna tro är Artaud fullt medveten om den genomsnittliga neurotikerns subjektiva tillstånd; man skulle till och med kunna slå vad om att det är just för att han är så väl medveten om det som han förkastar det. Han vill vara “en genuin galning”, det vill säga “en man som föredrog att bli galen, i social mening, snarare än att förlora en viss överlägsen idé om mänsklig heder.”[13].
Jag tvingas medge att grupper av trollkarlar, inför hela den parisiska befolkningen som aldrig slutar turas om natt och dag, arrangerar sig vid vissa, i förväg överenskomna och planerade tider på gatorna eller boulevarderna för att sända mot mig vågor av hat som alla, med upphöjda kjolar eller uppknäppta byxor, hämtar ur djupet av sin sexualitet och att jag hör mig själv säga att jag överdriver eller att jag är i delirium när jag anklagar dessa ökända manövrar som alla i Paris har sett. […] Dessa trollkarlar är inte bara i Paris, utan över hela jorden [14]
Och att Gud är den store trollkarlen:
[…] Jag vet att denna världs själ är riggad av en apa som kallas Gud, som från grottornas djup på en planet jag känner mycket väl, förhäxar varelser som du [dvs. Colette Thomas] för att beröva dem fördelen med deras smärta och förlama deras beslutsamhet.[15]
Och förtrollningen, det vill säga att vara besatt av en Andre – allmänt känt som "neuros" sedan Freud – är just vad han inte vill ha. Han vill vara sig själv, Antonin Artaud. Han vill bevittna Antonin Artaud. Och om han låter den Andre agera, kommer han bara att bevittna den Andres inverkan på honom. Allt som sedan kommer till hans sinne, allt han tar för sig själv, allt som presenterar sig som hans "jag", är i slutändan inte annat än en fruktansvärd kopulation med den Andre i honom. Kort sagt, den Andre är en tjuv, en tjuv som stjäl hans existens.
I "La parole Soufflée" utvecklade Derrida temat om “den stjälande Guden” hos Artaud.[16]
Angående stöld och stulet tal konstaterar Derrida att vi alltid fördubblas: det finns en inneboende stöld i talakten, tal stjäls alltid, eftersom vi talar med den Andres ord och tilltalas genom dennes ord.
Artaud anför inte denna stöldstruktur som något exempel; han vill krossa den. Från och med nu måste han ständigt se till att han avskiljer sig från dubbleringarna och andra varelser som såtts inom honom, som påstår sig tala i hans namn. Det är därför som Evelyne Grossman i sin studie av Artaud[17] helt korrekt noteratatt den huvudsakliga uttalade fras som löper genom Artauds skrifter är “Jag, Antonin Artaud”. Men för att “Jag, Antonin Artaud” ska kunna uttalas måste den Andre fortfarande vara överlistad, för om han existerar, så gör inte jaget det.[18]
Det finns visserligen mystiska episoder hos Artaud, särskilt åren 1943–1944, men dessa episoder gör honom aldrig till sitt eget undergivna subjekt, utan snarare till en Kristus som kämpar mot Antikrist, eller till själva Guds väsen, sammansmält med honom: “läkare från den franska administrationen och polisen envisas med att vilja behandla mig som en neurotiker och en galning eftersom mitt liv är ett vandrande exempel på existensen av alla de övernaturliga varelser som litteratur och böcker diskuterar utan att ha någon kunskap om dem och som människor hatar eftersom de hatar [sic] det övernaturliga, det fantastiska och Gud.”[19]
Men det krävs bara att Gud låter sig manipuleras av demoner för att Artaud omedelbart ska anklaga honom och fördöma hans planer på att äga honom: “Du Guds skurk, du outsägliga flykting från himlen, du förkastliga tronande varelse, du är den varelse som gjort dig till Gud inför honom var du inte, men du tillät dig att sätta mig där jag är.”
I sina ansträngningar att finna sig själv och föda sig själv tvivlar Artaud inte. Han fördömer “pappa och mammas eviga likformighet”: “Jag kommer inte från en far och en mor [...] Jag kommer från mig själv, verkligen från mig själv.”[20] Han förnekar till och med sin födelse: "Jag minns inte att jag någonsin fötts. / Jag minns att jag aldrig fötts." Bara för att slutligen kunna förkunna: "Jag är odödlighet, medföddhet, evighet, / och även sublimitet; / Är det en defekt? / Då, i så fall, är jag defekt."
Märk väl att om Artaud skapade sig själv, så vore han sin egen far och son, och når så det storslagna ögonblick där successionsordningen ogiltigförklaras, avskaffas – en omständighet som påminner om Nietzsches Tragedins födelse, som syftar till en generationsöverskridande princip som "bryter individualismens stela lag":
Jag, Antonin Artaud, /Jag är min son, min far, min mor/och jag /utjämnaren av den dåraktiga resa som generation hänvisar till [21]
Artauds konsekvens i denna kamp mot den Andre, för att överlista den Andre som livnär sig på honom, i att på sätt och vis göra sig själv till den Andre i den Andres ställe, förnekas aldrig. Artaud gav aldrig efter för sin personliga myt, myten om den självskapade människan. Vi finner den i hans fördömanden och förbannelser av Gud, av Fadern (Antoine-Roi), av Dalai Lama, av Fadern-Modern (jfr det berömda “Jag tror varken på far / eller mor, // ja na pas / a papa-mama” [22] som fascinerade Gilles Deleuze så mycket.
Att Artaud var Gud insåg många som mötte honom. Vördnaden för Artaud har blivit mytomspunnen. Otaliga är vittnesmålen om den fascination han väckte. Omständigheterna under vilka en ung kvinna vid namn Paule Thévenin strax före Artauds död övergav sina psykiatriska studier för att plikttroget, axla bördan att transkribera och redigera de hundratals oläsliga handskrivna anteckningsböcker som han överlämnade förblir häpnadsväckande. Många historier har berättats om det inflytande Artaud hade på flera människor, inte bara den mycket lättpåverkade Colette Thomas (magnifikt förevigad av skådespelerskan Charlotte Valandrey, i filmen En compagnie d’Antonin Artaud (1993) av Gérard Mordillat, baserad på berättelsen av Jacques Prevel, där Artaud, under repetitionen av Nervals dikt “Konungen i Thule”, lär henne ett särskilt sätt att mässa: “att ropa, att bara låta ropet falla och förintas”).
Den anmärkningsvärda uppsjö av minnen från den berömda konferensen på Vieux Colombier, 13 januari 1947, förblir häpnadsväckande: “av tjugo personer närvarande som jag träffade fick jag tjugo olika versioner”, rapporterar hans levnadstecknareThomas Maeder, ; “vi var alla i trans”, specificerar en av dem. Barrault hävdade alltid att han inte deltog vid “hyllningen till Antonin Artaud” på Sarah-Bernhardt-teatern, 7 juni 1946, i samband med hans återkomst från Rodez då åskådarna såg och hörde honom läsa Cenci i fyrtio minuter och spela sen alla roller.[23]
Maria Casarès, som spelade de mest prövande tragiska roller, medger att hon förbluffades av Artauds "andliga närvaro" och att hon aldrig skulle känt igen sin egen röst på inspelningen av Pour en finir avec le jugemen de dieu från november 1947 – ett minne som tycks ha hemsökt henne.[24]… Denna "förtrollning" inför Artaud stannar inte vid hans närmaste; utan sprids genom hans författarskap till en bred publik som fascineras av mannen som skapade sig själv, och som för dem på sätt och vis intog den Andres plats.
Översättning från franskan: Sinziana Ravini
[1] Antonin Artaud, « Interjections », Suppôts et suppliciations, in Œuvres, Quarto Gallimard, Paris, 2004, sid.1387.
[2] Antonin Artaud, Textes écrits en 1947, op.cit., sid.1470.
[3] Antonin Artaud, « Le Retour d’Artaud, Le Mômo », Artaud le Mômo, op.cit., sid. 1127.
[4] Antonin Artaud, « Le Rite du Peyotl chez les Tarahumaras », Les Tarahumaras, op.cit., sid. 1686.
[5] Antonin Artaud, Lettre à Jacques Rivière du 5 juin 1923, op.cit., sid. 69-70.
[6] Antonin Artaud, Textes du retour à Paris écrit en 1946, op. cit.
[7] Antonin Artaud, Commentaire des « Lettres de Rodez », Suppôts et suppliciations, op.cit., sid. 1310.
[8] Antonin Artaud, Pour en finir avec le jugement de dieu, op.cit., sid. 1654.
[9] Ibid.
[10] Antonin Artaud, « Le Retour d’Artaud, Le Mômo », Artaud le Mômo, op.cit., sid. 1128.
[11] Antonin Artaud, Commentaire des « Lettres de Rodez », 1943,sid. 1310.
[12] Antonin Artaud, Pour en finir avec le jugement de dieu, Post-scriptum, 1947, sid 1663.
[13] Antonin Artaud, Van Gogh, le suicidé de la société, op.cit., sid. 1441.
[14] Antonin Artaud, Lettre de Rodez à Henri Parisot du 6 octobre 1945, op.cit., sid.1021.
[15] Antonin Artaud, Lettre à Colette Thomas du 27 mars 1946, i Suppôts et suppliciations, 1978, sid. 1292.
[16] Jacques Derrida, « La parole soufflée », i L’Écriture et la différence, Paris: Seuil, 1967, sid. 253-292.
[17] Evelyne Grossman, Artaud/Joyce, le corps et le texte, op.cit., kap. 8.
[18] Antonin Artaud, « Le Retour d’Artaud, Le Mômo », i Artaud le Mômo, sid. 1125.
[19] Antonin Artaud, Lettres écrites de Rodez (1943-1944).
[20] Antonin Artaud, Textes écrits en 1947, sid. 1571.
[21] Antonin Artaud, Ci-Gît, op.cit., sid. 1152.
[22] Antonin Artaud, Ci-Gît, op.cit., sid. 1162.
[23]Ibid., p. 266
[24] Odette et Alain Virmaux, Antonin Artaud, qui êtes-vous ?, Lyon: La Manufacture, 1989, 134.