Begärets konst
Finns det något mer komplext och ogreppbart hos människan än hennes begär? Vad är ditt sanna begär? Är psykoanalysens stora fråga, och om det finns ett budord inom psykoanalysen så är det att aldrig ge upp sitt begär. Men att följa sitt sanna begär, har ofta sitt pris. Balzacs Peau de Chagrin (Sorgens Hud) är en perfekt illustration av detta. Raphaël de Valentin, en ung melankolisk aristokrat, som leker med självmordstankar efter att ha spelat bort sina sista pengar på ett glädjehus vid Palais Royal, får från en gammal antikhandlare ett mirakulöst pergamentliknande skinn som kan tillfredsställa alla hans önskningar om makt, kärlek och framgång. Men Raphaëls mefistofeliska pakt med antikhandlaren gör att skinnet, som har en märklig förbindelse med hans faktiska liv, börjar krympa i takt med varje tillfredsställt begär. Raphaël, som drömde om att erövra världen, upptäcker sålunda, på bekostnad av sin egen existens, att begäret bränner oss, och att viljan till makt över våra begär förstör oss. Kommer kärleken rädda honom, eller snarare påskynda hans undergång? Och hur hänger egentligen begäret ihop med tiden, denna yttersta mästare som drar i livets tunna trådar?
Begäret är dubbelt, splittrat mellan eros och thanatos, livs- och dödsdriften, som lever sida vid sida inom oss, beblandade, i en närmast urskillningslös symbios. Hur skiljer man mellan ett begär som får oss att realisera stora ting och öppna oss mot den andre, och ett farligt begär som beblandar sig med fantasier och destruktiva njutningar? Människans begär är den andres begär hävdade en gång Lacan. Det finns åtminstone två sätt att tolka denna maxim på. Den första och mest Hegel-inspirerade tolkningen är att begäret i grunden är en önskan om erkännande från den Andre. För det andra, kan det ses som ett begär för det som vi antar att den andre önskar, det vill säga det som den andre saknar. Bristen skapar begär. Frustration också. Det är därför kastrationen – med alla dess manifestationer i klipp, regler, deadlines, ramar, negationer, föder och underhåller människans begär. Begär kommer annars från latinets ”desiderare”, som betyder att längta efter stjärnorna, vårt ursprung, eftersom vi alla är gjorda av stjärnstoft, något som Christinas Abdeevas bild på omslaget också påminner oss om, indirekt.
Lacan såg begäret som självaste fundamentet för ett analytiskt arbete. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att begäret är konstens motor per excellens, men vad händer om man riktar Lacans andra stora upptäckt på konsterna, nämligen att vi inte alltid önskar vad vi begär? Protect me from what I want stod det på Jenny Holzers stora neonskylt vid Time Square i New York 1982, som en konceptuell snapshot av själv-saboteringskonsten, men också som ett symboliskt sabotage av konsumismens drömfabriker, som den sabot (träsko) som en gång användes för att bromsa förindustrialitetens Spinning Jennys?
I detta Palettennummer har vi valt att titta närmare på hur begäret determinerar konsten men också på vad olika psykoanalytiska teoretiker har att säga om begärets multipla konster. Den franska författaren och psykoanalytikern Sara Chiche skriver om erotikens relation till psykoanalysen, om Sabina Spielrein, Lou Andreas Salomé, Anaïs Nin och alla de kvinnor som utmanat psykoanalysen genom sin kärlek och sina sexbegär till psykoanalytikern och därigenom gjort tabu-överträdelsen till ett intellektuellt och kreativt arbete, och sökandet efter det förlorade objektet till livets stora graal. Dorian Batycka tar oss på en vidlyftig resa genom motkulturens cybervärldar, NFT:s och alternativa ekonomier, och försöker förstå varför konstvärlden missförstått NFT:s samt varför ”desire is a bitch”, med en omtolkning av Deleuze och Guattaris anti-oidipala sökande efter det omöjliga. Kasia Urbanjak presenterar en text om hennes makt och begärsskola som emanciperar kvinnor men även män, med en rad lekfulla terapier som bringar nytt ljus i människans mörka skrymslen. Jan Hietala tar oss på en rundtur genom Englands trädgårdar men också obskyra fenomen som camera obscura, via konstnärer och tänkare som Sandro Botticelli, Alexander Pope, Vita Sackville-West, Henry James och Duchess of Windsor. Silvia Lippi skriver om konsten att medvetandegöra sitt sanna begär och agera i enlighet med den via en omläsning av såväl Spinozas, Freuds, Rilkes och Bretons som Lacans tankar i ämnet. Hanna Johansson ger sig i jakt efter sin dubbelgångare i Paris för att komma underfund med sitt sanna begär och Peter Jansson ger oss en grundlig nylacansk genomgång av begärets och fantasins anatomi, från Platons gästabud, via Caravaggios målningar, Berninis Den heliga Teresas extas, Cazottes förälskade djävul till Nietzsche, Camus och en rad andra tänkare för att bland annat försöka förstå vad Lacan menade med att kärlek är att ge något man inte har till någon som inte vill ha det.
I detta nummer valde vi att även ställa ”Djävulens fråga” till en rad konst- och kulturutövare. Så här lät inbjudan: I Jacques Cazottes roman Den förälskade djävulen (1772) är antihjälten, i början på berättelsen konfronterad av en djävul som uppenbarar sig först i formen av ett gigantiskt kamelhuvud som ställer den skrämmande frågan Che vuoi? (Vad vill du?) Cazottes djävul förvandlar sig sedan till en hund, en man, och intar sist men inte minst skepnaden av den vackra Biondetta, som blir förälskad i Alvare. Kan djävulen bli förälskad överhuvudtaget eller är hans förälskelse ett taskspeleri bland andra? Svårt att säga. Konstens är liksom livets djävlar alltid svåra att få grepp om. Men de är värda att lyssna på, när de konfronterar oss med vårt sanna begär. Vissa hävdar att det inte går, eftersom begäret är det som alltid undkommer människan. Andra hävdar att det visst går att veta eller säga något om det, eftersom det är begäret som tar oss ur melankolins, manins och tvångstankarnas cirklar. Det är kanske rentav så att begäret är hotat idag, och att vi måste ge oss i kast efter det, mer än någonsin. I vårt kommande Palettennummer, har vi valt att titta lite närmare på begäret, denna svårfångade entitet, ur ett såväl psykoanalytiskt som konstnärligt perspektiv. Vi väljer därför att ställa djävulens skrämmande fråga till en rad kulturarbetare som arbetar i olika fält. Så vad vill du? Hur ser ditt begär på ett såväl personligt som mer allmänmänskligt plan?
Vi är djupt förundrade över hur de medverkande valde att blottlägga och reflektera över sina innersta begär, med såväl bilder och nyskrivna texter. Maja Borg skriver om längtan som håller jaget i den andres våld, men också om hur man gör sig av med denna underkastelse. Mikaela Blomqvist skriver om sitt begär att ge tillvaron bokstavliga konturer genom en rad objektinköp som hon lika gärna skulle kunna göra sig av med, om någon bad henne, men ingen ber henne. Joakim Forsgren skriver om hur han lever på övertid och hur han agerar i gränslandet mellan det tillfälliga och det eviga. Magnus Bärtås skriver om sitt nekromantiska begär att hålla döda vid liv via sina assemblage av avlidna personers broderier. Mats Hjelm skriver om en ensam röst som sjunger bland ruinerna av Ducor Palace Hotel i Monrovia, Liberia, ett av Afrikas lyxigaste hotell där Idi Amin brukade simma i poolen beväpnad med pistol Année Olofsson skriver om ungdomens djävul och om hur hennes begär och lidelser hittat ett hem i konsten och svarar till slut på djävulens fråga med en dikt. Carolina Falkholt skriver om begäret som begär begäret och ett jag som är alla kvinnor och som både ger sig hän och vägrar ge.
Martin Jacobson skriver om hur han finner mening i en meningslös värld, via konsten och kärleken och hur konstnären agerar som en Graalriddare, Don Quijote, eller Jeanne d’Arc. Ylva Snöfrid skriver om hennes utställning Nostalgia – Acts of Vanitas, i New York 2019om hemlängtan och konstens relation till det omedvetna – det ultimata hemmet. Ingela Johansson skriver om hur hon tog sig ut ur lärarnas mentala tvångströjor och började hitta sitt eget bildspråk samt en plats i ett normkritiskt kollektiv. Marcus Lindeen går igenom sin arbetsdagbok och hittar bortglömda drömmar och begär om sexlabyrinter som han aldrig någonsin avslöjat för någon, än mindre tagit upp i sin egen konst, och reflekterar över en utställning som han såg i Berlin för några år sedan, som gjorde honom både kåt och skamfull. Linda Persson skriver om Laurie Andersons arbete Habeus Corpus (2015) med den 11 årige Mohammed el Gharani, som pekades ut som delaktig i Al Qaeda och torterades på Guantánamo tills han var 21. Vilka begär och ställningstaganden vi kan erhålla om den andre i vår kunskaps gråzoner?
Laleh Kazemi Veisari skriver om marken som lyfter locket till de gömda själarnas arkiv och inleder ett samtal med någon som kallat henne sheitan och utan religion för att hon alltid försökt gå sin egen väg, ”liksom djävulen som uppviglar människor till synd genom att viska till hjärtat”, om hennes flykter, för att i divanernas konstellation finna en (o)möjlig väg ur frånvändningen. Lovisa Ringborg skriver om ateljéns gyttjiga slagfält, om hur hon brottas med hundar, avbildade händer, lustar och former, om begärets elektriska, underjordiska strömmar, som alltid tar lekens eller förälskelsens former, omöjliga ”att redovisa för den som inte befinner sig i samma bubbla”. Björn Sandmark skriver bristen, saknaden, tomheten som driver mänskligheten framåt, samt Hegels teorier om begäret efter begäret, hur det faktiskt fungerar samt Kung Arthurs heliga gral, hans okända vision han såg innan han drunknade och konstaterar: ”Den enda slutsatsen man kan dra av sökandet efter den heliga graalen är att den som söker inte finner. Gralen får man se när man inte alls söker, eller ens är medveten om den”.
Kasra Seyed Alikhani skriver om en neuromuskulär sjukdom vars första symptom framträdde under en vernissage då han låtsades skratta åt ett skämt. Han fick inte upp ena mungipan! Var detta kroppens motstånd till ett tvingat rollspel? Hade undrar om han kanske inte lyssnat på sina begär och reflekterar över den utbredda fantasin om cancer som resultatet av hämmade begär för att sedan leverera en solfjäder av alla de nya kontrastfulla begär och lustar som sjukdomen väckte. Ulla Wiggen bidrar med en av hennes favoritmålningar som föreställer ett snitt av ett cerebellum (lillhjärnan) som brukar benämnas livets träd, sist men inte allra minst har UKON bidragit med en dikt om en person som begär allt.
Vi hoppas att detta nummer kommer väcka såväl gamla och förbisedda som nya begär, att den kommer få er att se nytt på världen och er själva, för vad är begärets största kraft om inte förmågan att förändra våra perspektiv på saker och ting?
Trevlig läsning
Sinziana Ravini och redaktionen