Sedan 2011 har Paletten granskat konstens roll i en modernitet formad av koloniala, kapitalistiska, patriarkala och demokratiska maktstrukturer. I detta dubbelnummer fördjupar vi denna undersökning, både genom reflektioner kring konstnärliga metoder och genom kritiska analyser av vad som händer i konsten och världen idag.
Mmabatho Thobejane tar avstamp i Vaginal Davis utställningar i Stockholm 2024. Genom Sylvia Wynters begrepp ”mimetisk mänsklighet” analyserar Thobejane, i dialog med W.E.B. Du Bois, Frantz Fanon och Davis, hur västerländsk humanism formar kolonialt maktutövande och identitetssplittring hos svarta och queera subjekt – samtidigt som hon kritiskt synliggör hur den politiska konsten institutionaliseras.
Deltagande konst brukar ofta anklagas för att vara okritisk när den institutionaliseras. Josefine Wikström har sett Poste Restantes performanceverk Wuthering, Wuthering Heights som hon menar motbevisar just detta, och pekar på en ny kritisk möjlighet. Till skillnad från mycket av den deltagande och den immersiva konsten framstår verket för Wikström som en kritik av både den totala inlevelsen och medskapandet, just tack vare publikens deltagande funktion.
Elian Chali reflekterar poetiskt och personligt över sin erfarenhet av hörselnedsättning, teknikens inflytande på sinnesförnimmelser och tystnadens betydelse. Tystnad skildras som ett komplext territorium – både ett underskott och ett överflöd – som upphäver gränserna mellan kropp, teknologi och värld. Teknologiska hjälpmedel förändrar perceptionen och ger upphov till nya sätt att förstå mänsklig existens. Chali betraktar inte detta som ett hinder, utan som en annan sensibilitet: en ”livgjord kropp” – life-made-body – där teknik och kropp samverkar i en ny lyssnande subjektivitet.
Martin Gustavsson tänker på Owe Zerges måleri. Men inte bara, han målar också. Vid sidan av Matts Leiderstam är han också en av få målare som gett sig in i konstnärlig forskning. I sin text går Gustavsson i nära dialog med konstnären Zerges verk med fokus på homoerotiska motiv och kodade uttryck i måleriet. Essän är lika personlig som teoretisk, och med inspiration från Michel Foucault och Kadji Amin diskuteras pederasti, maktrelationer och abstraktionens roll inom queera konstnärliga praktiker. Genom att måla ”i dialog” med Zerges verk reflekterar Gustavsson över sin egen konstnärliga metod och hur queera traditioner formar konsthistorien – även i dess marginaler. Just frågan om konstnärlig metod får lite extra stor plats i detta nummer. Hur ser metoden bakom en stor grupputställning ut? Palettens Fredrik Svensk har besökt Bugs & Metamorphosis: Glitching Photography på Hasselblad Center och samtalat med curatorerna Nina Mangalanayagam och Louise Wolthers om ett projekt som visar sig vara mycket större än själva utställningen.
Sedan finanskrisen 2007–2008 har folkets revolt varit en återkommande del av ett samhälle i kris, men likväl sällan behandlats konstnärligt. Joen Vedels bidrag ”NOW-TIME TV” är ett undantag. Här står revoltens temporalitet i centrum. I sitt arbete använder Vedel live-video, arkivmaterial och aktivism för att iscensätta en pågående reflektion över samtidens revolter. Genom Walter Benjamins begrepp Jetztzeit analyserar Vedel hur nutidens upplösning kräver nya bildspråk – en metod där montage och samproduktion blir avgörande verktyg för kritisk representation. Detta är en inställning som delas av Georges Didi-Huberman som återkommer i Paletten med en essä skriven i anknytning till utställningen Soulèvements, vilken han curaterade på Jeu de Paume, 2016–17. Revoltens bilder är, menar han, aldrig avslutade – de kräver ständiga omstarter och nya former för synlighet. Didi-Hubermans inflytelserika text rör sig mellan gester av vägran och motstånd i verk av bland annat Francisco Goya, Sergei Eisenstein och Ana Mendieta samt i feministiska aktioner på 1970-talet i Italien och ACT UP-rörelsens ”zap”-demos under AIDS-epidemin i USA.
I Tyskland har villkoren för kultur, organiserat solidaritetsarbete och revolt förändrats drastiskt, först i och med documenta 15 (2022), och sedan i och med Israels svar på Hamas våldsamma angrepp 7 oktober 2023. Den Berlinbaserade konstnären Juan-Pedro Fabra Guemberena bidrog i förra numret av Paletten med sitt fotografiska arbete från palestinademonstrationerna i staden. I detta nummer berättar han om arbetet med enskilda element från demonstrationerna såsom armar, hjälmar, kameror, blickar och rörelser. Samt om förhållandet mellan detta tillvägagångssätt och hans tidigare arbeten kring minnets och exilens erfarenhet.
I Paletten #316 (2019) dokumenterade konstnären Benj Gerdes sitt samarbete med Hamnarbetarförbundet i Göteborg för att skildra den fackliga kampen. Då handlade det om att försvara strejkrätten. Nu har facket återigen agerat internationellt, vilket lett till att vice ordförande Erik Helgeson i mars 2025 blev uppsagd efter att ha organiserat en blockad mot israelisk krigsmateriel. Att händelser som denna inte heller är irrelevanta för kulturlivet framstår som självklart med en blick på Tyskland, där solidariteten med Palestina fått än mer drastiska konsekvenser, inte minst kulturpolitiskt. I detta nummer ägnas två bidrag specifikt åt denna utveckling. Thomas Meaney skriver en kritisk krönika om Tysklands kulturella och politiska klimat under 2024, med särskilt fokus på censur och repression mot propalestinska röster. Han diskuterar händelser som Berlinale-skandalen, elavbrottet under en livesändning med forskaren Salman Abu Sitta och polisens massarrestering av deltagare vid en palestinsk kongress i Berlin. Meaney problematiserar hur antisemitismanklagelser används för att tysta kritik av Israel och pekar på hur yttrandefrihet tillämpas selektivt i Tyskland. Palettens Andria Nyberg Forshage har varit på transmediale i Berlin. I essän chilling effect skildrar hon hur yttrandefrihet och konstnärlig frihet i Tyskland steg för steg begränsas, när solidaritet med Palestina möts av censur. Genom Archive of Silence – en dokumentation av tystade röster – och en ordlös visning på transmediale 2025, blottläggs hur konstnärer blir måltavlor i en repressiv kulturpolitik. Vad händer när konstnären inte längre är observatör utan måltavla? Och vad betyder det när självcensur blir ett villkor för att få finnas kvar?
Det som händer i Tyskland idag är oskiljaktigt från landets nazistiska förflutna. Men som konstnären och författaren Andreas Gedin betonat i sin nya bok Christer Strömholm och nazismen angår nazismen också svensk efterkrigstid. Där visar Gedin nämligen hur Strömholms nazism blev en integrerad del av konstnärens egen mytbildning. Historikern Klas Åmark har läst Gedins bok och redogör för hur Strömholm dolt sitt engagemang och hur avslöjanden baserade på Säpo-material utmanar vår syn på konstnärens verk och understryker vikten av historisk kunskap om nazismens utbredning i Sverige.
Picassos Guernica är en av de målningar som oftast fått representera nazismens våld. I utställningen Silence Answers All (2024) gör Runo Lagomarsino inte anspråk på att ”tala om” Guernica, än mindre på att tolka dess motiv. I stället rör han sig genom de rum, berättelser och kopior där målningen har cirkulerat. Fredrik Svensk läser detta arbete som en konsthistorisk praktik.
I ljuset av västvärldens förhållande till Palestina kritiserar Françoise Vergès kulturinstitutioners oförmåga att på allvar konfrontera sin koloniala historia. Hon menar att ”avkolonisering” ofta reduceras till symboliska gester som undviker en faktisk omstrukturering av maktförhållandena. Istället föreslår hon att vi måste föreställa oss helt nya institutionella former, bortom museernas aura av neutralitet och universalitet. Hon understryker vikten av att erkänna att kritiskt tänkande även existerar i aktivism, motstånd och vardagliga kamper.
Det är svårt att göra en konsttidskrift idag utan att på något vis förhålla sig till vad som händer i USA. Det står nu klart att alla som anklagades för att överdriva Donald Trumps betydelse under hans förra mandatperiod tvärtom inte tog i tillräckligt. På konstens område har Trump nu utsett sig själv till överintendent för The Kennedy Center, avskaffat offentligt stöd till humanistisk forskning och utbildning, stängt ner allt institutionellt arbete för mångfald, rättvisa och inkludering, låtit Elon Musk nedmontera Institutet för musei- och biblioteksservice och sett till att vicepresident J.D. Vance säkerställer att Smithsonians museer speglar ”amerikanska värderingar”. Som grädde på moset vill han starta ett eget universitet fritt från jihadism och woke. Sedan Trumps första mandatperiod har A. Karlsson Rixon återkommande vandrat genom Los Angeles – framför allt i downtown. Hen har följt stadens förändring med kameran i handen och sett hur stadslandskapet år för år kommit att befolkats av allt fler människor utan fast bostad. Ett av projekten som vuxit fram ur dessa vandringar presenterades på Galleri 3:e Våningen i Göteborg under titeln Spår av sårbar existens (1–30/3 2025). Paletten är glada att nu visa de två collageverk som ramade in denna utställning. Det ena skildrar Women’s March den 21 januari 2017 – dagen före Trumps presidentinstallation. Det andra fångar protesterna som bröt ut den 20 januari 2025, då Trump åter svors in, samtidigt som omfattande bränder rasade i staden.
I essän ”Trump och skådespelssamhället” dissekerar konsthistorikern T. J. Clark Donald Trump som både produkt och mästare av ett samhälle där verkligheten ersatts av bild, affekt och illusion. Hos Clark förkroppsligar Trump en ressentimentmaskin och blir till en symbol för ett imperium i sönderfall vars skådespel inte längre döljer makten, utan är makten. Texte publicerades ursprungligen i London Review of Books i samband med att Trump utnämndes till president. Tre månader senare bad vi Clark göra ett tillägg kring situationen just nu, vilket han generöst bidragit med i detta nummer.
Under Trumps förra mandatperiod skrev en annan konsthistoriker, Mikkel Bolt Rasmussen, boken Trumps kontra revolution (2017). Boken fick stor uppmärksamhet och kom att översättas till flera språk. I ljuset av Trumps nya mandatperiod utvecklar Bolt Rasmussen sin analys. Och det ser minst sagt mörkt ut.
Analyserna i detta nummer av bildpolitiken och begäret i Trumps USA ställs i förhållande till två fotografier av Georg Nordmarks utställningen på Galleri Cora Hillebrand. Nordmarks konstnärskap kretsar kring ett skulpturalt utforskande av djurhållning och så kallad beteendeberikning – en metod som används för att stimulera djur i fångenskap och framkalla naturliga beteenden. Verken Fire Hose Rose Bouquet och Untitled (Black Supply Hose) bearbetar kontrollens estetik med hänvisning till bland annat den amerikanska minimalismen hos Robert Morris och Simone Forti.
Är kärleken grym? Det menar Sinziana Ravini som fördjupar vår pågående undersökning av psykoanalytiska perspektiv på samtida kärlek. Ravini undersöker kärlekens paradoxer utifrån Jacques Lacans psykoanalytiska tanke om att kärlek innebär att ”ge det man inte har till någon som inte vill ha det”. Figuren kopplas till politiska och kulturella fenomen – relationerna mellan Trump, Putin och Musk inbegripna – samt används för att analysera filmer som Hiroshima, mon amour och The Age of Innocence. Ravini problematiserar vår tendens att förstöra det vi älskar och söker ett alternativ till idealiserad kärlek genom att lyfta fram ensamheten som en del av kärlekens etik.
Andonis Fostieris är en central gestalt i Greklands 1970-talsgeneration, vars poesi sekulariserade mytologin och förenade tradition med populärkultur. Hans verk rör ofta språkets och diktens natur, med återkommande motiv och intertextuella lager. Påverkad av antik filosofi, modern grekisk dikt och fransk symbolism, skriver han rytmiskt och mångtydigt – som en palimpsest där döden rymmer både framtid och nutid. Julia Drakopoulos & Vassilios Sabatakakis introducerar Fostieris på svenska. Detta bidrag är också ett exempel på hur vi i detta nummer varit extra måna om att översätta och presentera texter som skrivits på andra språk än svenska.
Trevlig läsning!
Fredrik Svensk med redaktion