Peter Osborne

Förhållandet mellan konst och forskning inom den västerländska kulturhistorien påminner inte så lite om en syskonrelation. Å ena sidan har de båda en gemensam genealogi med rötter i det antika Grekland; å andra sidan kan förhållandet beskrivas som en konfliktfylld symbios som ändå präglats av en ömsesidigt erkänd självständighet. I denna text tar Peter Osborne hjälp av Karl Marx för att beskriva den återvändsgränd som det tidigare så vitala förhållandet hamnat i. Osborne tecknar en historia från Marcel Duchamps föregripande undersökningar och negationer av det retinala, via konceptkonstens höga tankar om sin egen konsts självreflexiva förmåga fram till dagens postkonceptuella samtidskonst som snart helt underordnats en statlig administration i kapitalets tjänst.