Översättningsarbete mellan sorg och horisont
Vilket slags språk kan avslöja det som redan är uppenbart, att det som idag kallas trygghet bär på synonymerna utvisning och utrotning – från Sverige och i Gaza. När friheten att tala eller vara tyst om ett folkmord i själva verket är privilegiet att ljuga om det eller förtiga det. Det frågar Felicia Mulinari och skisserar ett poetiskt minnesarbete med diasporans sorg och förlust, men också dess kunskap, språk och utopi. Diasporisk subjektivitet vägrar uppfattningen om identitet enligt vilken man antingen är autentiskt svensk eller autentiskt inte det, menar Mulinari, och hittar ett språk mellan bokstäverna på demonstrations-plakaten, i trotsets oljud och i ramsan som politiskt slagord och besvärjelse.