Frihet är deras ord nu. Kanske har det alltid varit så. Frihet betyder frihet att bränna och häckla det vi älskar och tror på.
Trygghet är deras ord nu. Kanske har det alltid varit så. Synonymer till trygghet är utvisning och utrotning.
Ett folk skriker: Sluta döda våra barn!
Världssamfundet svarar: det är en komplicerad fråga.
Synonymer till barn: Sköldar. Indirekta skador. Ondska. Djur.
Men det är inte bara dödens härskare som kan skriva dikter. Vi har också vårt språkarbete, vårt ömma sätt att förflytta mening genom ord och oljud. Ett folk sträcker upp sina döda älskade i himlen som fladdrande banderoller. Ett folk berättar: mitt barn hade leksaker och drömmar. Mitt barn hatade att gå till skolan men älskade att spela fotboll. Ett folk sträcker upp varje kroppsdel av en mänsklighet och i himlen binds håligheten samman (måtte det vara så). De som har makt har råd att sörja de sina med integritet och intimitet. Med bokstäver och blommor. De utan andra ägodelar än söndrandet de utsätts för, sträcker ut håligheten mot himlen som en fladdrande banderoll i vinden. Vad står det på banderollen. Sluta döda oss. Nej. Det står inte det. Titta in i ögonen. I bokstävernas skuggor. I mellanrummet mellan det som nu är kropp och det som alltid hade kunnat vara liv. Där står det: Från floden till havet. Frihet från floden till havet. Det står så. I varje våra döda står det drömmar. Anspråkslösa drömmar. Vita länders frihet sträcker sig över hela världen. Över hela världen kan de resa, kriga, ackumulera. Från floden till havet bara. Att röra sig fritt, från floden till havet.
Översättningsarbetet mellan sorg och horisont; tre arbetsmoment.
Att avslöja
Att avslöja att det de kallar civilisationer är byggda genom barbari. Att avslöja att humanismen de använder för att i bästa fall vara passiva inför ett folkmord och ännu oftare för att understödja folkmord är skapad just för att legitimera folkmord. Att ordet människa är skapad för att mörda omänniskor och allt det vi vet om människor, att de tycker om mat, att de älskar, är en kunskap som används för att upprätthålla hunger, för att hata. Att avslöja att deras språk, och deras jävla ljus, är våld är strålning.
Processen är skev. När vi blottar Europa, vem skrattar åt kejsarens nakna kropp med oss? Vem skrattar åt att det som sas vara dyrgripar besjälad historia inte är någonting annat än stuletblod, stulen jord. Det är skevt att säga det alla redan vet. Skevt att dra undan draperierna. Vi känner barbariet. Och barbarerna vet ju gissningsvis också att de mördar. Eller vet de verkligen det om de inte kan omfatta allas mänsklighet.
Är det till barbarerna och mördarna vi talar när vi talar med avslöjandets logik. Talar vi med en barnslig dröm. (Vi skriker Sverige vakna för vi önskar att det vi såg nu var sömn, passivitet, och inte vapenhandel, gränser, kapitalackumulation, gränser en total och fruktansvärd agens.) Talar vi till imperiets påstådda hjärta. (Kommer du ihåg Olof Palme som räddade oss, och varje gång vi åt var det med hans ömma skedar, att det var mor som höll i metallen, lagade maten, det var inte viktigt. Inga mödrar har sagt sådär till sina barn på länge. Därför har jag hopp om de små, de kommer att bli stora och de kommer att veta att kärlek är mor, och de kommer att bränna upp Europa istället för att leka doktor dra av Europa kläderna chockeras över barbariet inunder språket i språket).
Talar vi med halvmänniskorna när vi blottar. De som till exempel jag, som har incitament att leva här, i denna våldets medelpunkt, jordens innersta kärna av hat. Kanske hoppas vi att genom avslöjandet omvandla deras tystnad och acceptans till en form av handling. Kanske vill vi att vämjelsen vi känner inför imperiet sprider sig som en smitta. Kanske blir vi ett eko av ett övergrepp för att oljudet ska vara så ögonbedövande att de till slut äntligen ser svart ser solidaritet.
Att plantera drömmar i våra döda.
Att i varje död plantera en dröm. Detta moment kan kallas gravgrävande och himmelsfärdar. Detta moment kan kallas konditionalis eller ältande. Detta moment kan kallas kärleksbrev till de döda för att kunna tala med de levande. Det är först i himmelsfärdarna vi talar med de vi älskar. Och jag påminner mig själv att vittnandet är meningslöst om inte håligheten någonstans får helas. Jag skriver Måndag: övergrepp. Tisdag: övergrepp och mord. Onsdag: i vården. Torsdag: folkmord. Fredag: på gatan. Lördag: det hände. Söndag: det hände faktiskt – de dödade. Måndag: de fortsatte. Tisdag: de fortsätter. Onsdag: jag skriver. Torsdag: om ett land. Fredag: från floden till havet.
Det finns en föreställning om att diasporan är en nostalgisk gemenskap. När jag skrev min masteruppsats om tre olika former för poetiskt minnesarbete i diasporan upplevde jag det motsatta. Att diasporan inte är byggd på en längtan tillbaka, utanpå en gemensam utopi. En av dem som vackert sammanför vittnandets arkiverande med drömmarnas utopiska praktik är Sorin Masifi.
Sorin Masifi skriver: Det finns ingen väg tillbaka / Bara den som går genom de döda
Ändå är det vägen genom de döda som boken tar. Men inte som en tillbakagång, utan som ett sörjande utopiskt smärtsamt manifest. Barnen/systrarna som Masifi skriver om bär Kurdistan och Kurdistans alla mördade, och genom barnens liv hålls landet levande.
Sorin Masifi skriver: Vi är framtidens trädgårdsmästare / och allt vi planterar börjar på K.
Diasporan är ett antiessentiellt blivande. Generationellt är det intressant att diasporan tycks tillhöra barnen och de kommande generationerna allra mest. Barnen ärver förlust och sorg av sina föräldrar, men också kunskap, språk, epistemologi, motstånd och utopier. Det är en kontrast till den vanligt förekommande liberala diskursen om identitet som någonting mellan autentisk svenskhet och autentisk andrefiering, där föräldrarna definierar villkoren genom vilken en är en annan.Eftersom Kurdistan både är en levd erfarenhet, ett land och en utopi är Kurdistan också något som barnen kan vara med och definiera. Diasporan blir därmed lika mycket av ett minnesarbete som en fantasi och föreställningsarbete.
Sorin Masifi skriver: I ett annat liv, i en annan värld, i en stat som heter Kurdistan / Vad hade jag gjort då?
Diktens jag frågar sig denna fråga, men denna fråga är central för hela diktsviten. Det är en horisont, ett annat liv som går att ana när du kisar men som ändå aldrig finns eller funnits men ska finnas. Om Kurdistan fick finnas, och inte all kamp och mänsklighet gått åt för att försvara sin och landets existens, vem hade familjen kunnat vara, vad hade livet kunnat vara? Det är en oerhört smärtsam fråga att vistas i men frågan rymmer former för kunskap och utopier som gör det möjligt att drömma och försvara ett land efter hundratals år av kolonialism och våld.
När systrarna talar med varandra om Kurdistan är du:et mer hoppfullt än jaget.
Sorin Masifi skriver: Du tyckte inte om ordet misslyckad / som i misslyckade revolutioner / som om det är över, det är inte över än, sa du.
Jag menar vart annars ska den drömmen ta vägen? / Hur kan något så stort utplånas
Kurdistan existerar, inte bara för att det finns, utan för att det är omöjligt att utplåna. I den desperationen, det minsta utrymmet av alla, finns en dröm om en oändlighet och i varje mördad människa oktober och november och alla andra månader sedan 1948 bebos en dröm om ett fritt Palestina, om livets oändlighet bortom överlevnadens fängelse.
Att vägra tala med deras språk. (Oljud är motsatsen till tal och tystnad)
Friheten att tala är deras. Friheten att tala gäller inte ett tal som bär på fantasin om att även palestinska liv skulle ha rätt till att leva bortom inhägnader. Tystnaden är också deras rättighet. Tystnaden inför att tusentals människor dag efter dag visar upp bilder på döda barn, att kunna gå förbi dessa bilder, in i affären, in till jobbet, in i vitheten, dag efter dag.
Vi har varken språk eller tystnad. Vårt ljud är barnens. Vi kastar oss på marken. Vi är inte tysta. Vi talar inte. Vi skriker NEJ. Precis som en treåring skriker vi NEJ om de frågar vad lösningen är, eller om vi tar avstånd, eller om vi vill äta fisk till middag. NEJ. Precis som en treåring använder vi vår ringa makt av vägran, vägran att delta i ett ”vuxet” samtal där vi är maktlösa. De kommer kalla oss barnsliga då, när vi säger nej. De kommer kalla oss farliga då, när vi börjar kasta saker omkring oss själva och andra. Men nu är det så (och kanske har det alltid varit så) att alla ord är deras och alla synonymer är speglar till vithetens helvete. Vi kan vägra. Vi kan störa. Vi kan skrika.
Det är inte sant att tystnaden inte skyddar en. Tystnaden kan skydda halvmänniskan, den människan som är tillfälligt inom men som ständigt väntar på att bli utkastad. Tystnaden kommer att göra det möjligt för halvmänniskan att ha kvar jobbet, att ha kvar uppehållstillståndet. Tystnaden kommer att göra så att halvmänniskan slipper hot från nazister. Tystnaden kommer att göra så att halvmänniskan slipper känna rädslan som uppstår när den går in på sin arbetsplats med sjalen runt halsen, och fastän den täcker halsen så har halsen aldrig känts så blottad, för kollegorna blir knäpptysta och tittar bort, som om den hade hädat. Tystnaden kommer att göra den intelligentare. Tystnaden kommer göra den mer älskvärd. Tystnaden kommer att göra den vitare. Tystnaden kommer att skydda några av oss.
Som om du hade hädat, så tittar de på sjalen. Och när de hädar är det tystnaden som skyddar halvmänniskan. När de hädar ska halvmänniskan inte gråta eller skrika, när de slår och slår på allt och alla du älskar ska halvmänniskan hålla masken, det kan skydda den, att hålla masken, masker skyddar faktiskt väldigt bra ibland. Det är sant vad Frantz Fanon och Audre Lorde säger att masker lätt blir maskar som kryper in i innanmätet och äter upp dig inifrån. Men en maskdöd är en långsam död. Tid är skydd. Låt oss vara ärliga, tystnaden kan skydda några av oss en stund. Vi väljer oljudet och trotsen.
(Känner du också att du tuggar din egen tunga när du talar. Känner du också att du våndas mellan tystnadens ignorans och språkets förljugenhet. Jag tror det är dags för dig att ta fram de gamla böckerna, de gamla sångerna om de vita djävularna och hur man kan lura sig bort från dem genom att somna. Jag ska lära dig en förbannelse att kasta som en sten, när vi ses på demonstrationen imorgon älskling. Jag ska kräkas upp allt de inhägnade och i mitt gula kräk finns mitt röda blod och i mitt röda blod finns både hav och flod.)