Vilka gränser stärks och omförhandlas genom föreställningen om en urban konst i ett globaliserat och segregerat Sverige? Och vad händer när estetiken används för att lösa samhällsproblem, alternativ, förneka dem? Daniel Ricardo Terrés reflekterar i en text om kampen om konsten i det offentliga rummet och de kulturkrig den gett upphov till - bland annat debatten kring Vita Havet, där ”särskilda (rasifierade) gruppers intresse gjordes till partikulära och irrationella, medan andra (hegemoniska) gruppers intresse förstods som reell politik” - över de politiska beslut och kriser som format den kollektiva synen på urban konst idag. Terrés vänder sig till Tego Calderón, en av pionjärerna inom hip-hop och reggaetonrörelsen, liksom Ernesto Laclau och Chantal Mouffes teorier om antagonismens betydelse för sociala handlingar, och föreslår en omförhandling av såväl den urbana konstens och kulturpolitikens grundvillkor.
