Skeva bilder, mjuka brott

2022 är det femtio år sedan den norska staten år 1972 slutade kriminalisera homosexualitet. Då hade i synnerhet homosexuella handlingar mellan män varit förbjudet enligt lag sedan 1100-talet. Under åren 1687-1842 var det belagt med dödsstraff, därefter med straffarbete och sedan fängelse. Avkriminaliseringen drevs på inte minst av den organiserade gayrörelse som vuxit fram i Norge, liksom i andra västländer, under efterkrigstiden. Till femtioårsjubileet har den norska staten formellt bett om ursäkt till de som straffats av den tidigare lagen. Samtidigt har de statliga kulturinstitutionerna Nasjonalmuseet och Nasjonalbiblioteket tillsammans med Skeivt arkiv på Bergens universitet och många andra aktörer utropat ett “skeivt kulturår”.

Initiativet uppmuntrar till reflektion över ett halvt sekel av queer historia och följer i kölvattnet på många viktiga projekt som under de senaste decennierna försökt utveckla queera metodologier, epistemologier, affektiva arkiv, kontranarrativ, minnespraktiker och subversiva former. Ändå förefaller det oerhört svårt att framställa en sammanhängande bild av queer historia, eller för den delen av queer konst. Ibland verkar en queer historia precis ha börjat, eller just alltid börjat om, om och om igen. Ibland verkar det som om, allt till trots, det inte finns någon historia alls. Och ibland är det som om en dunkel dåtid av odifferentierat förtryck och dolda tecken ställs gentemot en nutid av regnbågsflaggor och god representation.

Framställningen riskerar hela tiden att stranda mellan avgrund och kliché; en frånvarande bild eller en utsliten bild, ofta i lager över varandra. Avgrundsbilden beror i viss mån på en faktisk frånvaro, på försök till utplåning av queera liv och historier. I en västerländsk kontext löper den berättelsen från kriminalisering och patologisering genom förintelsen och till myndigheters likgiltiga och bestraffande svar på HIV/AIDS-epidemin. Lika mycket är den slitna bilden en faktisk bild. För samtidigt är ett obestridligt faktum, vars historiska omfattning är svår att överskatta, att HBTQ-rörelser i många länder under de senaste decennierna har vunnit flera stora strider för juridiskt, socialt, politiskt och sexuellt likaberättigande.

När faktisk politisk och social förändring, resultatet av lång och svår kamp, absorberas i en återspegling i form av en framgångssaga händer dock två saker. Dels utelämnas mycket som redan är exkluderat eller marginaliserat ur en ensidig bild av framsteget och marginaliseras därmed ytterligare. Dels naturliggörs det rådande tillståndet, antingen som inneboende karaktär eller som resultat av en entydig, framåtriktad utveckling. Bilden av framsteget blir därmed tillgänglig för att användas av staten i berättelser om nationen eller imperiet, vilket teoretikern Jasbir Puar har beskrivit som homonationalism. Bilden blir också tillgänglig för kapitalet och den nyliberala omstruktureringen, samtidigt som den är en produkt av den, om och om igen. Ett annat ord för detta är rekuperering.

***

Året innan Norge avkriminaliserar homosexualitet släpps den västtyska filmen Nicht der Homosexuelle ist pervers, sondern die Situation, in der er lebt av regissören Rosa von Praunheim, en film som får stor spridning, bland annat efter att den visas på Documenta 5, och blir betydelsefull för europeiska gayaktivister.

Det är en skoningslös film. En ung bög vid namn Daniel flyttar in till Berlin och ger sig ut i storstadens gayliv för att finna kärlek, gemenskap och frihet. Snart har hans illusioner krossats och han står ensam inför metropolen. Försöken att hitta fram till ett levbart liv ackompanjeras av en voice over som inte håller tillbaka inför att peka ut och riva ned varje illusion eller undanflykt från den misär som ett alienerat liv innebär. Att försöka skapa sig en egen liten parrelation enligt borgerliga kärleksideal leder till isolering och matthet. Drömmen om att svepas upp i ett tryggt och härligt liv med en rik äldre man översätts i en verklighet av utnyttjande, objektifiering och utbytbarhet. Konsten har blivit reducerad till en täckmantel för klassamhällets våld och på barerna skapar den sexuella konkurrensen och det externaliserade självhatet en fientlig atmosfär. Efter lönearbete eller sexarbete behöver alienationen kompenseras genom konsumtion. Bildspråket i filmen är som en kommentar till dessa motsägelser hela tiden ljust, glansfullt och moderiktigt. Utan kapital har proletära queers—de allra flesta—visst inget annat att sälja än sitt utseende.

Först på slutet skiftar tonen. Daniel hittar till ett gaykollektiv och filmens första egentliga samtal tar vid, i en scen lika drömsk som den är militant. En grupp bögar loungar nakna bland lavenderfärgade tyger och kuddar, röker cigg och dricker cola. De utbyter erfarenheter, kritiserar både majoritetssamhällets förtryck och sina egna sätt att vara delaktiga i att reproducera förtrycket mot varandra. Hårda ord möter ömma blickar. Slutsatsen blir att det bara är genom att förändra de sätt på vilka de relaterar till varandra som de kan kämpa för politisk och ekonomisk förändring—och vice versa, i växelverkan. De förespråkar solidaritet med kvinnorörelsen och Svarta pantrarna; att komma ut som gay offentligt, i alla sfärer av livet, ses som ett nödvändigt första steg i kampen. Parollen lyder: “ut ur pissoarerna och ut på gatorna”.

***

Utställningen Skeive ikoner på Fotogalleriet i Oslo (19032022–08052022), som under hösten i år också blev till en intervju- och fotobok, tycks mig nästan kunna vara ett slags sequel till von Praunheims film, en var är de nu? fast i norsk tappning. För projektet har fotografen Fin Serck-Hanssen tillsammans med skribenterna Bjørn Hatterud och Caroline Ugelstad Elnæs porträtterat omkring trettio HBTQ-personer som alla har gemensamt att de minst har fyllt femtio år. Många är äldre. De har utsetts, ibland motvilligt, till queera ikoner i vad jag tolkar som en vetande blinkning till kändiskulturens gayikoner likväl som till de sätt queera konstnärer och författare länge har vridit på hagiografiska och ikonografiska troper för sina egna syften. Ambitionen är lika mycket att berätta om de generationer som i levande minne kämpat för förändring, som att teckna porträtt av singulära personer i kraft av deras avvikelser och gemensamma men disparata strävan, på andra sidan om komma-ut-aktivismens genomslag.

Projektets upphovspersoner, som i utställningen håller låg profil till förmån för de avporträtterades namn, beskriver hur de kunde släppa förväntningar på representativitet eller uttömmande historieskrivning eftersom Skeivt arkiv och andra initiativ redan gör det grundliga arbetet med att samla och dokumentera. Urvalet av queera ikoner ser därför ut att i högre grad utgå från de sammanhang de själva lever i och följa deras egna entusiasmer och nätverk. Många av ikonerna verkar inom kultur och media, där en stor del redan är olika slags företrädare för hbtq-rörelsen. Flera går från underjorden till mainstream genom sina liv. Här finns punk, drag, nattklubbar och barer, föreningar, forskning, urbanisering, husockupationer, AIDS-aktivism, cruising, show business, frikyrkor, partnerskapslagstiftning, egna tidningar och synlighet i TV, många är ‘den första att’ eller ‘bland de första att’. Om jag kisar tycker jag mig se konturerna, i Skeive ikoners emergenta samhällsberättelse, av en förskjutning från experiment med andra levnadssätt i det vardagliga livet, i parker, hem och på gator, till mediala och juridiska markörer, bildliga och bildade representanter. Ut på gatorna och in i institutionerna, in i bild.

Utställningsrummet på Fotogalleriet har till och med omdanats till något som påminner mig om den filmscenografi där sjuttiotalsbögarna planerade sin revolution. Från golv till tak hänger porträttfotografierna tryckta på tyger omgivna av andra ljust pastellfärgade och halvtransparenta textilier, vissa av dem tryckta med långa textsjok som berättar om de queera ikonernas liv. Mitt i utställningen står en rund möbel täckt med kuddar som också de är prydda med porträttfoton. Taktiliteten i framställningen försvårar för en distanserande eller konsumerande blick—som annars lätt kan åtfölja fotografiska dokumentationer av minoritära grupper—och bryter mot en linjär historieskrivnings uppdelning i nu och då. En måste ge sig in bland tygsjoken, stanna upp, vidröra och bli vidrörd. Det ger mig en känsla av en föreställd gemenskap, en varm och len och medierad omsorg. Många blickar ser ut att möta betraktarens, vissa hjärtliga, andra med elegant nonchalans, som “nattdronningen” Nelly Nylon i röd peruk och grön tyllklänning med en cigg i mungipan. Några är nakna, andra halvnakna, vissa klädda i drag och andra i t-shirt. Identiteter är såväl rättframma som lekfulla och skiftande. Reidar Engesbak, “heltidshomo”, är avbildad iklädd en bomberjacka täckt av patches: PIRATE, FAGGOT, QUEER, DEATH, SISSY BOY, ANAL, ICONOCLAST, WE’RE ALL GONNA DIE.

Frågan om möjligheter till att åldras som queer, att avlida som queer, utan att marginaliseras eller till och med utraderas av nekropolitik, långsam död och reproduktiv futurism, följer mig genom projektet. Den är också levande i den åldersnoja och abjektion som von Praunheim ser i sin samtid. Tre av porträtten står inramade och lutade mot en vägg. De representerar personer som har gått bort under tiden för projektet. Genesis P-Orridge känns igen bredvid aktivisten Kim Friele och kinkprofilen Svein Skeid, vars porträtt åtföljs i boken av en slående bild från hans begravning år 2020. Hans kista, helsvart och täckt av blommor, bärs upp av fem-sex män klädda i full lädermundering, uniformsmössor och svarta munskydd. För min gothsensibilitet blir det en påminnelse om att alternativa gemenskaper inte bara innebär att andra livslinjer än de straighta är möjliga och livsviktiga, utan även andra sätt att dö.

Kanske är det perverst att skriva så mycket om döden inför en så livlig och energisk skara porträtt. Skeive ikoner visar på sätt att fortsätta leva och gör mycket för att överbrygga de klyftor som uppstår eller skapas mellan generationer av queers. De ikoniserade, födda mellan 1930- och 1960-tal, är naturligtvis inte de första generationerna att åldras som queera personer. Däremot är de förmodligen de första att bli äldre som en nationell och offentlig angelägenhet bortom kriminalisering och patologisering.

Frågan om queer nekropolitik får än mer kännbar resonans när två människor mördas i en fruktansvärd masskjutning vid London Pub i Oslo under sommaren, mitt under Pride. London Pub är också den gaybar där Skeive ikoner har sin upprinnelse. I sin introduktion beskriver upphovspersonerna till projektet hur Fin Serck-Hanssen där träffade på en bekant som han trodde hade gått bort. Mötet fick honom att inse vikten av att dokumentera de queera ikoner han såg omkring sig innan det var för sent. En queer gemenskap kan vara flyktig både i tid och rum samtidigt som den kan visa sig oväntat beständig, i motstånd mot dödlig terror och den utradering som assimilering och glömska innebär. Den queerhistoriska glömskan är inte enbart en fråga om ignorans, utan ett resultat av hur berättelser och liv har förnekats, omöjliggjorts, attackerats och undanhållits; homo- och transfobi är inte någon naturlig konsekvens utan ett systematiskt och avsiktligt våld. I slutändan är det bara vi själva som kan agera mot det.

***

Som titeln på Rosa von Praunheims film implicerar är verket ett försök att vända på termerna gentemot det samhälle som både kriminaliserar och sjukförklarar homosexuella. Det är inte den homosexuelle som är pervers, utan det samhälle i vilket han lever. Även om det finns risker med att upprätthålla den negativa laddningen i begreppet pervers, är greppet effektivt för att peka på hur den privata misären är en effekt av politiska och ekonomiska strukturer, såväl som för att visa hur patologins själva distingerande mellan det normala och det avvikande opererar.

Om von Praunheim skildrar den vändning enligt vilken människor försätts i nedbrytande, förnedrande och orättvisa situationer, för att sedan beskyllas och straffas för att vara omoraliska, destruktiva, sjuka och improduktiva till sin karaktär, så kan vi också få syn på en annan vändning. Hur institutionella förändringar, i själva verket anpassningar efter en till slut oemotståndlig social och politisk kamp över decennier, absorberas som en del av institutionens karaktär som vore institutionen förändringens motor och väktare.

Nationalstaten framstår här potentiellt som makten som tar och makten som ger, som förföljer och skyddar, kriminaliserar och avkriminaliserar, censurerar och ger kulturstöd. Vad innebär det då att en utställning om en mångsidig och öppen queer gemenskap på vissa sammanknutna platser (ibland löst, ibland tätare) under viss tid, är möjlig att rama in med ett narrativ om nationens förflutna, samtid och framtid? Det finns något, ja, kanske perverst med att personer som funnit sig bli marginaliserade, uteslutna, straffade, sjukförklarade, nu potentiellt kan bli symboler—ikoner—för samma institutions värderingar, inom en oavbruten maktordning.

Transforskaren Jules Gill-Peterson har påpekat en närliggande motsägelse i en artikel om “transpessimism”. Hon ifrågasätter hur rasifierade transkvinnor görs till tokeniserade symboler för en rörelse som inte har slutat att marginalisera dem, inför ett samhälle som inte har slutat mörda dem och andra queers. Hon skriver, angående de senaste femtio åren: “’My god, the revolution is finally here! is attributed to Sylvia Rivera at the time of the Stonewall riots in 1969. We are living over five decades later and, with all due respect, there has been no revolution.”

Det skeive kulturåret visar också på hur det på en nivå blir allt svårare att göra uppdelningen mellan, med författaren Peter Druckers termer, gay normativitet och queert motstånd som annars ofta karaktäriserar emblematiska strider kring sådant som kommersialisering och polisiärt-militärt deltagande i avradikaliserade Pride-parader. Linjerna löper, som Drucker påpekar, inom var och en, liksom de löper genom rörelser och konstnärliga praktiker. Samtidigt upptas vi allt mer av den medialiserade bildvärld som ersätter idén om offentlighet, liksom vi upptas i den nyliberala statens självrepresentation medan privatiseringar, nedskärningar och marknadskriser undergräver våra materiella livsvillkor, till den grad att—med risk för den gentrifiering av det förflutna som kallas nostalgi—möjligheter till liv utanför samhällets mittfåra kan tyckas vara färre nu i västeuropeiska länder än då.

Inom ramen för den nyliberala motreaktion och strukturomvandling som har pågått sedan det tidiga 1970-talets kriser blir det snarare relevant att notera hur de utsatta, queera levnadsvillkor den radikala gayrörelsen kämpade emot nu ser ut att ha blivit ett generaliserat tillstånd för allt fler. Bilden känns igen från Daniels liv i filmen:isolering och atomisering, prekära arbetsvillkor, allt mer konkurrens på allt mer orättvisa marknader, fixering vid bilder av ungdom och värdering av utseende, brist på mötesplatser annat än de kommersiella, frånvaro av politisk gemenskap.

Rosa von Praunheim ser ut att ha bemött motsättningarna i sin egen tid genom en estetisk form där det cyniska, till och med självhatande, får utrymme sida vid sida med det sinnliga och erotiska, innan de två sammantvinnas genom tidens radikala strategier—att organisera sig minoritärt och affirmativt för att kunna länka sig samman över åtskillnader. Först tvekade jag därför en aning inför den varsamhet som trots de spretiga livsberättelserna tycktes vila över Skeive ikoner. Utställningen blickar bakåt, de avporträtterade blickar ut mot och talar till läsaren—inte mot varandra. Men genom att inte skriva ut en specifik politisk historik, driva en särskild övergripande fråga, eller försöka ställa upp konfrontationer mellan de olika stilar, hållningar och åsikter som ikonerna bär med sig, lyckas den visa på en större komplexitet i fråga om hur den queera rörelsen till sin historia redan är genomsprängd av alla andra sociala rörelser. Genom att inte göra anspråk på uttömmande dokumentation eller representation, ger den istället affektivt rum för singulära livsberättelser med en omsorg som är väsentlig om än inte tillräcklig för vad jag tror är nödvändigt: det som, med Félix Guattaris ord, kan beskrivas som den “systematiska decentreringen av sociala begär, till mjuka subversioner och omärkbara revolutioner, som till slut kan förändra världen”.