Angela Dimitrakaki: Låt oss börja med historien. Är Gaza den plats där imperialismen, nybyggarkolonialismen, klyftan mellan nord och syd samt den kapitalistiska extraktivistiska ekonomin (kontrollen av de ”stora gasfyndigheter ... som upptäckts i östra Medelhavet under de senaste ett och ett halvt decennierna”) möts när det det tjugoförsta århundradets första kvartal lider mot sitt slut?
Ariella Aïsha Azoulay: Svaret är ja. Din lista över imperialistiska projekt som korsar varandra i Gaza är riktig. Ändå skulle jag vilja lägga till ytterligare ett imperialistiskt projekt som Europa har bedrivit sedan korstågens tid: kampen mot islam och ”befrielsen” av vad som kallas ”det heliga landet” från araber, muslimer och muslimskt styre (eller åtminstone tillhandahållandet av ett eurokristet fotfäste på denna plats). Jämte detta projekt var västvärlden också tvungen att ta itu med ”judarna”, som huvudsakligen samlades i små samhällen, var utspridda över hela världen och därmed del av en judisk-muslimsk värld. Detta korstågsliknande projekt att bekämpa islam och samtidigt hantera ”judarnas” närvaro belyser varför just denna plats – Gaza, och mer allmänt Palestina – blev så viktig för de euroamerikanska imperialistiska makterna under den tidsperiod som du nämner. Napoleons intåg i Nordafrika och Levanten mot slutet av 1700-talet framställs idag som en invasion av Egypten, inte som det tidigaste försöket i modern tid att erövra Palestina. Men erövringen av hamnstäderna Jaffa och Gaza var en del av denna aggression. Utelämnandet av det faktum att judiska samhällen existerade som integrerade delar av de förmodat ”muslimska” världar som invaderades av Frankrike är ett symptom på det eurokristna försöket att omforma ”judarna” till en enhetlig grupp, en grupp som kan avskiljas från denna värld och därmed är benägen att antingen försvinna eller nationaliseras.
Och här återfinns kärnan i den kristna sionistiska visionen från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet: kristna sionister trodde att judarna kunde spela en roll i deras korståg. Napoleons militära kampanj mot Egypten var en ondskefull onto-epistemologisk attack mot den judisk-muslimska världen; den orkestrerades genom ett kombinerat bruk av militär teknik samt musei- och arkivteknik som organiserade världen utifrån europeiska taxonomier. Mot denna bakgrund växte den kristna sionismen fram. Det tog ett århundrade för vissa judar att anamma dessa eurokristna sionistiska idéer, att aktivt försöka frigöra sig från de platser där de levde och uppmana andra judar att göra detsamma. Majoriteten av världens judar varken inspirerades eller övertygades av sionismens nationalistiska program; denna småskaliga judisk-sionistiska rörelse kunde ha försvunnit om den inte fått näring av européer med egna intressen i frågan.
Den handfull länder i väst som för närvarande stöder Israel stödjer inte enbart staten. De är lika inbegripna i dess folkmord som sionisterna i Israel, om inte ännu mer. Deras materiella och ideologiska stöd till den israeliska staten och dess folkmordsregim började inte i går, varför det är nödvändigt att följa den ofta förbisedda historien om hur väst uppfann den ”judiska frågan” och den ”palestinska frågan” som oskiljaktiga. Jag utvecklade detta i en text som nyligen publicerades i Hyperallergic, så jag vill bara betona några punkter: utropandet av en sionistisk koloni i Palestina som stat 1948 önskades, understöddes och underlättades av euroamerikanska imperialistiska makter, som utformade den som en del av den nya världsordning de införde efter andra världskriget. Genom att erkänna de sionistiska ledarna som företrädare för världens judar lade de imperialistiska makterna grunden till denna sammanblandning av judar och Israel, och följaktligen mellan antisemitism och kritik av Israel, något som fortsätter att användas som vapen av Israel och västvärlden i deras påstådda kamp mot antisemitism, som ett sätt att tysta antisionistiska och icke-sionistiska judar och andra som protesterar mot folkmordet. Åtagandet att till varje pris upprätthålla en judisk majoritet i Palestina – även till priset av folkmord, vilket vi ser än tydligare idag – gjordes till en konstitutiv del av den israeliska identiteten och av ”judarnas historia”. Denna våldsamma onto-epistemologiska kampanj, som kulminerade i skapandet av staten Israel, inbegrep utplåningen av olika judiska samhällen som en gång var en del av en judisk-muslimsk värld liksom skapandet av en enhetlig och separat judisk historia som präglades av europeiska milstolpar där Europas fiender – araber och muslimer – också blev de sionistiska judarnas fiender. Under min uppväxt i den sionistiska kolonin kunde jag ständigt höra folkmordsavsikter uttryckas gentemot Gaza och dess invånare. Sådana uttryck föregick och följde på många våldsamma insatser för att ”eliminera Gaza”, som det kallades på israeliskt vardagsspråk.
Varför Gaza mer än andra delar av Palestina? I och med FN:s erkännande av staten Israel blev födelsen av ”israeler” det slutgiltiga beviset på att det territorium som kallas Israel låg utanför Palestina. Förutom... att det i den västra nedre delen av denna stat fanns ett avgränsat territorium – Gazaremsan – som faktiskt skapades av den israeliska staten 1948. Gazaremsan blev därmed en ständig påminnelse om att det inte finns något ”Israel mot Palestina”, som om det funnes två separata enheter; snarare fanns det antingen ett ”Israel inom Palestina”, där Israel betraktades som Palestinas inre fiende, eller ett ”Palestina inom Israel”, där Palestina betraktades som Israels inre fiende. År 1948 fördrev Israel 200 000 palestinier, som utvisats från andra delar av Palestina, till Gaza där åtta flyktingläger restes och en gräns upprättades för att glömma bort dem. Det palestinska ghetto som skapades 1948, liksom dess invånares önskan om att få återvända till sina hem i det Palestina-som-blivit-Israel, försvann likväl inte trots gränsens upprättande. Ända sedan dess har staten utövat våld för att nå vad alla koloniala projekt drömmer om – ”pacificering”, vilket innebär att alla de projekt som du nämnde fortsätter utan motståndet från dem som projekten misshandlar.
AD: Min andra fråga gäller underkuvandet av solidariteten med Gaza, men också något mer allmänt. Under de senaste åren har vi sett kriminaliseringen av hjälp till flyktingar och migranter. Idag underkuvas tal om palestiniernas rätt till självbestämmande med en aldrig tidigare skådad intensitet i ”liberala demokratier”, med sikte på individer och motoffentligheter som motsätter sig slakten. Vi ser en omdaning av den så kallade offentliga sfären genom ett slags mccarthyistiskt polisiärt arbete för att tysta röster som till och med bara ropar på fred – vilket ”vapenvila” är en synonym till, enligt ordboken. Frågan brukade vara: kan den subalterna tala? Befinner vi oss vid ett historiskt ögonblick i den ”faktiskt existerande demokratins” fall där en ny fråga fogas till den gamla: kan de icke-subalterna tala om de uttrycker solidaritet med de subalterna?
AAA: Jag har ifrågasatt kategorin ”solidaritet” tidigare, och gör det även nu. Givet mitt svar på din första fråga förstår du att jag ser koloniseringen av Palestina som ett tudelat projekt. Å ena sidan innebär det att palestinierna ständigt berövas sin egendom, så till den grad att deras klagomål, som begränsas av den humanitära diskursens villkor, inte kan omvandlas till det uppenbara kravet – avkolonisering av Palestina och skadestånd för sjuttiofem års liv under en av regimen skapad katastrof. Å andra sidan innebär det att judarna, eller åtminstone en stor majoritet av dem, hålls fångna i det sionistiska projektet, den sionistiska identiteten samt den ”israeliska” och eurosionistiska historien och oundvikligen identifieras med den, antingen genom eget val eller av tvång, oavsett om de bor i Israel eller inte och oavsett om de någonsin har varit där eller identifierar sig som icke- eller antisionister.
Detta hände inte av sig självt; det krävdes mycket arbete och våld, liksom ett aktivt deltagande från många i de västländer som skapade internationella rättsliga och kulturella institutioner genom vilka de fabricerade historierna om Palestina, palestinierna och ”judarna” kunde upprepas och försvaras genom sanktioner mot de som avvisar dem. Detta är en rysligt mänsklig ingenjörskonst i vilken människor från tusentals judiska samhällen som i århundraden funnits på olika platser i världen offrades för att möjliggöra födelsen av ”judarna som nation” och följaktligen som en grupp i behov av en egen stat. Dessa sionistledare, som tvingades att bli en nation (eller ett folk), gav sken av att representera alla judar och erkändes av de euroamerikanska makter som sedan 1945 och genom FN:s förmedling infört nationalstater som den slutgiltiga politiska modellen (därav den spektakulära ökningen av antalet nationalstater från något tiotal 1945 till närmare 200 i dag!). Från 1948 och framåt förstörde inte bara sionisterna Palestina och fördrev majoriteten av palestinierna, de dödade också tusentals palestinier som försökt återvända, satte dem som de inte lyckades fördriva under militärt styre i nitton år, invaderade många av de omgivande flyktinglägren där palestinierna tvingades bo och skapade en humanitär kris i ett kringskuret Gaza där en tredjedel av de flyktingar som Israel hade skapat fann skydd. Det är inte underkuvandet av solidaritet med palestinierna som står på spel; det är möjligheten att ifrågasätta legitimiteten hos denna koloniala folkmordsregim som underkuvas. Varför?
Eftersom ifrågasättandet också innebär att man granskar de ”lösningar” som västländerna påtvingade judarna i slutet av andra världskriget genom förmedling av sionisterna, vilka fram till dess varit en minoritet bland världens judar. Att ifrågasätta detta vore att påvisa västvärldens ansvar för konsekvenserna av dessa ”lösningar”. Det cyniska är att samma länder – Tyskland, Frankrike och Storbritannien – som använder sig av antisemitismen för att fortsätta rättfärdiga sitt stöd till den israeliska folkmordsregimen också ledde eller deltog i folkmordet på judar och andra grupper. Medan den nya världsordning som de allierade införde mot slutet av andra världskriget försökte göra en tydlig uppdelning mellan nazistiska samt fascistiska regimer och västvärlden, vägrade den antikoloniala historien att acceptera en onto-epistemologi som frikände övriga imperialistiska makter från deras folkmordsregimer på de platser de fortfarande koloniserade. Frankrike var direkt inblandade i Förintelsen och ansvarade för att skicka 75 000 judar i döden, liksom Storbritannien var direkt inblandade i den första fasen av Palestinas förstörelse, innan man såg till att överföra makten från det brittiska mandatet till Israel. För att rentvå sig själva och Europa från sina brott drev dessa imperialistiska makter i sin tur på offrandet av Palestina. Termen ”solidaritet” hindrar oss från att se det ansvar som västvärldens medborgare har att inte bara avbryta det pågående folkmordet utan också att störta folkmordsregimen i bredare mening.
För att avlära sig den västerländska onto-epistemologin krävs det också att man ifrågasätter det västerländska sammanförandet av ”självbestämmande” och nationalstaten, vilken inrättades som en oundviklig horisont för befrielse och avkolonisering och som i fallet Palestina/Israel innebar inrättandet av gränsteknologier, delning, folköverföring, armé och polis. Folkmordet på palestinierna är denna regims väsen, och vi bör vara tacksamma mot Sydafrika för att ha klargjort att folkmordet inte började den 7 oktober 2023, utan 1948. Det är inte bara solidaritet med palestiniernas lidande som förväntas av världen, utan också att man gör upp med historiens förbrytelser. Därigenom banar vi väg för avkolonisering och för att uppmärksamma och reparera alla brott som begåtts mot Palestina, en plats som inte behövde förstöras och där – innan den europeiska onto-epistemologiska invasionen – flera olika grupper levde tillsammans utan att hemsökas av denna giftiga uppfattning om självbestämmande, skriven för att skilja människor från andra grupper.
AD: Som vi kunnat följa i pressen inleddes Sydafrikas ”process [där Israel anklagas för folkmord] i Haag med domare som anförde bilder och video som bevis för påstått folkmord”. Sådana indexikala bilder, med deras påstådda funktion som bevis, har också nått offentligheten genom sociala medier. Din artikel i Boston Review (i december 2023) innehöll en mycket nyanserad analys av hur bilder kan läsas i relation till folkmord som indexikala för ett långvarigt våld (varför ingen enskild bild kan ”visa” det) och hade rubriken ”Seeing Genocide”. Jag har två frågor i samband med detta seende: för det första, varför är indexikalitet aldrig tillräckligt för ett sådant seende? Och för det andra, vilka andra villkor måste föreligga för att den indexikala bilden ska kunna fungera som ett socialt dokument?
AAA: Fotografier är fragment och otillräckliga på samma sätt som ord aldrig är tillräckliga för att vi skall förstå världen. Därmed inte sagt att fotografier betydelselösa eller inte fungerar som sociala dokument. Tvärtom är det just deras sociala funktion som gör att vi inte kan tillägna oss dem och fastställa deras innebörd en gång för alla, eftersom deras innebörd inte existerar utanför deras sociala liv. Fotografier ”innehåller” med andra ord inte sin mening. Låt mig göra en mindre korrigering vad gäller inledningen av din fråga. Till skillnad från staten Israel, som handlar med bilder av offren från den 7 oktober 2023 och misshandlar offren och åsamkar deras familjer smärta och lidande, avstod det sydafrikanska teamet från att offentligt visa bilder av det våld som skrivits in på de kroppar som fallit offer för Israels folkmord. Valet att avstå från att använda fotografier på det ena eller andra sättet förnekar inte fotografiernas sociala funktion. Tvärtom är denna handling en del av vad människor gör med fotografier av våld: ställer frågor om händelsen och de förhållanden under vilka de togs, uttrycker oro över betydelsen av deras spridning och det lämpliga sättet att sprida och dela dem, liksom den väcker frågor om vem som ska dela dem, när, hur många gånger och i vilket syfte och så vidare. Att visa eller se fotografier är bara två åtbörder bland många andra och det man ser på ett fotografi kan inte reproduceras automatiskt som om det däri fanns en enda eller ursprunglig mening.
AD: Min andra fråga om seendet utgår från att det äger rum i en visuell kultur som förmodligen förvandlar allt den rör vid till allmänna skådespel. Som Guy Debord uttryckte det för över ett halvt sekel sedan är denna visuella ordning ”inte en samling bilder utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas av bilder”. Men är inte detta seende, detta betraktande, det minsta (inte det enda) vi kan göra i fallet med Gaza? Finns det inte en moralisk skyldighet att titta, att inte vända bort blicken, trots hotet från skådespelet; att inte säga, som vissa gör, ”åh, jag klarar inte av att se på
denna skräck” eller ”jag vägrar att konsumera dessa bilder”? Med andra ord, finns det kanske sprickor i skådespelets villkor?
AAA: Till skillnad från de hegemoniska framställningar om fotografi, vilka växer fram ur imperialistiska och koloniala våldsregimer som också försöker monopolisera innebörden av en moralisk hållning, består den moraliska skyldigheten i tider av folkmord inte i att se sitt betraktande av avskyvärda bilder som ett sätt att pröva sin egen moral. Jag säger inte att seendet inte är viktigt, men det är inte alltid nödvändigt för att inse att ett folkmord håller på att ske och att man bör ansluta sig till de krafter som kämpar för att stoppa det. Om man efter ett par dagars pågående folkmord av palestinier – vilket innefattar obevekligt dödande och lemlästande, förstörelse av viktig infrastruktur och stadsdelar – inte förstår att Israel begår folkmord (brott mot mänskligheten eller etnisk rensning), hjälper det inte att betrakta ännu ett fotografi av våld inristat på offrets kropp.
Folkmord är ett begrepp som vi använder för att beskriva vad en regim gör mot en viss grupp; det är ett begrepp som hjälper oss att förstå ett visst extremt våldsutövande, vilket ofta innebär att man eliminerar andra berättelser om våldet än den som rättfärdigar det och dess iver. Men folkmord är inte ett synligt objekt. Att se folkmord handlar inte om att titta på fotografier, oavsett antal; det handlar om att vägra låta sig förblindas av folkmordsregimen och erkänna att ett folkmord pågår, trots alla de mekanismer som inrättats för att få oss att tro att så inte är fallet. Fotografier är bara en informationskälla bland en rad olika former och källor av kunskap som krävs för att benämna och medge att det rör sig om ett folkmord. I fallet Gaza finns det trots allt ingen diskussion om de fakta som detta folkmord består av – dödandet, förstörelsen, den humanitära krisen under årtionden, svälten etc; diskussionen gäller endast deras innebörd, orsaker och rättfärdigande. Innebörden och orsakerna återfinns inte i bilder. Den moraliska skyldigheten består alltså inte i att se på bilder utan snarare i att förkasta de berättelser som de som begår folkmord tillhandahåller om deras våldshandlingars innebörd; därtill består den i att redogöra för de mönster av folkmordsvåld som har utövats under en längre tid än sedan 7 oktober 2023, tidsmarkören de nuvarande förövarna anger för att rättfärdiga deras våld.
Den moraliska skyldigheten består inte i att se på bilder utan i att hålla utkik efter palestinska informationskällor i dem (sådana bilder avbildar inte nödvändigtvis grymheter). Sådan information produceras trots det extrema våld som utövas mot palestinska journalister och mediearbetare, sabotaget av deras arbete genom internetavbrott och elbrist, förbudet för internationella journalister att resa in i Gaza samt hoten och terrorn mot alla som utmanar och motsätter sig förövarnas berättelser. Jag är inte särskilt förtjust i talet om skådespelets villkor, eftersom sådana insikter och teoretiska ramar lärt oss att tänka på bilder som något som verkar i en sfär åtskild från det sociala livet. Resultatet av detta slags teoretiska förståelse av visuell kultur är att vi tillskriver seendet moraliskt värde och glömmer att det som befästs är moralen hos medlemmar i koloniserande samhällen och inte moralen hos de koloniserade, de rasifierade, de terroriserade och de förtryckta. Om den koloniala moralens påbud är att titta, består det antikoloniala i att hålla utkik efter sanningen. Man måste vägra att underkasta sig förövarnas termer, berättelser och innebörder, även om de påtvingas genom hot och terror, för att istället hålla fast vid sanningen, artikulera den, skriva in den med eller utan bilder och tillsammans med rasifierade offer.
AD: Utifrån de föregående frågorna skulle vi kanske kunna tala om en dubbel och motsägelsefull kraft hos fotografin? Som du har påpekat – ditt kapitel i volymen Capitalism and the Camera skulle kunna vara ett exempel – kom fotografin inte ”efter” imperialismens uppbyggnad, utan samexisterade snarare med den, som en konstitutiv del av det imperialistiska våldet. Det är därför som år 1492 föreslås som fotografins startpunkt – långt innan tekniken uppfanns på 1800- talet. Men kan inte fotografiet också mobiliseras som ett minne av imperialistisk förstörelse? Kolonialismen och imperialismen strävar efter att ur historien utplåna alla spår av en tidigare värld. Fotografiet kan sägas destabilisera fullkomligheten i denna utplåning, även om betydelsen av överlevande indexikala bilder kan diskuteras i samhällen med antagonismer, hur ojämlika de inblandade parterna än är. Kampen om tolkningen av sådana bilder, liksom deras förvaring i de härskandes arkiv, utesluter inte att de kan aktiveras i kampen mot förtryck. Hur hanterar vi (hypotetiskt eller åtminstone kontextuellt) fotografiets motsägelsefulla kraft – dess historiska och pågående samtidighet med imperialismen liksom dess potential att skapa ett militant minne mot imperialismen?
AAA: Jag skulle inte beskriva detta som en motsägelsefull kraft. Det rör sig om två olika register. Det ena är fotografiet som en utvinningsteknik, som tillsammans med andra imperialistiska tekniker gjorde det möjligt för västvärlden att ackumulera en otrolig mängd visuell rikedom. Det andra är fotografiets politiska ontologi, som gör att fotografier inte kan reduceras till handlingar eller avsikter hos de operatörer (fotograferna) som innehar produktionsmedlen, eller hos dem som blev ägare till dessa bilder. Det som är inskrivet i fotografiet är alltså inte den mening som skaparen tillskriver det, utan mångfalden i fotograferingens egen händelse, vilken på oförutsägbara sätt kan rekonstrueras av alla dem som betraktar det. Det är därför fotografier kan hjälpa oss att destabilisera vissa historier, men vi får inte glömma att fotografier behöver oss för att utföra detta arbete, precis lika mycket som vi behöver dem. Det är därför jag talar om fotografiets politiska ontologi och inte om fotografiets ontologi, om bilden i och för sig.
Den koloniala spänningen mellan dessa båda register manifesteras i paradoxen att fotografier behövs för att destabilisera berättelser vilka uppstått som ett resultat av den primitiva ackumulation som fotografin själv utfört. Situationen i Gaza vänder dock upp och ner på detta system försåvitt det nu är offren som producerar ett stort antal fotografier – inte i linje med utvinningsprincipen, utan enligt principen om överlevnad och överlevnadsförmåga. Det är utifrån denna rikedom av fotografier som berättelsen om folkmordet berättas och de som försöker destabilisera denna berättelse om folkmordet är i själva verket dess förövare. Det är just ett slags antikolonial makt som palestinierna skapar när de går samman för att hjälpa varandra att frammana berättelsen ur spillrorna. Deras konvojer av journalister, fotojournalister och mediearbetare blir till profetiska figurer vilka inte kommer att tystas, trots alla försök att tysta och döda dem – trots att Israel redan har dödat mer än hundra av dem, ungefär en journalist per dag, många tillsammans med sina familjer. Spridningen av mediearbetarnas personlighet med deras blå skyddsutrustning och hjälmar – en persona som även barn imiterar och lyfter fram som en modell för att ”vara med andra” – är inte något försök att presentera en idiosynkratisk bild eller att skapa en spricka i imperiets berättelser; det är snarare den figur ur vilken sanningen framträder.
Tvärtemot de israeliska antagandena om att dödandet kommer att göra slut på journalistiken i Gaza sprids alltså yrket som i förkoloniala skråordningar, genom att äldre eller erfarna (även om de bara hade några dagars erfarenhet) medlemmar lär de yngre att upprätthålla och säkerställa en gemensam praxis. På samma sätt utbildar dessa profet-journalister i Gaza varandra på ett horisontellt och vänskapligt sätt, inte utifrån principer om expertis som tjänar kolonialmakterna, utan på gemensamma antikoloniala premisser att inte låta sanningen om folkmordet försvinna. Palestinska journalister och fotojournalister vinnlägger sig om att berätta sina historier samtidigt som de berättar historien om israelerna och västvärlden som urskillningslösa förövare.
Kommer de israeler som drogs in rollen som västs legosoldater mot araber och islam, och som efter Förintelsen förgiftades med självbestämmande i form av en nationalstat mot andra snarare än i en läkningsprocess, att ta avstånd från denna giftiga koloniala roll? Kommer de erkänna att Europa – i stället för att ta hand om dem och låta dem sörja, återhämta sig och läka efter Förintelsen – utnämnde eurosionisterna till deras företrädare och drog in dem i ett system där de skulle bli förövare i ett folkmord? Kommer de sluta förneka att de är kolonisatörer i ett kolonialt projekt och erkänna vad de gör mot palestinierna, vilka aldrig varit deras fiender?
Den blå utrustningen vägrar inte bara att försvinna, i den materialiseras också palestiniernas motståndskraft och makt. Denna kraft aktiveras i utbytet mellan och bland mediearbetarna. De fungerar som en talisman och signalerar inte bara en grupp starkare än sina enskilda medlemmar, utan också att de är budbärare för en antikolonial sanning som inte kommer att utplånas.
AD: När vi talar om den humanitära katastrofen i Gaza borde vi kanske överväga en ny humanism som livsnödvändig för det antiimperialistiska imperativet? Folket i Gaza kräver att bli behandlade som mänskliga varelser. De flyktingar som anländer till grekiska stränder, som har överlevt helvetiska förflyttningar för att sedan hamna i nya helveten, kräver också att bli behandlade som människor. Samtidigt dominerar termen posthumanism i flera intellektuella projekt, där vissa förknippas med en omstörtning av västerländska epistemologier och eurocentrism. Men de förtryckta ropar inte ”behandla mig som en posthuman”. Hur kan vi fortsätta att tala om humanitära katastrofer i ett intellektuellt sammanhang som allt mer tenderar att identifiera humanism med människans överhöghet över andra arter eller med en idé anpassad efter en förfluten modernitet, före utvecklingen av de teknologier som nu tycks lova att göra idén om mänskligheten föråldrad? Jag menar, är inte världen redan ideologiskt förberedd på att strunta i avhumanisering? Håller vi inte på att förlora den vokabulär genom vilken vi kan hänvisa till humanitära katastrofer och mänskliga rättigheter? Om posthumanismen ”försöker undergräva de traditionella gränserna mellan människa, djur och teknik”, vad kan då svaret bli till dem som utpekar ”mänskliga djur” som legitima mål för avancerad militärteknologi? Och framför allt, hur bemöter vi dem som bestämt hävdar sin mänsklighet?
AAA: Jag vägrar att tänka i termer av progressiva berättelser som säger att ”vi” har gått från ett episteme till ett annat, att ”vi” håller på att ”förlora vokabulären” och så vidare. För det första är ett sådant ”vi” dubiöst. Det förutsätter att människor under olika förhållanden har en gemensam kroppslig och diskursiv erfarenhet; för det andra förutsätter berättelserna att om några högljudda tänkare beslutat att vi skulle gå vidare, så har alla andra stämt in och avstått från sina epistemologier och klagomål; och för det tredje lägger dessa berättelser större vikt vid vad de som har makten säger och gör än vid de motsatta röster, som historiskt har tystats, nekats rätten att tala och definierats av institutioner som påtvingades dem som en del av rättsstatsprincipen.
Att sedan folkmordets början vara uppmärksam inför talet om Palestina – den polysemiska kören av palestinska röster, röster från antisionistiska judar och andra som kämpar mot århundraden av imperialistiskt onto-epistemologiskt våld – innebär något alldeles särskilt, och det känns som om miljoner människor runt om i världen inte förlorar sin röst utan snarare återfår makten och självförtroendet att avslöja de lögner som deras regeringar berättar för dem. Även om det är symptomatiskt för ICJ:s (Internationella domstolen) imperialistiska natur att den misslyckades med att ge rätt order – att stoppa våldet (som Israel för övrigt inte hade för avsikt att lyda, vilket dess ledare bekände öppet) – var berättelsen som det sydafrikanska teamet framförde, liksom domstolsbeslutet, ett strålande ögonblick eftersom den sionistiska propaganda som i årtionden understötts av västmakterna bröts offentligt. För att ombesörja spridningen av det tal om Palestina, som efter sjuttiofem år av Nakba söker upprättelse, måste vi decentrera de akademiska polemikerna som enkelriktade och ersätta dem med sekellånga redogörelser för kampen mellan koloniala och antikoloniala onto-epistemologier.
AD: Du har talat om en möjlig framtida studie som skulle undersöka historikernas och de intellektuellas pågående svek mot palestinierna. Låt mig citera er utförligt:
Den nuvarande totalitära yttrandefrihetsregimen som orkestreras av Israel och som förvandlar sanningen till ”terroristinnehåll” samt söker eller framställer den som ett slags kriminell ”konsumtion” uppstod inte igår. Globala imperialistiska mekanismer fanns redan på plats för att tysta, förvränga, censurera, skrämma och straffa dem som motsatte sig den sanna innebörden av den regim som infördes i Palestina. Det var under denna regim som palestinierna gjordes disponibla och deporterades till koncentrationsläger som kallades flyktingläger, i vilka livet påverkades av humanitär kris och långsam död, samtidigt som det israeliska medborgarskapet utformades för att hindra deras återvändande och upprättelse, vilket resulterade i en militarisering av det israeliska livets samtliga aspekter. Hur historiker och andra intellektuella världen över förrådde palestinierna genom att följa den triumferande berättelsen om regimens framväxt 1948 återstår fortfarande att studera.
Förutsätter inte en sådan framtida studie ett epistemologiskt genombrott varigenom idén om ”sanning” skulle återupprättas mot den positionalitet som dominerat sedan postmodernismens konsolidering mot slutet av 1900-talet? Finns det hopp om ett sådant återupprättande i post-sanningens och alt-högerns samhällen där saker magiskt förvandlas till sina motsatser, till exempel vem som begår folkmord på vem, och där det så kallade civilsamhället har tagits över av lobbyister?
AAA: Jag avvisar även termen postmodernism, eller ”post-sanningens samhällen”, av skäl som liknar dem jag anförde i mitt tidigare svar. Man måste arbeta utifrån en viss föreställning om vetenskapen, från vilken de antikoloniala rösterna, varav många inte nödvändigtvis är akademiska, avlägsnas för att uppnå ”ett epistemologiskt genombrott”. Men de antikoloniala röster som kunde ha stått för ett sådant epistemologiskt genombrott har alltid funnits där. Detta är tanken bakom min idé om potentiell historia som begrepp och antikolonialt verktyg. De som västvärlden bestal anpassade sig inte till idén om post-sanning. Palestinska flyktingar som vägrar att glömma Palestina vägrar inte bara att avstå från sanningen, utan förväntar sig också att alla ska erkänna den; och genom deras uthållighet under sjuttiofem år, genom att vägra glömma vad som tagits ifrån dem och gå vidare gav de världen ett hopp om rättvisa, en tro på att imperialistiskt våld inte bara bör bekämpas utan också omvändas.
AD: Hur ser du på avkolonialiseringens framtid efter det som idag händer i Gaza?
AAA: Gazas framtid ligger i dess förflutna, i återskapandet av alla de förstatliga livsformer som det eurosionistiska koloniala projektet begravde men som inte är borta.
Översättning: Johannes Björk och Patrik Haggren.
Denna intervju publicerades först på engelska i Third Texts online forum, ”Thinking Gaza: Critical Interventions”, 1 mars, 2024: http://www.thirdtext.org/thinkinggaza-azoulay. Paletten tackar redaktörerna och utgivarna av Third Text, Ariella Azoulay och Angela Dimitrakaki för deras tillstånd att publicera denna översättning.