Apocalypse Right Now är namnet på ett tempel dolt under Gamlestadens station i Göteborg, rakt under fötterna på vaktbolaget på torget och osynligt för övervakningskamerorna. För den som tagit sig in den parallella världen via en öppning i det perforerade stålet intill vattendraget visar målade harar vägen till ett altare för våra dödssynder, skyddat av demoner fästa på betongpelare på vardera sida. En röd drake hänger från en massiv takbalk intill väggmålningar föreställande en slingrande tiger vars cirkulära rörelse åtföljs av en text om avledning som krigskonst, en annan en orm som äter upp sig själv. Egyptiska mytologiska tecken och symboler har målats jämte svampmoln och dödsdansare intill nedtecknade rader som larmar om världens slut – de förkunnar dess pånyttfödelse efter katastrofen.
Graffitikonstnären Merde har ägnat över ett år åt att bygga, måla och skriva fram ett spegelland på den här platsen där apokalypsen inte utgör ett hot om världens slut, utan en diagnos av nuet, något som reflekteras i tusen skärvor av imperialt våld och urban misär. En björn spelar en dryckesvisa på dragspel för småslantar: Nu skall vi dricka och gråta över människans synder! Gråta av förtvivlan! Och svälja syndens tårar. Ett rådjur är övermålat med en keltisk trefaldssymbol (kropp, själ och ande; liv, död och återfödelse) och en tillägnan ”till Matilda” inringat av ett hjärta. En anonym kärlekshälsning och en universell symbol för ett mer grandiost kretslopp än den pågående gentrifieringen utanför: stigmatiseringen av en ”förlorad” stadsdel åtföljs av trygghetsskapande åtgärder, monopoliserat våld och approprieringen av tecken och symboler för att realisera markens och fastigheternas potentiella värde (stänga räntegapet).
Inhägnad och bortträngning är orden som framträder i skrattspegeln, samtidigt skiftar rummet som en virtuell punkt mellan olika dimensioner: en icke-plats inuti, vid sidan av och under på en och samma gång. Likt krucifixet hängande från taket eller de växlande händerna skrivna på väggen: SKAPARHÄNDER / BEDJARHÄNDER / KNEGARHÄNDER / SMEKARHÄNDER / MÖRDAR / HÄNDER. Det sakrala och profetiska omges av elegier över vänner tillsammans med slagord som benämner det uppenbara, att det vi följt på våra mobilskärmar de senaste två åren är vad vi redan vet att det är, ett folkmord, inte en oförklarlig ”massdöd”. De olika motivens överlappningar både motsätter sig tolkningens totala kontroll och reproducerar samtidens skärmestetik genom en fragmentering och överflöd av bilder. Samtidigt är det en plats där orden står som orubbligt nedtecknade vittnesmål och där de ger sken av någonting förment omöjligt.
Vad händer när inhägnadens plats blir till platsen för språkets och bildernas undandragande, för att sedan göras offentlig? Som när Merde i oktober 2025 bröt upp templet inifrån och hundratals personer fyllde tågstationens inre. Händelsen tycktes ställa in en lång utveckling sedan 2010-talet, då delar av graffitins och den urbana konstens estetik har integrerats i stadens egna kulturprogram genom graffitiworkshops för barn och ungdomar, gatukonstfestivaler och beställda muralmålningar i stadsutvecklingens tjänst. Apocalypse Right Now gör tvärtom, men inte som nostalgiskt återfall, utan som medveten gest som endast kan existera genom sitt brott mot ordningen och nyliberalismens irrbloss-estetik av gemenskap och trivsel.
Vi återupptog kontakten med Merde via Whatsapp för att förstå bättre det vi mötte under rälsen i Gamlestan. Vi frågar om motiven och kommenterar att det känns som att kliva in oss i en vaken mardröm eller någons undermedvetna. Vi tänker på den svarta katten som klättrar ner med uppspärrade ögon.
”Den svarta katten är jag. Det är ett av mina motiv som jag gillar mest. Med tanke på frågan om mardröm, har det delvis att göra med min egen rädsla för ett tredje världskrig. Västs dubbelmoral är så övertydlig. Putin är på varje jävla löpsedel som den onda. Vi är så klart de goda. Väst begår ett regelrätt folkmord medan vi pratar. Jag ser hela tidsåldern vi lever i nu som sjukt intensiv, globala maktskiften, spirituell kris och nya teknologier. Jag är rädd för att vi snart kommer möta en period av ännu mer mänskligt lidande, som redan händer nu.”
Samtidigt vill han inte att rummet ska reduceras till mörker: ”Folk ser olika saker här. Vissa säger satanism. Andra ser sorg, hopp, tro, lidande eller humor. Jag försöker se det som en beautiful struggle.”
Vi pratar om detaljerna på väggarna. Där finns ockulta symboler, religiösa ikoner, politiska fraser och ordlekar. Självporträtt och små satiriska figurer, slogans och böner. ”Det är ett hopkok av allt som inspirerat mig genom åren”, säger han. ”Hermetiska texter, alkemiska symboler, gnosticism. Men också ortodoxa ikoner, islam, buddhism, katolicism, hinduism. ”Vi är en art med minnesförlust, vår moderna civilisation utgör en bråkdel av människans historia”
Att arbeta under staden handlar för Merde om autonomi: ”Det är det viktigaste. Jag vill göra något som är mitt. Jag bygger mitt tempel här nere. Det är fett att bara gå runt, måla, vara i min egen ateljé. Någon borde ha gjort det och det blev jag.”
Det är tydligt att platsen ger honom en sorts frihet som är svår att hitta annars. Han berättar också om ljuden. Tunnelns väggar bär ljud som en resonanslåda. Bilarna som kör vid sidan och passerande tåg ovanför skapar vibrationer som känns i kroppen.
”Jag hör röster och ekon hela tiden”, säger han. ”Ibland kommer väktare eller polis. Det känns inte alltid lugnt här. Men ljuden tillhör rummet. Man är aldrig ensam.”
Samtalet glider över till vernissagen 25 oktober. ”Det blev mer teamwork än jag trodde”, säger han. ”En kompis, Affe, hjälpte asmycket. Vi släpade möbler, ljus, högtalare, allt. Det blev som ett kollektiv.”
Han berättar hur vänner och bekanta dök upp med kort varsel. Alba Fermhede sjöng strupsång, John Bullfrost gjorde en teatral musikspelning, Oliver Teboul läste poesi, Sebastian Rudolf Jensen och Sara Östebro genomförde en performance. Baren var gratis. Folk rörde sig in och ut ur platsen. ”Det var inte en vanlig vernissage där folk står och glor i taket”, säger han. ”Det var mer som en aktion. En händelse. En energi.”
Att polisen inte stängde ned allt är fortfarande förvånande: ”Jag hade räknat med det. De brukar komma hit. Men vi lyckades. Vi gjorde det ändå.”
Merde ser vernissagen som en del av verket. Ett aktiverat rum. En kommunikation mellan underjord och överjord.
”Kanske är det en spegel”, säger han. ”Av mig. Av tiden vi lever i. Av det som pågår över våra huvuden. Av det undantryckta. Kanske av det kollektiva omedvetna, som ni säger. Det är inte något ont. Kanske mer av en gåva. Eller en bön. Och en sjuk grej. Men rätt, ändå.”
