Redaktionellt
Vi lever i en manikeistisk tidsålder. En ålder fylld av kulturella krig där vi mer än någonsin tenderar att dela upp världen i ”good” och ”bad guys”. Ondskan eller felstegen är alltid ”där ute”, hos ”de andra”, aldrig hos en själv eller sina gelikar. Denna projektionstendens finner vi redan hos de första civilisationerna, om man skall tro Freud i Totem och tabu, (1913) som var fascinerad av hur lätt en människa i ett animistiskt samhälle kunde säga, det var totemet som bad mig döda den här mannen, jag är oskyldig. Vi lever när allt kommer omkring fortfarande i ett totemistiskt samhälle. När börjar den “sanna” civilisationen?
Med ett fadersmord, förklarar Freud, och den skuld mordet medförde gjorde fadern paradoxalt nog ännu mäktigare som död. Skuldförmågan karakteriserar inte bara civilisationer utan också neurotiker, konstaterar Freud och hänvisar till den tragiske antihjälten Oidipus som dödade sin far och äktade sin mor. En vanlig neurotiker gör det bara i sin fantasi – den ultimata arenan för kampen mellan gott och ont – vilket ofta resulterar i en hatkärlek gentemot auktoriteter. De första primitiva kulturerna löste denna interna konflikt genom uppfinningen av totem (symboler för fadern/Gud) och tabun (förbudet att döda fadern som också hänger ihop med incesttabut – det universella tabut par excellence). Med förbud kommer överskridande, och the rest is history.
Att tabun föder överskridanden och att konsten behöver tabun för att existera har konstnärer och författare vetat i alla tider. Men även tabun förändras med tiden. I detta nummer av Paletten undersöks tabuts betydelse idag. Är den konstnärliga attacken på tabun, lagar och den goda smaken hopplöst föråldrad? Ett sätt för nationalist-fascistiska rörelser att locka massorna i identitär riktning? Eller är den en av konstens viktigaste motorer?
För den Wienbaserade konstnären Verena Dengler är svaret givet. I en reflektion över hur konstnärer arbetar med frågor kring tabu och humor idag spekulerar hon kring orsakerna bakom bland annat Wienaktionismens och Christoph Schlingensiefs radikala praktiker.
Den Moskvabaserade kritikern Dorian Batycka tittar i sin tur på hur högerextrema krafter använder sig av humor för att cirkulera farliga och människorättsfientliga idéer och hur dessa olika lekar med tabuformer (som förut bara cirkulerade på nätets underjordiska arenor) har tagit sig in i konstvärldens biennalsystem. Batycka visar sedan på kopplingarna mellan Deleuze och Guattaris nätverkstänkande, Nick Lands accelerationistiska fascism, post-internetkonstens digitala anarkism (AIDS-3D, Lucky PDF, Jon Rafman, Ryan Trecartin och Amalia Ulman), den nya curatoriska ”LOL-nihilismen” som flörtade med accelerationistiska och fascistiska krafter på på DIS 9e Berlin Biennal (2016) och Atenbiennalen (2018), men också det neofascistiska och numera nedstängda galleriet LD50. Vart kommer denna accelerationistiska våg ta oss och vad är fördelarna respektive nackdelarna med en allt mer radikal ”cancel culture”?
Att förneka att de övergrepp som låg till grund för krisen i Svenska Akademien också handlar om tabu vore att ljuga. Men hur kan Katarina Frostenssons K och Matilda Gustavssons reportagebok Klubben förstås tillsammans? Litteraturvetaren Carin Franzén har gjort en litterär och psykoanalytisk analys som kastar ett helt nytt ljus på Frostenssons och Gustavssons respektive böcker. Har överträdelsen en teologi? Det hävdar den belgiske filosofen Laurent de Sutter, som skrivit flera böcker om tabun och konstskandaler. Han bidrar med en svindlande genomgång av Platons, Paulus, Hegels och Lacans syn på överträdelser.
Den Londonbaserade kritikern och curatorn Paul Clinton gör en djupare analys av Michael Portnoys omtalade konstfilm Progressive Touch: Series 1 (2019). Lo Hallén har granskat fenomenet Arvida Byström och hennes multipla alteregos på Instagram, det nya gallerirummet. Konstvetaren Jenny Pettersson skriver om konstnärer som utmanat svenska samhällsnormer, om positioneringsstrategier, makt, om rädslan att förlora makt, men också om vad hon anser är ett av konstvärldens största tabun – ”att inte vara någon”.
Finns det ett samband mellan tabu och lyx, pengar och dumhet, idag? Den franske konsthistorikern Morgan Labar har tittat närmare på konstnärsgruppen Gelitin, bröderna Chapman, Wim Delvoye, Paul McCarthys och Damien Hirst, samt trendsättande konstsamlare som Eli Broad, François Pinault och Dakis Joannou, och försöker förstå varför sammansättningen ”konst-dumhet” blivit den globala kapitalismens favorituttryck. För att vidga bilden av tabuns plats i det svenska konstlivet skickades följande frågor till konstnärer som utmanat tabun och representationsordningar på olika sätt:
1. Vilka intressanta tabun, respektive tabu-överträdelser ser du i dagens samhälle, respektive konsten idag?
2. Behövs tabun i våra samhällen?
3. Vilka nya tabun tror du att vi kommer se i framtiden?
Vi är väldigt glada över att få publicera följande konstnärers mycket tankeväckande svar: Malin Arnell, Roxy Farhat, Johanna Gustafsson Fürst, Juan Pedro Fabra, Carl Michael Von Hausswolff, Peter Johansson, Leif Holmstrand, Axel A Karlsson Rixon, Michele Masucci, Lasse Långström, Marianne Lindberg de Geer, Fia-Stina Sandlund, Makode Linde, Merzedes Sturm Lie och Johan Zetterquist.
Trevlig läsning!
Sinziana Ravini