Text: Nina Power
Översättning: Johannes Björk
Bilden är hämtad från Audrey Wollens Instagramkonto, publicerad den 15e oktober 2015.
I oktober 2015 lade Audrey Wollen upp en bild på Instagram med texten "ett meddelande till dej från din lokalavdelning för Kvinnlig Intighet". Posten består av en svartvit kompositbild med orden "VARNING MANLIGA KONSTNÄRER SOM GÖR KONST OM INNEHÅLLSLÖSHET/INTET TILLHÖR INTE ER/TJEJER ÄGER TOMHETEN/BACKA IDIOTER!!!!" jämte hafsigt överkryssade bilder av ett John Cage-manuskript och verk av, bland annat, Yves Klein (Le Vide (Tomheten)), Bas Jan Ader (Broken Fall (Organic)), och Robert Barry (Inert Gas Series: Helium. Sometime during the Morning of March 5, 1969, 2 Cubic Feet of Helium Will Be Released into the Atmosphere, 1969).1 Liksom hennes "Sad Girl Theory" (där hon slår fast, och jag instämmer, att "tjejers sorgsenhet måste erkännas som en motståndshandling2) är Wollens verk briljant på grund av dess burdusa men igenkännbara utgångspunkt, dess militans och dess humor. "TJEJER ÄGER TOMHETEN" – men om vi tränger bortom humorn måste vi fråga oss: vad betyder det att äga intet? Ett intet som ägs och dras undan på en och samma gång. Wollens synonymer – innehållslöshet, intet, tomheten [emptiness, nothing, void] – och det defensiva ägandet "BACKA IDIOTER!!!!" placerar en ironisk essentialism på två nivåer: själva idén om att äga ingenting liksom idén om att "tjejer" har en privilegierad insikt i intet genom att vara just "tjejer". Det är på ett precist vis ett slags skämt/icke-skämt som inte helt kan artikuleras eftersom det äger rum på själva representationens plats, vilket samtidigt är den plats där könet och språket utför sina dunkla arbeten. På så vis förändras skämtet till någonting mycket mer seriöst och avslöjar återigen att alla skämt, även de från försvarsställning, är aggressiva handlingar.
Har feminismen några objekt som den kan kalla dess egna? Är tomheten ett objekt och är det i så fall ett objekt eller kanske objektet självt "hos" feminismen? Feminismens rumsliga dimensioner och possessiva förhållanden är så överbelamrade med kontext: om feminism först och främst är ett sätt att se på världen så kan vi kanske inte riktigt säga att vissa objekt är feministiska, utan snarare att det bara finns ett feministiskt perspektiv på dem. Idén om feminismen som ett perspektiv skänker den en (problematisk) föreställning, men inte något ägandeskap. Om feminismen är ett sätt att se på världen som säger oss mer om världen, och som förklarar hur världen fungerar, och till och med hur världen ses, och vems föreställning som är förhärskande och vems som inte är det, kan vi då också betrakta den som någonting som dröjer kvar inom världens objekt? Kritiken av sexuell såväl som annan objektifiering ses idag på många sätt som passé, som ett slags allmän och en aning trist kunskap: "självklart är kvinnors kroppar objektifierade!" och "objektifiering sker hela tiden!" Sedan finns det sätt att tänka kring vad det innebär att göra motstånd som ett objekt, att anta objektets kraft. Som Linda Stupart formulerar det, "att ersätta det kritiska avståndets distanserade objektivitet med ett empatiskt utbyte mellan etiska och estetiska objekt ... Vad händer om vi behandlar oss själva – våra kroppar, vår historia likväl som våra "jag", som formbara strukturella ramar grundade på varje yttrande - som material?"3 Eller, som Hito Steyerl på ett mer rättframt sätt formulerar det: "Varför inte slå sig i lag med objektet för en gångs skull? Varför inte bejaka det? Varför inte vara ett ting? Ett objekt utan subjekt? Ett ting bland andra ting?"4
Men varför är det så många frågetecken här? Vi frågar efter ett svar vi inte hoppas på att faktiskt få. Till skillnad från Wollens utsaga "TJEJER ÄGER TOMHETEN" och "BACKA IDIOTER!!!!" befinner vi oss i en märkligt tentativ värld när det kommer till att tänka kring objekt, ting och feminism, där vi varken är subjekt eller objekt, utan snarare osäkra positioner och ostabila förhållanden. Att helt slå sig i lag med objektet är att omfamna "ond tro", som i Sartres exempel med kvinnan som spelar blyg på en träff genom att låtsas att hennes hand är ett dött ting och som (ännu) inte vill äga situationens subjektiva (i det här fallet sexuella) dimensioner. Men att fullt ut vara ett feministiskt subjekt förefaller alltför optimistiskt: delvis kantianskt, delvis marxistiskt, anti-patriarkalt och allvetande? Att vara det slags subjekt som omfamnar sitt objekt eller sin tingslighet kan inte undgå att brottas med sina egna konstitutiva paradoxer, att vara ett objekt som tänker på sig själv som ett objekt... i 3-D, men inte stillastående, "där", men autonomt, tinget-i-sig utan hål...
Oavsett vad hon avsåg med det (och kanske var det menat som ett seriöst skämt från första början) skulle jag vilja ta Wollens TOMHET på allvar. Jag skulle vilja börja från premissen att feminismens objekt är intet. Och detta inte bara för att roa mig med paradoxer, även om så också är fallet, utan eftersom jag tror att feminismen tvingar oss att tänka om villkoren för möjligheten att ens tänka vad objekten kan vara. Kants försök att underminera Humes fragmentariska empirism i Kritik av det rena förnuftet tvingar honom att förutsätta den transcendentala nödvändigheten och enheten i att tänka objekten: vi är objekt-representerande varelser. Subjektets förmåga att syntetisera objekt under kategorier skänker oss förmågan att identifiera objekten bortom deras användning i rummet men även att identifiera vår kropp, som sedan blir till ett märkligt dubbel- eller trippelobjekt: det som är och inte är ett objekt, det som vi kan förnimma men också känna, det som vi kan se delar av men också samtidigt känna. Det som har en inre känsla av enhet – åtminstone stundtals – men också det som skänker oss en grund för varje förståelse av objektiviteten som sådan. Men både objektet-i-sig och självet-i-sig, liksom kroppen, förblir hos Kant fundamentalt okända. Vi är, som Nietzsche formulerade det i en nickning till Kant, "okända för oss själva, vi vetande: och det av en god anledning".
Att tänka från TOMHETENS ståndpunkt är alltså att ta sin början i vad som ser ut som ofullständighet men som är helt realt. I en förlängning av Wollens argument mot manliga konstnärer som gör konstverk om intigheten skulle vi också kunna anföra flera filosofer: de antika atomisterna för deras uppdelning mellan atomer och tomhet, Hegels dialektiska negation, Lacans tomhet som det "ting vilket är närmast" och Freuds omedvetna. När Deleuze och Guattari försöker kasta om detta negativitetens arv och arbete till fördel för en positiv mångfaldens och bejakandets idéhistoria skulle vi kunna säga att de på ett perverst sätt bara ersätter en version av manligt ägande med en annan. Och sedan skulle vi kunna säga VARNING MANLIGA FILOSOFER SOM FILOSOFERAR OM INNEHÅLLSLÖSHETEN/INTET TILLHÖR INTE ER.
Men har vi inte alltid varit placerade vid tomhetens sida? Kvinnor beskrivs alltid som de vilka saknar (förnuft, kuk, styrka), men detta beror naturligtvis alltid på hur du definierar (förnuft, kuk, styrka) och de materiella villkoren som kräver produktionen av (förnuft, kuk, styrka). Det är frestande att gå all in icke-strategisk essentialist här, om än bara för att njuta av den irritation det skulle väcka: ja, allt handlar om intet, så kom igen då för helvete, vad tänker du göra åt det! Vad skulle det innebära att omfamna en tomhetens feminism? En innehållslöshetens, intighetens och frånvarons feminism? Om subjektskapet förnekas eller ges på ett så villkorat och begränsande vis ("ok, jag antar att du räknas som människa, men glöm aldrig att det är av ett något annorlunda slag!") och objektskapet kanske är lite för statiskt, vad ska vi då tänka om alla de mellanrum, alla de icke-ting som inte kan ses, kan vi se och tänka därifrån?
Denna strategiska intighet kan vara militant: en förordning mot män som talar om och arbetar kring intet, en bojkott av påståenden om synlighet, om idén att bristen på något vis saknas. En omvärdering av tomhetsvärden, inom vilka tomhets-förnuftet (intets ståndpunkt) trumfar det tarvliga sak-förnuftet, där en kuk endast är en cigarr och där en kall tom plats snarare än en trygg plats föreligger (om ändtarmen är en grav, är skötet då en krypta?). Tomhetens feminism är allomfattande, och ser att det inte finns något behov av att luta sig över om en redan är i avgrunden, och avgrunden kan inte stirra tillbaka på dig om du är den. Tomhetsfeminismen skulle inte bara avvisa erkännande och representation, utan skulle avvisa dessa strukturers möjlighetsvillkor till fördel för, ptja, att helt enkelt inte bry sig om dessa saker över huvud taget och bara fortsätta med vad du än känner för, i tomheten, ut från tomheten, i tomhetens varma famn...
Ok, här är kruxet... Du kan inte vara ensam med tomheten! Du är inte tillåten! De kommer till och med att försöka att ta den ifrån dig! Vilka de än är: synlighetens agenter, tomhetens kolonisatörer, förkroppsligandets krafter. Du är varken tillåten subjekten, objekten eller intet! Så någonstans framåtlutandets vid tomhetens gräns med ett rep runt din midja, oavsett om du bett om det eller inte, kommer ett hårstrå eller en ögonfrans att singla ned; tomheten får en del av dig och du har nu blivit ett med tomheten...
Att "tömma" någonting är att slå fast att det inte längre står fast. Detta kan också vara en del av tomhetens feminism i bemärkelsen att inte längre stå för "den", där "den" kan vara en uppsättning ting som en inte längre motsätter sig [that one objects to]. Det kan vara ett avvisande av alla de kontrakt vi aldrig skrev under men inte desto mindre finner oss bundna till - tvångsmässig heterosexualitet, synlighetens regim, dålig behandling på basis av ressentiment och ilska som vi inte har någon möjlighet att stoppa. Är en tomhetens feminism ett slags separatism? Kanske i en mening – en separatism från det hela, men jag föreställer mig att den verkar i denna helhets glapp, snarare än på ett avstånd från den, eftersom det avståndet just nu, eller kanske för alltid, är stängt.
Läs Re: Mot en tomhetens feminism med svar på Nina Powers text av Imri Sandström, Eva la Cour, Paula Urbano, Johanna Gustavsson, Rebecka Katz Thor, Viola Bao, Moa Franzén och Stina Nyberg.
1 Tack till Chris Van Eeden, via Linda Stupart, för identifieringen av merparten av bilderna i Wollens verk.
2 http://www.dazeddigital.com/photography/article/28463/1/girls-are-finding-empowerment-through-internet-sadness
3 http://journalment.org/article/rematerialising-feminism-things-us-and-them
4 http://www.e-flux.com/journal/15/61298/a-thing-like-you-and-me/