Re: Mot en tomhetens feminism

Re: Mot en tomhetens feminism

Text:

Imri Sandström,

Eva la Cour,

Paula Urbano

Johanna Gustavsson

Rebecka Katz Thor

Viola Bao

Moa Franzén

Stina Nyberg

 
 Illustration: Maja Hammarén

Illustration: Maja Hammarén

Imri Sandström

Nina Power skriver ”avgrunden kan inte stirra tillbaka på dig om du är den”. Jag har fastnat vid just det uttalandet, för jag tror inte att det stämmer. Avgrunden är nog rätt bra på att stirra tillbaka. Troligtvis fungerar den på ett liknande sätt som ”kvinnan”, och hon stirrar tillbaka på mig dagligen trots att jag ”är” henne.

När jag fortsätter att gräva ner mig i tankar om avgrunden i termer av ett feministiskt intet, måste jag också fråga mig vad det innebär att bli den? Min kommentar på Powers text har en specifik avgrund och ett specifikt arbete gentemot intet som utgångspunkt. Det handlar om den mänskliga kroppen och viljan att inte vara kött.

Har ni hört om när anorektikern ställde sig på vågen? Hon blev livrädd, inte på grund av vilket utslag vågen gav, utan för att den över huvud taget gav ett utslag.

Den anorektiker (för det finns flera olika) som har försökt bli intet, vet hur pass omöjligt det är. Varje dag av självsvält gör upplevelsen av den egna kroppen mer påtaglig. Hjärtat bultar hårdare, håret slutar inte växa, tvärt om, skelettet rör sig och har sig under huden och när hen ser sig i spegeln, stirrar allt detta tillbaka. Det finns en idé om att en anorektikers spegelbild är förvrängd, att hen ser sig som större. Men den anorektiker som hoppas bli ett med intet, ser sig som hen är (det är inget fel på förmågan att tolka synintryck). Hen ser sig själv (avgrunden?), varje dag ett steg närmare döden. Varje dag mer fysisk och levande än någonsin.

Det är omöjligt att bli ingenting och att fortfarande leva i den här världen. Och intet, det vill säga den totala tomheten, finns inte. Anorektikern är inte ”kvinnan”, men ett begrepp som ”kvinnlig intighet” får mig att tänka på denna karaktär som gör ett slags hopplöst arbete gentemot intet. Och på hur tomheten inte finns, inte kan finnas. Men hur och varför förhoppningen om att bli den finns.

Power skriver ”Kvinnor beskrivs alltid som de vilka saknar (förnuft, kuk, styrka)” och det är naturligtvis sant. Samtidigt har kvinnan, paradoxalt nog, också historiskt beskrivits både vara och ha för mycket. Inte förnuft eller styrka, men – som den som ska agera kropp i relation till ”mannens” förnuft – för mycket kött, materia, kroppsligt begär, boobs and ass. Ett av de stora feministiska projekten har varit (och är) att deala med den här idén om kvinnan som det ”passiva köttet” i relation till mannens ”aktiva intellekt”.

Låt oss koppla detta historiska fenomen till den genom tiderna självsvältande ”kvinnliga” kroppen. Det finns en enorm kunskap om, kanske inte så mycket tomheten, som misslyckandet att nå den. Att bli den eller hålla den i sin hand. Helgonet Katarina av Siena, som levde under 1300-talet i Italien, åt inte. Hon blandade lite vin i vattnet hon drack för att inte förhäva sig inför sina mindre viljestarka medmänniskor, men hon lurade ingen. I biktfaderns biografi över henne framhålls avhållsamheten som enastående. Om hon skulle fått i sig någon grönsaksbit tog hon en bit fänkål, eller en kvist av någon annan buske, och svalde denna för att på så sätt spy upp det hon intagit. Hennes avhållsamhet handlade inte om att inta lite, utan om att inta ingenting. I en uppenbarelse kommer Jesus till henne och tar ut hennes jordiska hjärta och ersätter det med ett annat icke-jordiskt. Frida Hyvönen sjunger ”If I was a straight thin line” och om att ”become vibration”. Det raka strecket ligger långt ifrån vad en mänsklig kropp kan bli. Och att bli vibration skulle innebära att bli kraften som sätter i rörelse – ett slags motsats till den materia som sätts i rörelse. Med hjälp av Agnes Martin, som skulle kunna kallas de raka tunna linjernas drottning, landar låttexten sen i hungern, viljan att leva och att ”move beyond the straight thin line”. Själv saknar jag varken konstnärliga eller anorektiska erfarenheter av viljan att bli eller fånga intet.

Dessa erfarenheter är olika men har med varandra att göra, frågan är vilken typ av kunskap som kan säga genereras? Kanske detta enda: Att allt är tjockt och rör sig och har sig. Det handlar alltså inte om att hålet inte är tomt. Det handlar om att tomheten är kött. Själva intet utgörs av materia, och detta intet är varken tyst eller stilla. Kroppen är oundviklig och tomheten fiktion. Kraften som sätter i rörelse är ett med det som sätts i rörelse; separationen är inte möjlig.

Jag funderar vidare: skulle man kunna kalla dessa olika konstnärliga och anorektiska historiska aktiviteter för ett slags tomhetens arbete? Och i så fall, handlar det om tomheten som realitet, eller som idé och som metafor? Kanske spelar det ingen roll. För inte heller idén eller metaforen kan separeras från köttet, från de fysiska konkreta kroppsliga erfarenheter den använder sig av. Metaforen är lika kladdig och materiell som resten av denna värld.

Författaren och forskaren Mara Lee arbetar för tillfället med ett forskningsprojekt där hon bland annat utreder vilka kroppar som gör arbetet i specifika metaforer, och hur detta arbete är beskaffat. Det är ett forskningsprojekt jag följer med stort intresse. Att ”tänka från TOMHETENS ståndpunkt” låter attraktivt, men med alla dessa självsvältande tonårskroppar (eller vuxna, eller barn, för den delen) för min inre blick blir jag osäker på vad det skulle innebära. Jag tänker nu på de som kan sägas ha gjort ett ”tomhetens arbete”. De som har gjort ett så pass stort fysiskt jobb vad gäller att både agera köttet och eliminera köttet, att uppgå i intet, bör naturligtvis ha rätt att äga detta hål, denna tomhet. Även om ägandet av tomheten kanske till slut mest blir ett ägande av paradoxen: att vara avgrunden och stirra in i den?


2. Eva la Cour

The Void som Utopi

Eva: Det svenske kunsttidsskrift Paletten forsøger i øjeblikket at diagnosticere feminisme i kunst i dag og har spurgt forskellige billedkunstnere [och andre] om at skrive en kommentar til teksten Towards a Feminism of the Void af kulturkritikeren og filosoffen Nina Power. Som svar vil jeg gerne foreslå en samtale med dig. Men først skal vi måske lige præsentere os selv: Mit navn er Eva la Cour og jeg er billedkunstner og phd-kandidat på Akademien Valand ved Gøteborg Universitet og du er XX… Vil du måske præsentere dig selv egentlig?

XX: Ja, jeg er XX og jeg er en figur som du har skabt og kan godt lide at præsentere mig selv som et væsen, der tænker eller gør alt det der ikke er muligt for dig. Enten på grund af begrænsninger i sproget eller almindelige logistiske udfordringer, eller som et kanal for mindre kontrolleret tænkning.

Eva: Jeg kan måske tilføje at du er en tilbagevendende figur i min praksis der har optrådt i forskellige kroppe, og et resultat af tanker om forholdet mellem materialitet og fiktion…

XX: Men jeg vil sige at jeg som sådan er en figur der ligger ret tæt på din praksis, snarere end en karakter der er udviklet som man for eksempel ville gøre det i et filmmanuskript. Jeg er så at sige ikke lineær, og du har ikke fuld kontrol over min fortid eller fremtid eftersom jeg primært er et redskab eller en praktisk foranstaltning.

Eva: Nu skal vi ikke for langt væk fra emnet "feminism of the void", men du opstod på sin vis som et skizofrent ekko eller polyfoni af stemmer og udsagn vedrørende vidensproduktion i kunst, hvilket kan give anledning til ganske modstridende standpunkter til tider ... Men ja, du har også fået dit eget liv. I forbindelse med udgivelsen af kataloget Autopia i 2016, der omhandlede en fiktiv udstilling på et fiktivt museum, blev forskellige personer for eksempel inviteret til at tale om din udstilling...

XX: Din fremhævning af polyfoni og modsætninger er interessant, men også det at du nævner Autopia. Autopia-udstillingen peger på det besynderlige forhold, at fraværet af en visuel repræsentation ofte forstærker et bestemt billede eller forestilling. Giver det mening at tale om dette som motivation for at skabe mig?

Eva: Måske. At tale om dette forhold som produktion af tomrum er jo i hvert fald interessant i forhold til titlen Towards a Feminism of the Void og det forhold at denne tekst åbner med et billede der fangede mit blik navnlig på grund af fem sorte overstregningerne. Overstregninger af kanoniske værkrepræsentationer som netop fik mig til at tænke på ikonoklasmens forbud om billedgengivelse med henblik på at værne om det der ikke må repræsenteres… Pointen er at de værkrepræsentationer der er overstreget er forsøg på at repræsentere ingenting eller tomrum og i den forstand kan siges at begrænse muligheden for at bruge tomrummet som handlingsrum for det der ikke er inkluderet i "the full". Det er i hvert fald sådan jeg forstår Nina Powers læsning af billedet…på baggrund af idéen om at manden er menneske og kvinden er dets kønnede andethed. Et klassiske feministisk perspektiv…uden at jeg kan name-droppe og redegøre for dette perspektivs historie(r). Min feministiske opdragelse er foregået på gadeplan og det at være feminist har på mange måder været noget jeg har taget for givet at alle var. Jeg gik på teknisk skole i København i begyndelsen af 2000'erne hvor jeg havde et valgfag der hed nutidskunst. Her blev vi på et tidspunkt forklaret at feminisme betød at stille spørgsmål ved kategoriske sandheder og deres måde at operere socialt…

XX: Det giver mening. Feminismens ærinde er kapitalismens subjekt-objektrelation.

Eva: Ja, præcist!

XX: … og som fiktiv karakter er jeg et redskab til at betragte disse produktionsforhold. Det vil sige, det der er relevant er hvad fortællingen om mig kan kan gøre muligt for dig såvel som for andre, ikke?

Eva: Du er primært opstået som et resultat af ikke at kunne finde ud af hvad jeg skal stille op med den traditionelle kunstnerfigur.

XX: Ja, men det er sjovt for populært er kunsten vel videnskabens "andethed" er den ikke? Og kunstner-subjektet et andet end videnskabens klassiske subjekt – lukket, neutralt, objektivt, kosmisk. Videnskab bundet til sandhed mens kunst kan anvende fiktion, lidt forsimplet sagt.

Eva: Ja, kunstneren er "fri", lige indtil denne friheds begrænsninger går op for én og man begynder at forstå at det sprog der knytter sig til denne frihed er ubønhørligt knyttet til en idé om kunstner-subjektet. Snarere end at være en redning kan det få mig til at føle mig skizofren, fordi jeg gennem at arbejde med kunst accepterer denne subjektivering som er så problematisk. Det er umuligt at arbejde med kunst uden at være lidt et fjols så at sige, med mindre man forholder sig til de her problemer.

XX: Ja, jeg er et redskab der muliggør at du kan forholde dig lidt spekulativt til den position du nu engang er i.

Eva: Jeg har lyst til at nævne et symposium som jeg er ved at arrangere sammen med fire andre phd-kandidater på Valand og som skal handle om "Violence and The Position of the Unthought". Deltitlen "The Position of the Unthought" er tager fra et interview med den amerikanske forfatter, litteraturforsker og historiker Saidyia Hartman, som har beskæftiget sig indgående med slaveriets historie og derigennem redegjort for hvordan slaven okkuperer en utænkelig position. Hun spørger: ”what does it mean to try to bring that position into view without making it a locus of positive value, or without trying to fill in the void? Hun svarer selv noget i stil med at det i hvert fald handler om mere og andet end et begær efter at blive inkluderet indenfor det begrænsede set af muligheder som det nationale projekt tilvejebringer.

XX: ”The violence of positivity does not deprive, it saturates; it does not exclude, it exhausts” har Mark Fisher sagt i en anden sammenhæng. Pointen er at selve sproget er båret af bestemte idéer om subjektet og subjektivitet, og som Hartman foreslår er det uundgåeligt knyttet til det nationale projekt. I forlængelse heraf er det interessant at enhver kunstnerisk praksis i en dansk såvel som svensk kontekst er dybt inkorporeret i det nationale gennem statslige støttestrukturer – foruden naturligvis det forhold at du i øjeblikket er ansat ved en institution som Gøteborg Universitet. Jeg, dit fiktive objekt, er på det nationale budget så at sige. Der er ikke noget udenfor.

Eva: Ja, det er det der er udfordringen. Men det er problematisk at forvirre en granskning af slaveriets historie med Palettens undersøgelse af feminisme i kunst i dag. Det risikerer at pløre Hartmans ærinde og i værste fald udnytte det.

XX: Jo, men måske kan man alligevel trække en linje til den diskurs om kvinders frihed, der samtidig diskvalificerer både udtrykket "kvinde" og udtrykket "frihed". Hvis vi siger, at feminismens ærinde er kapitalismens subjekt-objektrelation, er pointen på lignende vis revolution – ikke reform. "Better death than the health they offer us".

Eva: Hvem siger det?

XX: Ikke sikker. Vi kan forestille os at det er Richard Hell, frontfiguren fra punkbandet The Voidoids, men det er sikkert Deleuze.

Eva: Ok, helt klart. Men punken er jo et eksempel på en radikal afvisning af mainstream-kulturen der sidenhen blev koopteret i samme. Eller, som min ven har forklaret mig, fra i udgangspunktet at dyrke "the void" som et nulpunkt, tænk på ”no future”, begynder punken jo egentlig at dyrke "the void" som en slags utopi… For eksempel gennem "straight X" som man kan sige dyrker "afvisningen" af samfundet ud fra en form for idealisme. Samtidigt er pointen at selve "afvisningen" bliver identitetsmarkør i mainstream-kulturens samfundsmæssige opbyggelighed.

XX: Kan man sige at der er en sammenhæng mellem denne form for utopi – tomrum som handlingsrum – og din interesse i fiktion?

Eva: Min interesse for fiktion har i hvert fald at gøre med en interesse for umulige positioner!

XX: Ja nemlig. "You gotta accept yourself, and your miserable use of language"

Eva: Hvem siger det?

XX: Det er et citat af den danske billedkunstner Anne Mette Schulz.

Eva: Klart. Sproget er både noget man kæmper med og imod.


 Illustration: Maja Hammarén

Illustration: Maja Hammarén

3. Paula Urbano

Jag vill utifrån Nina Powers text ”Mot en tomhetens feminism” kommentera erfarenheter av tomhet, eller intet. Powers tar sitt avstamp i Wollens ironiska essentialism som hon delar in i två nivåer: själva idén om att äga ingenting liksom idén om att "tjejer" har en privilegierad insikt i intet genom att vara just ”tjejer”. Om vi utgår från den senare så vill jag utöka det vidare till ett intersektionellt och postkolonialt perspektiv på erfarenheter av intet.

Jag är född i Sverige med föräldrar som kom som politiska flyktingar på 1970-talet. I erfarenheten av att växa upp i Sverige utan att personligen ha migrerat saknar jag den förlust som exil oundvikligen är. Den som migrerat har minnet av det förra landet som bottnar i den egna erfarenheten, medan den generation som föds här går miste om den reella referensen. Trots att våra kroppar så synligt bär spår av det, saknar kroppen erfarenheten från det förra landet. Vi växer upp i avsaknad av förlust eller som Marcia Sa Cavalcante Schuback uttrycker det en ”förlust av förlust”. Det, skulle jag vilja hävda är en särskild erfarenhet av tomhet/intet.

Även om jag inte formulerat mig med de orden kan jag ändå hitta artikulationer av tomhet/intet i flera av mina verk som tex Pendlande Frånvaro (2013). Där omsätts erfarenheten av att vara uppslukad av avgrunden och själva fallet i en tio meter hög uppblåst gummiarm som tycks resa sig ur marken, kroppen är dold, den är under marken. Jag finner det också i Oantecknade Anteckningar (2012), ett text-/performance-/ljudverk om självcensur och det outsägbara, i Collect the (un)connected & (re)connect the uncollected (2017) som utgår från fakta som rensas bort i skapandet av myten om nationen, och i Väntans proportioner (2015) ett verk i flera delar som utgår från ett avslag i en asylprocess och vad den väntan i ovisshet gör med en människa.

Jag har formulerat det som att jag utforskar ett mentalt tillstånd av existentiell ovisshet. Det kan uppstå när grundläggande faktorer för tillvaron ofrivilligt ruckas på, ifrågasätts eller förändras mer eller mindre drastiskt, mer eller mindre våldsamt. För mig har det rört sig om att min självuppfattning som både svensk och latinamerikan hemmahörande i Sverige ifrågasätts med en sådan enkel fråga som ”Var kommer du ifrån?” För frågan utgår inte bara från att jag omöjligen kommer härifrån utan också från att det finns en singulär plats, nation eller ett territorium som är mitt egentliga ursprung. Detta kan möjligen tyckas lika passé och självklart som den feministiska kritiken av objektivisering av kvinnan. Men så länge världen ser ut som den gör idag kommer det fortsätta vara nödvändigt att ifrågasätta det här ifrågasättandet, som bottnar i en föreställning om identitet som jag menar är förlegad. Jag gör det genom min konst precis som Audrey Wollen, andra som Power genom filosofi.

Just nu intresserar jag mig för platslöshet både som begrepp och själva ordet i adjektivform som jag provat att komparera vilket blev titel på min kommande soloutställning på Haninge Konsthall: Platslös, platslösare, platslösast, atopotatos. Just det grekiska ordet atopotatos, det adjektiv som Faidros använde för att beskriva Sokrates när han konstaterade att Sokrates aldrig gick utanför muren i Aten, fastnade på min näthinna när jag hörde det.1

På tal om filosofer som filosoferar om intet saknar jag ett namn i Nina Powers lista: Heidegger. I "Vara och tid” beskriver Heidegger människans existens i termer av egentlighet och oegentlighet: den första är upptagen av kallprat och världens omväxlingar, den senare ser sin egen situation i vitögat. Heidegger menar att indelningen mellan subjekt och objekt inte säger något grundläggande om vårt sätt att vara i världen, något som Power också skriver, ”vi varken är subjekt eller objekt utan snarare osäkra positioner och ostabila förhållanden.”

Heidegger menar att vi är kastade in i en värld som vi redan är praktiskt involverade i innan vi ens hunnit fundera på det. Vi kastas in i världen och virvlar in i mannets2 oegentlighet. Där ser vi bara delar av vår tillvaro men när vi omfamnar vår tillvaro i sin helhet uppstår egentlighet och i ångesten finns en port till egentligheten. Ångesten drar bort världen ifrån oss och vi blir utelämnade åt oss själva.

I förhållande till det funderar jag på vad Nina Power säger om tomhetens feminism som ett slags separatism och i så fall tänker jag att tomheten kanske behövs för att kunna betrakta världen ur ett feministiskt (sannare) perspektiv.

Jag tror att den tomhet eller isolering som jag vittnade om i Metoo-debatten3 på Moderna när det var helt ute att göra konst om vad ”invandrarskapet” innebär, paradoxalt nog var utvecklande för mig, det gav mig redskap att lyssna på min egen röst. Idag blir jag inbjuden att ha separatutställningar i hela landet från MAN i Skellefteå, till Kristianstad Konsthall i Skåne, Eskilstuna Konstmuseum, Katrineholms Konsthall, Värmlands Museum och nu närmast Haninge Konsthall. Nina Power har nog rätt i att vi är på väg mot en tomhetens feminism!


4. Johanna Gustavsson

Du äger inte ett jävla skit

Vi bryter oss in i en kolonistuga i mörkret. Vi sitter där och pratar och skrikskrattar och vi äter (obs vi missbrukar ej) och plötsligt är det en auktoritet utanför som vill ha ut oss. Vi blir helt tysta och föreställer oss att vi smälter in till vår innersta kärna och näst intill försvinner. Vi är så tysta att dom aldrig kan tro att vi finns. Dom går på därute, verkar övertygade om att vi är här. Vi fortsätter med tystnaden. Dom går runt det lilla huset. Vi håller andan.

Så ropar dom högt utanför: ”Vi slår in dörren!”

Å vi svarar (på instinkt, utan att tänka): ”Gör det då, den är ändå inte vår!” Och vi inser vad vi gjort, att vi avslöjat oss själva. Fan! Vi ställer oss simultant upp, vänder oss mot den lilla dörren och skrikskrattar med den galnaste energi vi kan uppbåda. Dom är stora i den lilla dörren men dom är trots det rädda för oss för vi är större galna än dom är kropp. Vi pissar på dom, pissar på dom, skiter på dom, pissar på dom bara pissar på dom, långfingret upp pssss bara pissar på dom.

”Vem är du?” frågar auktoriteten hårt och lite för högt av nerverna utanpå.

”Lyft blicken!” skriker du. ”Kolla på mig, du jobbar för mig nu.”

”Vad pratar du om?!” säger dom. ”Det här är inte din egendom och vi kommer ta dig härifrån nu!”

Vi spottar på dom. Och du fortsätter väsande:

”Du är en jävla klon och din tid är över. Du har stulit allt du har, att du pratar om ägandeskap är fan ett jävla skämt, du äger inte ett skit, tiden har vänt vinden, ditt bajs, din lösa diarré blåser i ditt fejs och över hela dig din jävla skithög, var tyst och dö.” Hon är helt spänd och det ger mig kalla kårar och situationen fryser och jag lägger en hand på hennes arm.

”Jag tycker det är jätteobehagligt när du är sådär konstig.”

”Förlåt”, säger hon, ”jag ska sluta med det”.

”Dom här plötsliga explosionerna”, fortsätter jag, ”känns det bättre när allt är ute?”.

”Ja. Nä. Jag vet inte. Vad tycker du?”

”Jag? Jag vet inte, jag är ju bara här som en mottagare till ditt, jag kan väl inte säga vad du ska känna?! Dina känsloyttringar är ganska svåra att hänga med i. Ena stunden är det frid och fröjd sen är det glatt och sen är det lugnet före stormen och då vet jag inte om du själv är medveten om att the shit is gonna hit the fan snart men jag har helt klart lärt mig att känna av det. Det är lugnt, det är lugnt, det är lugnt, och sen är det inte det längre. Det bubblar hela tiden under ytan. Vi som trodde att det var bra nu men så är det inte det. Va fan?! Och då är det ju du som är i centrum, finns inget utrymme för att protestera eller ifrågasätta eller liksom för mig att reagera, då är jag i ditt våld.”

”Våld?!”, utbrister hon förvånat och alldeles för högt.

”Ja, våld!”, skriker jag tillbaks för jag är så jävla förbannad nu.

Auktoriteten gör sig påmind om sin närvaro genom att peta på oss med en batong. Jag vänder mig till dig, tänker: Dom tror att dom räddar dig men det är bara jag som kan göra det. Och jag skriker till dig: ”SPRING! Du måste springa! Ditt hjärta kommer brista, det kommer brytas itu om dom får tag i dig. Se på mig nu och upprepa att det är du och jag, flykt. Dom tror att dom hjälper dig men dom gör inte det, lyssna, titta på mig, bara på mig nu, jag älskar dig, jag lovar. Visa att du förstår. Visa att du inte lämnar mig. Jag dör för dig. Jag känner mig aldrig fel med dig. Släpp mig inte igen, jag kommer gå fel, jag kommer dö, jag spelar inte spel mer, jag menar allvar, jag känner min själ ihop med dig och jag känner mig stark.”


5. Rebecka Katz Thor

3D-Hologrammet

Vad är varken eller, och samtidigt både och? Tomhetens feminism verkar operera inom ett sådant fält, i ett "helhetens glapp" som Nina Power skriver. När jag läser Powers text så ser jag en bild av en något för mitt inre. Det jag ser är varken subjekt eller objekt, varken en bild eller verklighet, och samtidigt allt det på en gång.

De senaste åren har jag arbetat med en avhandling om hur bilder kan förstås som vittnande och hur dessa vittnesmål i så fall förmedlas, och det jag ser framför mig är något av ”ett vittnesmål utan ett vittne”, som Michal Givoni beskriver det.4 Detta något är 3D-hologram av överlevare från Förintelsen.

På ett universitet i Kalifornien pågår ett massivt projekt att 3D-filma överlevare innan de dör. Omgivna av hundratals kameror och blixtrar avbildas personen i 360 grader och skapas som ett hologram. Dessa hologram ska kunna fortsätta överlevarnas arbete att turnera skolor och berätta om sina erfarenheter. Överlevarnas historier spelas in men de får också direktiv i form av frågor.5 En gammal kvinna upprepar frågan ”Varför frågar du mig inte om Auschwitz?” och i ögonblicket hon uttalar frågan får den en ny och annan kraft, än när den ställdes av intervjuaren.6 Uppmaningen är central, formuleringen innefattar en nästan anklagande ton – fråga mig om det värsta, fråga mig om traumat. Frågan öppnar upp för en annan intighet, en lacuna, som det ofta benämns i förintelseforskning. Men hologrammet är också intet i sig, på det vis varje tomhet är något. Det är inte ett subjekt, men det är inte heller en bild som kan tolkas. Hologrammet kan besvara frågor, förmedla erfarenheter men det kan inte bryta samman, blir argt, ledset, trött och irriterat. Det är inte en överlevare, men det är vad som överlever. På så sätt skulle kanske en tomhetens feminism kunna tänkas, som det som inte är men ändå är – som det som är men ändå inte är. Det vill säga som en strategisk utgångspunkt i tomheten, för att positionera och skapa ett annat möjligt varande.


6. Viola Bao

Om Nina Powers ”tomhetsfeminism”

”Man måste också kunna upprätthålla något slags soliditet inför den manliga blicken”, sa min vän (efter att jag sagt att jag nästan aldrig känt mig fri i en heterosexuell relation). Det är såklart sant, det är ju någonting alla kvinnor som lever i det här samhället dagligen tvingas göra. Vad vore alternativet? Att bestämmas och definieras av den inträngande, ibland förtäckta blick som möter oss varje dag på arbetsplatser, på gatan, på internet, försåtligt till och med i kärleksrelationer, bli dess objekt, uppslukas av den.

Men om soliditeten till slut blir begränsande? Om man inriktar sitt väsen på att göra sig solid och en dag finner sig vara outhärdligt inklämd på det lilla utrymme som stakats ut åt en? Adrienne Rich skriver om den rädsla för att ens uttryck ska plockas upp till fiendens bruk, som präglar en så till den grad att till och med ens drömliv blir förutsägbart: ”When my dreams showed signs / of becoming / politically correct / no unruly images / escaping beyond border / when walking in the street I found my / themes cut out for me / knew what I would not report / for fear of enemies’ usage / then I began to wonder”.

Man kan såklart förhandla med den manliga blicken, det finns många som gör det. Audrey Wollen (i intervjun i Daze som Nina Power refererar till) säger: ”I really believe that we can use the products of the patriarchy as tools to dismantle it: the objectification of girls can be re-staged and read differently”. Liksom många andra feministiska konstnärer har hon ägnat sig åt att återerövra konsthistoriens nakna kvinna, bland annat genom självframställning på instagram. Den nakna kvinnan som förses med nya attribut och konnotationer, blir ett subjekt under linsen, som använder sig av den manliga blicken, härskarens verktyg som vrids ur hans händer.

Att förhandla om sin kvinnlighet med patriarkatet är att ständigt klyvas mellan å ena sidan begäret att bli bekräftad, att eftersträva legitimitet och synlighet, och å andra sidan omvandling, olydnad, att hacka ut en liten kil av frihet. Det har historiskt funnits många namn på denna förhandling: mimikry, queerande, strategisk essentialism, gurlesk och så vidare. I det senaste decenniets poesi har dessa troper och feministiska motståndsfigurer förekommit anmärkningsvärt ofta; Theodor Hildeman Togners växtblivande Flicka, Aylin Bloch Boynukisas håriga kvinnoväsen, Aase Bergs militanta tantfigur i diktsamlingen Hackers.

Är gurlesken fortfarande frigörande? På ett plan är den såklart det; de subjektiviteter som erbjuds kvinnor (särskilt icke-vita och/eller icke-ciskvinnor) i kulturen är fortfarande alldeles för få och enkla. Att bända på kulturella representationer är en livsnödvändighet och på dödligt allvar. Men vi bebor också en tid då kvinnor å ena sidan exploateras som aldrig förr i historien, samtidigt som kulturen som aldrig förr hyllar mångfald, olikhet, skillnad, inklusive feminismens slogans och alternativa identiteter. En tid då skevande eller alternativa femininiteter blivit H&M och IKEA-mainstream, samtidigt som patriarkatet hittar nya vägar anpassade till toleransens retorik. Då utbrytningsförsök som uppfattas som hotfulla försåtligt domesticeras och omskapas till det stoff som göder konsumismens ständiga begär efter förnyelse, och härskarens blick både blir mer subtil och svårupptäckt (men ändå ständigt över axeln). Då vi förväntas investera såväl våra känslor som individuella uttryck i den ständiga kulturella cirkulation som det digitala varumärkesbyggandet utgör. Att förhandla i en sådan kontext blir kanske på vissa sätt svårare, kan innebära paranoia, neuros, självkolonisering.

Kanske var gurlesken (den kvinnliga motfiguren) ett transgressivt svar på vår fångenskap i dubbelbindningens låsning, där vi förutbestämts att bekräfta en kvinnlig stereotyp oavsett om vi anpassar oss till eller bryter mot normen. Vi slåss idag fortfarande mot dessa saker, men kanske också mot det ständiga hotet om att all vår skillnad och individualitet ska vridas ur våra händer och stjälas ifrån oss. Kanske även mot tröttheten i att alls behöva inta denna skillnad med en fast blick. Att positionera sig strategiskt i det igenkännbara. Härskarens verktyg är tunga att bära och slunga. Det är dessutom svårt att vinna.

Är ett svar ”en innehållslöshetens, intigheten och frånvarons feminism” (Power)? Den som tömmer sig på mening (innan någon annan gjort det), snarare än gör sig solid.

En tomhet bortom den starka subjektivitetens hållning (den normativa kvinnligheten, de strategiska utbrytningsförsöken, de individuella uttrycken), men också bortom de objektsorienterade formerna av feminism som försöker upplösa den sociala relationalitet som bestämmer kvinnan, medveten om att ett sådant utträde aldrig är möjligt. Man kan inte ställa sig utanför de sociala relationerna.

Att äga tomheten är en omöjlig paradox, en paradox som pekar på sin egen ohållbarhet, sin karaktär av tillfällighet och performance, en momentär uttömning (eller intagande – av vad?) snarare än en rotfast position. Kanske en plats att vila på, för en kort stund kunna avklä oss det nödvändiga mått av soliditet som all representation kräver. Kanske ett flyktigt utstakat rum (som snabbt sluts igen) där vi inte behöver vara rädda för att våra ord, våra drömliv, som Rich skriver, ska falla offer för fiendens bruk.


7. Moa Franzén

En tom scen: allt som stiger in på den får betydelse. Det som inte stiger in får betydelse. Uteblivandet får betydelse. Frånvaron är en aktör.

I mitt arbete med tomhet, frånvaro och tystnad utgår jag från dem som akter och platser för agens och motstånd.

Jag lämnade mitt arbete med skulptur och objekt till förmån för performance för ett antal år sedan. Under det skiftet slutade jag förhålla mig till tomhet och frånvaro som abstrakta, universella figurer. I mitt arbete är the VOID alltid kontextuellt, alltid relationellt.

”/.../vad ska vi då tänka om alla mellanrum, alla de icke-ting som inte kan ses, kan vi se och tänka därifrån?” skriver Nina Power.

Jag fortsätter: kan vi utgå från dem som positioner utifrån vilka det är möjligt att tänka - pröva - nya eller andra sätt att se, tala, lyssna. Kan vi, inte bara tänka, utan praktisera till exempel tystnad som en position från vilken det går att få syn på vad vi menar med tal och de premisser det vilar på?

För mig är de mellanrum Power refererar till - tomheten, osynligheten, det outtalade eller helt enkelt outsägliga - intressanta därför att de, trots att de är förknippade med frånvaro av agens, är rörliga. De är negativt och feminint konnoterade och betraktas ofta i relation till brist eller misslyckande, till förtryck eller passivitet.

Vad händer om vi går in i dem som akter - inte begrepp - och ser dem som potentiella motståndshandlingar riktade mot en ordning som redan sorterat ut dem som värdelösa? Jag är framförallt intresserad av vad de kan göra, hur de verkar i och mellan oss, inte vad de är.

I mina performance använder jag dem som ett slags verktyg för att utforska och erfara sårbarhet, konflikt, motstånd och cirkulationen av makt mellan mig och publiken.

Power skriver: ”Det kan vara ett avvisande av alla de kontrakt vi aldrig signerade men inte desto mindre finner oss bundna till”. Det kan vara att avvisa ett språk man inte skapat men är hänvisad att beskriva sig själv genom. Det kan vara att avvisa de narrativa matriser man inte kan känna igen sina erfarenheter i men vet att man blir bemött och bedömd efter.

Det kan vara att avvisa tomrummet som en sublim eller konceptuell idé, och ställa sig mitt i de historiska, kulturella och identitetsmässiga hål som hegemonin perforerat i oss, och se vilka vi har möjlighet att bli, därifrån.


8. Stina Nyberg

BACKA BILDKONSTNÄRER!!! DANSEN ÄGER ICKE-OBJEKTET! Håll era färgstänkta tassar långt borta från vår objektfria konst. I åratal har vi förfinat konsten att röra det outsägbara och förkroppsliga paradoxen av kroppslig abstraktion. Vi har övat, HELVETE vad vi har övat, som lärlingar, som studenter, vid stänger och på trägolv, med tår och knän, i skogen och på slott har vi övat och upprepat, om och om igen. Den förkroppsligade erfarenhet tillhör inte er ty den kan inte frångå själva görandet. FÖR MYCKET GÖRANDE, visst, men vi har i alla fall inte gjort EN GREJ. ETT OBJEKT!?! Bespara oss era ansträngda försök att skapa objekt av situationer, relationer och lärorika möten, bespara oss er fetisch för utsökta formuleringar av workshops som konstverk, och snälla, bevare oss från ett aktiverande av konstrummen medelst levande kroppar. Våra kroppar är inte era objekt att ställa ut. Det vi gör är bara konst när vi bestämmer så. SLUTA GÖRA KONST AV VÅRA AKTIVITETER! Håll konsten långt borta ifrån det levande livet så att folk är fria att leva det utanför era ruttna maktstrukturer. Dansen tar sin början i vad som kan se ut som ofullständighet men som är helt realt. Det behöver inte bli konst för att vara värdefullt, har ni hört? Försöken att kasta om objektets roll med en rörlig och oförutsägbar kropp är inget annat än ett illa dolt försök att göra objekt av vår oförutsägbarhet. SLUTA UPP MED ATT VARA FASCINERADE. Vi är inte här för att animera era uttråkade ensamma studio-liv, era torftiga vita rum, era sinnesslöa sexliv. HÅLL ER BORTA! RÖRELSEN TILLHÖR INTE ER! VARNING!!! Vi är inte tomhänta, står inte utan ett hantverk för handen, men väljer att hålla händerna fria från objekt för att alltid vara redo att fingra varandra, applådera och slåss.


1  Faidros beskriver Sokrates som en fullkomlig främling, inte som en infödd, varpå Sokrates svarar att han gillar att lära sig saker och han känner att han inte lär sig särskilt mycket av att se på träd. Ordet är inte bara poetiskt, utan också väldigt exakt, spot on. Som tvåspråkig har jag en vana av att översätta ord från det ena språket till det andra. Jag tror det är nödvändigt med nya ord för att kunna tala om saker som är oartikulerade eller svåra att tala om.

2 Mannet (das Man) är ett av de många ord som Heidegger hittat på i ”Vara och tid” det står för anonyma ”man” som aldrig är en enskild person utan snarare en spöklik närvaro vi aldrig kan se men som ändå på något sätt styr över oss.

3 https://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/birgitta-rubin-cheferna-sag-smatt-plagade-ut-nar-vittnesmalen-togs-upp/

4 Michal Givoni, The Care of the Witness: A Contemporary History of Testimony in Crises (New York: Cambridge University Press 2016), 216.

5 Se mer om projektet New Dimensions in Testimony: http://ict.usc.edu/prototypes/new-dimensions-in-testimony/ eller https://sfi.usc.edu/collections/holocaust/ndt.

6 Davina Pardo, 116 Cameras. New York Times September 19th, 2017.