Folkmord pågår. När detta nummer av Paletten trycks i mitten av december (1) har det gått över två månader sedan Hamas den sjunde oktober gjorde ett våldsamt angrepp mot civila och militära baser i den israeliska periferin nära muren till Gaza. Israel inledde därpå ett våldsamt motangrepp på den palestinska befolkningen med syfte att utradera Hamas, vilket i skrivande stund ännu pågår. Tusentals och åter tusentals civila palestinier, varav en stor andel är barn, mördas dagligen. Nästan samtliga av de drygt två miljoner människor som bor på Gazaremsan har försatts i hemlöshet och på flykt utan att kunna lämna området. Världen över demonstrerar tusentals judar, exil-palestinier och andra i solidaritet med den palestinska befolkningen och med Gaza som nu jämnas med marken.
Efter att ha levt i under ockupation och i juridisk, social och humanitär apartheid i decennier försvårades den palestinska befolkningens förhållanden radikalt efter den åttonde oktober. Hur det egentligen står till i Gaza och på Västbanken vet bara lokalbefolkningen. Medan internationell media begränsas i Gaza, flödar chattgrupper och sociala medier över av bilder. Här skickar palestinska journalister och civila ut omedelbar information, som få västerländska redaktioner behandlar eller kontextualiserar. Den unga journalisten Plestia Alaqad, en av de i skrivande stund ännu överlevande journalisterna i Gaza, frågade sig en dag i november varför bilder av deras nära och bortgångna fortsatt ska spridas till en omvärld som inte agerar. Hennes fråga är motiverad.
Nu börjar det bli kallt för de bostadslösa och skadade palestinierna varav nästan samtliga har mist familjemedlemmar, vänner, verkligheter. Medan vapenindustrin blomstrar framstår det som otroligt svårt för västerländska demokratier att se skillnaden mellan Hamas anti-demokratiska styre och den befolkning som lever under deras makt: det senaste demokratiska valet i Gaza hölls 2006, vilket innebär att flera av krigets offer inte var födda eller var särskilt gamla då Hamas tog över. På samma vis är det nödvändigt att förstå skillnaden mellan den israeliska staten och den judiska diasporan, som långt ifrån alla stöttar landets president, som sedan flera år kritiserats både lokalt och internationellt. Idag ser vi en kritisk massa som lyfter sina röster för att deras historia och deras upplevelser av våld den sjunde oktober inte ska instrumentaliseras av Netanyahus vapenmakt i Gaza och på Västbanken.
Redaktionell stiltje
Demonstrationer mot folkmordet fortsätter världen över, medan regeringar, mediekoncerner och talespersoner förblir tysta om folkmordet i Gaza. Så även vi i Paletten, som i kraft av kulturtidskrift inte sagt eller gjort något avsevärt i den svenska offentligheten de senaste månaderna. Relationen mellan sociala rättigheter och konstens teori och praktik är historisk och med denna text vill jag använda min redaktionella position i Paletten för att skriva om den tid vi lever i. Sedan oktober har jag upplevt det som närmast omöjligt att fortsätta mitt arbete som forskare och kritiker som vanligt. Den individuella kritiska rösten såsom den tar sig uttryck i kraft av en redaktion, ett forskningsprojekt eller en enskild människas signatur har för mig framstått som alltmer paradoxal.
Det spekulativa ekorrhjulet av personliga varumärken är lika närvarande i temanummer, forskningsprojekt och offentliga chattgrupper, liksom i den formella marknadens konstkritik i allmänhet. Även Paletten upprätthåller detta maskineri, drivet av en slags akut jakt på innehåll. Konstkritikern är alltför ensam, skrev den italienska konstkritikern och separatistiska feministen Carla Lonzi 1963, för att några år senare tillägga att det också rör sig om en farlig ensamhet som kan tendera att bli auktoritär. Sextio år senare har situationen inte ändrats. Idag ser vi kritiska plattformar som vänder sig mot det reaktionära liksom i en flykt undan sin historia.
Sedan den tyska tidskriften Texte zur Kunst redan i september 2020 tydliggjorde sin ställning mot postkolonial kritik och sanktioneringspolitik med temanumret “Anti-Antisemitismus”, har flera konstinstitutioner visat tecken på att konst och social kritik inte hör samman. I ett volontärdrivet excelldokument cirkulerar en lång lista över konstinstitutioner och -akademier världen över som antingen censurerat eller förblivit tysta om det pågående folkmordet i Gaza. Här går det bland annat att läsa om den kommersiella, amerikanska konsttidskriften Artforum och den tyska konstinstitutionen Documenta. De censurerar båda Palestinafrågan. Flera forskare, curatorer och konstnärer som Documenta har arbetat med har hoppat av eller censurerats i linje med den tyska lag som översätter solidaritet med Palestina till antisemitism. Att denna lag har försatt Documenta i kris kan också förstås genom dess antisemitiska spår från tiden då de tre första upplagorna co-curaterades av ex-nazisten Werner Haftmann. (2) Nu städar efterkrigstidens största konstinstitution huset rent från alla spår av Edward Said, som inledde den tionde upplagan av Documenta 1997. Den palestinsk-amerikanske tänkaren blev ett första ansikte för Documentas sedermera drivande roll i presentation och diskussion av postkolonial teori, politisk och social kritik, och rentav praktisk handling inom ramen för konstrummet. De kollektiva handlingar som kollektiven runt Ruangrupa genomförde 2022 var slutligen för mycket för den tyska självbilden, och ett år senare står vi idag med en institution som är tillbaka där den började 1955. Möjligen gäller detsamma för Artforum, som alltid har varit drivande i diskursen rörande konstkritikens relation till konstens marknad. Idag är konstmarknaden präglad av nyfascistisk romantik och historielöshet, reaktionär kulturpolitik och oligarki.
Den kommersiella konsttidskriftens kris
Den 26 oktober avskedades Artforums chefredaktör, David Velasco, sedan han hade publicerat ett mångfaldigt upprop för eldupphör i Gaza. Upproret var signerat av hundratals internationella konstnärer och kulturarbetare – flera av dem tidigare medverkande eller framstående namn i tidskriften. Förutom behovet av att historiskt kontextualisera den geopolitiska konflikt och den humanitära kris som Netanyahus krig mot den palestinska befolkningen nu utspelar sig i, är det även viktigt att historisera det som sker i konstens offentlighet parallellt med detta.
I oktober 2023 hade Velasco drivit Artforum i sex år, en period under vilken han återetablerade den redaktionella infrastrukturen sedan tidskriftens Metoo-kris 2017. Då framgick det nämligen att den dåvarande publicisten och delägaren, Knight Landesman, hade sexuellt trakasserat ett tjugotal medarbetare på tidskriften. Det dröjde till 2019 innan Landesman släppte sin andel i tidningen. Förhållandet mellan äganderätt och redaktionellt ansvar tycks blandas samman alltmer i Artforum, men i själva verket har det alltid varit fallet för kommersiell media – också i Sverige – vilket fallet Artforum nu har ställt på sin spets. 2022 såldes tidskriften till mediekoncernen Penske Media, som även äger tidskrifterna Art in America och ARTNews. Det var grundaren, Jay Penske, son till affärsmannen Roger Penske, som valde att avskeda Velasco i oktober. Strax därefter hoppade tre andra redaktörer och en rad skribenter, även undertecknad, av i solidaritet med Velasco och den Palestinska befolkningen.
En reaktionär självkritik
Relationen mellan konstmarknad och sociala rättigheter är konfliktfylld och det är Artforum ett exempel på. Genom att historisera denna relation vill jag tala om vad dagens avsked och avhopp säger om kritikens kraft att vägra. För snart femtio år sedan, 1974, skedde nämligen ett annat slags avhopp från Artforum då de två redaktörerna Rosalind Krauss och Jeanette Michelsen lämnade redaktionen. Orsaken var att tidskriften samma år hade publicerat ett konstverk i formen av en reklambild av konstnären Lynda Benglis utan alla redaktörers vetskap. Över ett helt uppslag poserar konstnären naken med en dubbeldildo mot skrevet. Som svar på detta skrev Krauss, Michelsen och tre andra redaktörer ett öppet brev till tidningen, vilket påvisar redaktionens splittring.
De upprörda redaktionsmedlemmarna menade att Benglis reklambild var alltför vulgär och gjorde våld på betraktaren. De menade också att bilden fick redaktörerna själva, i egenskap av kritiker, att framstå som prostituerade – vilket den andra vågens heterosexuellt orienterade feminism vid denna tid utpekade som något högst förödmjukande. Att Benglis bild var del av ett större konstnärligt arbete med utgångspunkt i den sensualitet och estetik som queer sexualitet och gemenskap möjliggör, nämns inte i redaktörernas brev. Det nämns heller inte i den artikel om Benglis som ansvarig redaktör Robert Pincus-Witten skrev i samma nummer. I sitt brev understryker Krauss, Michelsen och de tre andra upprörda redaktörerna att Artforum alltid har stått upp för “kvinnors” rättigheter, vilket de menar att Benglis bild motsäger med sin queera framtoning. Att Benglis arbete ifrågasätter en essentialistisk kvinnoidentitet i kampen för sexuell frigörelse framstår därför som ett hot.
Efter att ha lämnat Artforum grundade Krauss och Michelsen tidskriften October samma år. I deras första redaktionella introduktion till den nya tidskriften skrev de att fokus skulle läggas på “spänningen mellan radikal konstnärlig praktik och dominerande ideologi”. Benglis annonsbild i Artforum kan här tolkas som det sistnämnda enligt Krauss och Michelsen. (3) Även idag betraktar en rad konservativa och liberala redaktioner och institutioner trans- och dekoloniala praktiker som ideologiskt drivna. Samtidigt härskar en vit och cis-kosmopolitisk norm över de ”radikala praktiker” som Krauss och Michelsen ville försvara. Med andra ord: status quo. Var det samma radikalitet som beslutet att avskeda Velasco var avsett att försvara? Sannolikt.
Ett medvetet tomrum
Om den individuella rösten dominerar dagens samtal är det viktigaste vi kan göra idag att vägra upprätthålla denna. Det skrev den amerikanske poeten Anne Boyer i sitt avskedsbrev som poesiredaktör för New York Times den 16 november:
Because our status quo is self-expression, sometimes the most effective mode of protest for artists is to refuse.
I can’t write about poetry amidst the ‘reasonable’ tones of those who aim to acclimatize us to this unreasonable suffering. No more ghoulish euphemisms. No more verbally sanitized hellscapes. No more warmongering lies.
If this resignation leaves a hole in the news the size of poetry, then that is the true shape of the present.
Med dessa ord, som Boyer publicerade på sin blogg, sätter hon sig emot den rationalitet eller rimlighet som Artforums och New York Times publicister säger sig försvara. Som Boyer skriver är det inte möjligt att vara rimlig under ett orimligt folkmord. Jag skulle vilja dra det längre och säga att kritikerns rimlighet alltid varit paradoxal i relation till dess förespeglade radikalitet. Vi skulle kunna kalla det för den ensamma kritikerns paradox. Denna kritiker kan inte föreställa sig eller försätta sig i de förhållanden som hennes förespeglade analysobjekt tillkommer ur, utan att samtidigt själv också genomgå en social förändring som gör att hennes kritiska individualitet upphör. Självklart gäller denna paradox även curatorn, redaktören och akademikern. Deras behov att undkomma denna sociala förändring visar på det individuella omdömets och det personliga varumärkets kroniska brister. Dessa brister och beroenderelationer är vad den moderna filosofin, det moderna konstbegreppet och den moderna kapitalismens marknadsvärde består av. Det är dock något som en kritiker själv aldrig skulle ha råd att erkänna.
Kritikerns paradoxala existens är inte bara ointressant och självupptagen utan även livsfarlig. Det är också vad Boyer pekar på i sin text. Det spelar ingen roll hur solidarisk kritikern är med en särskild kamp eller fråga, som Artforum enligt Krauss var med den andra vågens feminism. Ingen är fri så länge alla inte är fria och det går inte att tala om social kritik utan att ge upp de identiteter som kritiken vilar på. Krauss försök att beskydda cis-kvinnor från queers och transpersoner är bara ett av flera exempel på hur all form av identifikationsbaserad solidaritet är självmotsägande, inte minst i konstens och kritikens värld. 1968 inledde konstnären Lee Lozano sin General Strike Piece, där hon påminde om att ”there can be no art revolution […]”. Även Lozano lämnade konsten, men hennes dagboksanteckning där hon klargjorde detta som en ”Drop-Out Piece” ägs idag av konstsamlaren Hauser Wirth och ställs ut gång på gång. Ibland går det inte ens att hoppa av.
Gemensamt för Lozano och Boyer, såväl som för de andra kuratorer och redaktörer som denna höst lämnat Documenta och Artforum, är att de inte omedelbart tar position för något annat, som Krauss och Michelsen gjorde med October. Årets avhoppare tycks inte göra någon karriärmässig poäng av den solidaritet som de uttryckte med den palestinska befolkningen och med sina kollegor. Lozano å sin sida sägs ha kastat ut flera av sina högt värderade målningar genom fönstret.
Att inte producera mera
Vad samtliga av årets avhoppare visar är den avsaknad som Boyer hänvisar till i sin text som “the shape of the present”. Det vill säga, nutidens form. Att hoppa av är därför inte så reaktionärt som den marxistiska feministen Shulamith Firestone beskrev det 1970. Det är inte heller så konstnärligt omdanande som den radikallesbiska kritikern Jill Johnston ansåg det vara samma år. Idag lever vi i en ekonomi baserad på spekulativt deltagande och att vägra delta är därför nödvändigt. Om vi verkligen menar allvar med vårt avhopp ska vi därför inte göra denna handling produktiv. På samma vis definierade Lonzi den separatism som hon lade grunden för i Rom 1970, tillsammans med en växande grupp autonoma feminister i det antiauktoritära nätverket Rivolta Femminile. Genom att tydliggöra sin vägran att bli objekt för andras framtida studier av deras handlingar tog de också ställning mot sig själva: att inte göra poänger med sin separatism, att inte vinna på att hoppa av eller säga ifrån. Liksom Marcello Tarì skriver innebär ett sådant undandragande att sluta delta i de former genom vilka ensam subjektivitet alltjämt reproduceras. Således påminner Tarì om att det tomrum som Boyer beskriver också är en gemensam möjlighet. (4)
Det är dock inte alltid ett personligt val eller en aktiv handling att hoppa av eller inte delta. Inför arbetet med detta nummer av Paletten kontaktade jag en palestinsk konstnär och poet med frågan om jag fick översätta en av hens dikter till svenska. Hen svarade att det inte var möjligt, då hen föredrog att inte inblanda sitt konstnärliga arbete i det mediakrig som nu pågår parallellt med det beväpnade kriget mot Gaza. Samma konstnär har på grund av sin kritik av den israeliska staten sedan kontroverserna kring Documenta 15 både censurerats och anklagats för antisemitism. Det är fullt förståeligt att konstnären i fråga inte kunde utstå fler trakasserier, varför jag nu omtalar hen anonymt. På liknande vis ser jag många röster tystna och tystas omkring mig: att hoppa av är långt ifrån frivilligt. Det är heller inte alltid en själv som vägrar ens deltagande; ofta förvägras människors deltagande av andra. Det är det som kallas apartheid, rasism, sexism och klass. All form av identitetsbaserad exklusivitet gäller med andra ord både demokratiska val och litteraturpris, såväl som var och varannan redaktion och recension.
Jag hoppar av
Jag vet inte hur vi ska skriva fram det tomrum som vi nu måste mobilisera mot det fysiska och mediala krig som pågår i och runt Palestina, och som i själva verket har pågått i decennier. Snarare än att fråga oss hur vi kan skriva annorlunda måste vi fråga oss varför, var och om vad vi skriver. De anledningar som gör det nödvändigt för mig att skriva om konst, och inte minst tänka om samhället genom konstens praktiker, går inte att finna i den formella marknadens organisering av konst som personligt varumärke. Paletten och många andra redaktioner är givetvis del av denna marknad, hur mycket vi än arbetar för att kritisera denna inifrån dess kärna. Jag tror dock inte att vi som konsttidskrift kan uttrycka en kritik av samhället genom sociala och kulturella nödvändigheter som inte konfronteras. Det spelar ingen roll hur många nya namn som täcker tidskriftens framsida så länge redaktionens förmåga att representera och reproducera dessa subjektiviteter förblir oförändrad. Och det är förstås ett problem som de flesta tidskrifter står inför.
I dagsläget ser jag det som omöjligt att fortsätta skriva eller att redaktionellt producera konstkritik utan att de sociala förhållanden och de historiska kontexter som konsten och skrivandet förhandlar ställs i fokus. Jag förespråkar inte ett socialt medvetet kritiskt omdöme, utan ställer mig tvärtom emot all form av konceptuell självkritik. Jag talar med andra ord inte om en kritik som görs social eller urban, utan om en kritik som hoppar av. En kritik som väljer att inte fortsätta att delta i de former som förgör och förstör inte bara ordens innehåll, utan även de relationer och samtal som tänkandet egentligen består i. Att hoppa av blir därför en nödvändig kritisk, social urskiljning i virrvarret av den marknadsdrivna konstkritikens alla beroenderelationer. På andra sidan av ett avhopp kan vi se den ideologi som bebor publicistiska rum, såväl som de socialpedagogiska och utbildningspolitiska rum som kultur, utbildning och övervakning i själva verket sammanflätar i nationalstaten. I kraft av ett avhopp går det att föreställa sig en kritisk gemenskap bortom strategisk identifikation. Snarare än att spekulera visar det tomrum som 2023 års avhopp skapar på en gemensam angelägenhet om att vara någon annanstans, att göra något annat tillsammans. Vilket i dagsläget är akut. Om vi skriver genom denna nödvändighet kan vi både socialisera och historisera vårt eget skrivande. I bästa fall kan vi även se det som vi skriver om i nytt ljus, vid sidan av oss själva.
I solidaritet,
Frida
(1) Denna text publicerades ursprungligen i Paletten nr. 334, december 2023.
(2) Red.s. anmärkning: Läs mer om detta i Frida Sandströms essä “Kassel 2022, Venedig 1968: frågan om konstens kritiska självmord” i Paletten nr 330, 2022.
(3) Läs mer om detta i Frida Sandström, "A crisis of autonomy. Critique of art and sexuality in 1974". Red. Daugaard, Solveig; Tygstrup, Frederik; Ullerup-Schmidt, Cecilie. Infrastructural Aesthetics. Berlin: De Gruyter 2024 (för publicering).
(4) Läs mer om detta i "Frida Sandström, "Krisens kritik". Red. Bolt Rasmussen, Mikkel, Ross Kjærgaard, Jonas och Lönngren, Ann-Sofie, red. ”Kritikens subjekt”. Kultur og klasse. nr. 137. För publicering 2024."