Introduktion till Ariella Aïsha Azoulay – om Palestina och tanklösheten

Som introduktion till Angela Dimitrakakis intervju med Ariella Aïsha Azoulay (”Gaza, sanningen och den antikoloniala uppmaningen”) följer här en kort bakgrund till Azoulays syn på vad som står på spel i Palestinafrågan och vilka frågor den väcker för samtidskonsten. Kanske kan Azoulay erbjuda en förklaring till den svenska konstens och konstkritikens relativa tystnad kring situationen i Gaza?

Azoulay är professor vid Brown University, med otaliga titlar bakom sig som framförallt behandlar förhållandet mellan imperialism, visuell kultur och fotografiets etik. Hon har också lång erfarenhet som konstnär och curator. Hennes filmessä Un-documented: Unlearning Imperial Plunder (2020) visades till exempel på Göteborgs internationella konst- biennal 2021. Filmen utforskar de djupa kopplingarna mellan plundrade föremål på europeiska museer och den svåra situationen för de asylsökande som försöker ta sig in i sina forna kolonisatörers länder. Men hur hänger då denna postkoloniala problematik samman med frågan om Palestina?

För att svara på en sådan fråga måste det påminnas om att Azoulay verkar i en tradition där palestinafrågan länge varit en samlande beteckning för en universell, antikolonial och antikapitalistisk kamp mot allehanda reaktionärer, fascister, identitärer och nationalister. Denna samlande funktion kunde palestinafrågan ha så länge den inte var identitetsbetingad. Västvärldens passiva agerande inför Isreals våld och avhumanisering av palestinier avslöjar nu sprickorna i den världsordning som upprättades efter andra världskriget och de ideologier som sedan dess har understött den.

Den globala solidaritetsrörelsen med Palestina som vi ser idag har inte lyckats stoppa folkmordet. Men som Thea Riofrancos påpekat har det kanske utmattat och synliggjort begränsningarna för en nyliberal identitetspolitik? Och då handlar det inte bara om hur ett ytligt och symboliskt införlivande av marginaliserade grupper i olika etablissemang sällan förändrar något strukturellt. Utan också att den frihet, erkännande och privilegium som en nyliberal inkludering innebär, också har en omänsklig baksida. Att den nuvarande Palestinarörelsen varit så svår att inkludera, även i Sverige, trots det svenska erkännandet av staten Palestina 2014, har om inte annat synliggjort just detta.

Men problematiken blir kanske tydligast i talet om universella mänskliga rättigheter och i frågan om vilka liv som är sörjbara. Robert Meister har pekat på att i debatter om “mänskliga rättigheter efter Förintelsen så har det våld som Israel använder för att försvara sig blivit ett laboratorium för det våld som världssamfundet (särskilt USA) skulle vara skyldigt att använda för att skydda ett Israel som inte kan försvara sig självt”. För Meister utgör Israels säkerhet efter Förintelsen alltså ”det konstitutiva undantag på vilket det tjugoförsta århundradets humanism vilar”. Frågan är hur den humanism som i liberala demokratier förknippas med konsten kan förstås i ljuset av detta undantag? Liknande tankar väcks i läsningen av Azoulay, även om det hos henne ofta är humanismens institutionella förvaltning av konst och kultur som sätts under lupp.

I ett tidigare nummer av Paletten skriver Azoulay att det ”inte [är] möjligt att avkolonisera museet utan att avkolonisera världen”. Tanken utvecklades i boken Potential History. Unlearning Imperialism (Verso 2019), vilken undersöker hur institutioner som museet, fotografiet och mänskliga rättigheter grundades under imperialismen. Skapandet av sådana institutioner går inte att skilja från en normalisering av allehanda imperialistisk plundring: materiell, intellektuell, andlig, kosmisk och moralisk. Azoulay menar att även det universitetssystem hon själv verkar inom hör till dessa institutioner, varför hennes projekt kan förstås som ett slags immanent kritik.

Sedan Azoulay utvecklade sina tankar i Potential History har de våldsamma motsättningarna i Palestina eskalerat, och det har blivit tydligt att förhållandet mellan institutioner och imperialism är allt annat än utagerat. Vad gäller konstinstitutioner i Europa blir detta uppenbart i debatten kring antisemitism i samband med ruangrupas documenta 15. Men det har framförallt handlat om universitetens roll. Exempelvis har Maya Wind nyligen visat hur israeliska universitet är medskyldiga till förtrycket av palestinier idag. För Azoulay har vetenskapens historiker spelat en central roll i besegrandet av ”de formationer, livsformer och strävanden som imperialismen försöker förgöra”. Hon menar att historikerna efter 1948 skyndade sig att beskriva en delad hierarkisk verklighet där sionisterna erkändes som lagliga medborgare i ”sitt” land och deras handlingar som en del av lag och ordning. Palestinierna deporterades från sitt land samt beskrevs som inkräktare och ett hot. Azoulay menar att de identifierades med de kategorier som ”den nya världsordningen” efter andra världskrigets slut hade skapat för människor som dem. I augusti 2024 sammanfattade hon vad faktiska sanningar från 1948 som historien har offrat:

(a) Palestina höll på att förstöras och denna förstörelse kunde fortfarande stoppas och motarbetas och rättvisan återvinnas. Ledarna för västländerna, som hade intresse av att den sionistiska berättelsen blev framgångsrik, stödde dock den fortsatta förstörelsen (som vi i dag ser i Gaza) tills majoriteten av palestinierna hade fördrivits från sitt land (en process som tog flera år) och uppfinnandet av en judisk stat i Palestina normaliserats;

(b) många av de judar som överlevt det europeiska folkmordet tvingades bli en del av det sionistiska projektet i Palestina (eftersom det inte fanns några andra genomförbara alternativ för dem efter att Europa och USA stängt sina portar) och att acceptera ett försoningsavtal med Europa som i stället för att låta dem bygga upp sina samhällen i Europa på nytt ”gav” dem en egen stat i ett Palestina som inte var deras att ge bort;

(c) olika judar tvingades lämna sina världar bakom sig och anamma den europeiska synen på araber och muslimer som fiender, trots att det inte varken araberna eller muslimerna var deras förövare - utan européerna själva. Denna nya fiendskap uppstod så snart sionisterna förstörde Palestina och proklamerade att Israel skulle upprättas mot deras vilja, liksom mot viljan hos de judar som i århundraden varit en del av den judisk-muslimska världen;

(d) förstörelsen av den tusenåriga judisk-muslimska världen i Mellanöstern och Nordafrika, vilket tvingade in judarna i myten om en judisk-kristen tradition som uppfunnits för att ursäkta de brott som Europa begått.

På många konsthögskolor och universitet världen över har den palestinska solidaritetsrörelsen tagit campinglägrets form. För Azoulay är dessa manifestationer inte bara en protest mot folkmord, utan också mot ett universitetssystem vars administration begränsar studenters, lärares och anställdas möjligheter att tänka, ställa frågor och beskriva världen samt att agera och interagera med varandra och andra i staden. Palestinarörelsen är för Azoulay en kamp mot “tanklösheten”, en term hon lånar från Hannah Arendt. Medan tanklöshet för Arendt var förutsättningen för Förintelsen, så är den för Azoulay en omedelbar effekt av en imperialistiskt formad värld dominerad av allt från administratörer till AI-teknik, där människor i stället för att agera och interagera med andra utbildas till att använda tekniska lösningar och avstå från kollektivt tänkande. Så sett är tanklöshet ett villkor under vilket ett folkmord just nu pågår i Gaza medan vi andra uppmanas att fortsätta som vanligt.

Jag undrar om inte Arendts och Azoulays begrepp om tanklöshet kan förklara den relativa tystnad som råder kring Gaza i dagens konstkritik? För Azoulay är alternativet till tanklöshet att återknyta till det imaginära kontrakt mellan universitet och samhälle som trotsar tanklöshetens administration. Det är ju själva tänkandet som är grunden för universitetens existensberättigande. För henne kollapsar just nu den ”nya världsordning” som skapades och infördes med våld i slutet av 1940-talet. Hit hör upprättandet och det europeiska rättfärdigandet av staten Israel, ett Europa som därmed ville friskriva sig ansvaret för det folkmord man begick mot judarna, liksom för utplånandet av den judisk-muslimska världen i Mellanöstern och Nordafrika. Enligt Azoulay ödelade staten Israel inte bara Palestina genom att beröva palestinierna deras land och kulturella gemenskaper, utan förstörde även judiska livsformer på andra platser. Ursprunget till våldet återfinns, enligt Azoulay, i 1800-talet och västvärldens uppfinnande och sammanblandning av ”den judiska frågan” och frågan om Palestina. Enligt henne möjliggjorde detta Nabka och lade samtidigt grunden för det pågående folkmordet i Gaza. Detta skulle också förklara den förföljelse av de antisionistiska judar som protesterar mot folkmordet och mot Israel, vilken är särskilt omfattande i Frankrike och Tyskland. Där förstår man nämligen faran med att judar ansluter sig till koloniserade folk när de fördömer det europeiska imperialistiska projektet och det monster som skapades i form av den sionistiska stat som var en kompensation för Förintelsen. Samtidigt är detta, enligt Azoulay, anledningen till att antisionistiska judar, lika lite som andra i samma rörelse, inte kommer att låta någon universitetsadministratör bestämma vad man har rätt att tänka eller säga när det pågår ett folkmord inför öppen ridå.