Vi lever i en pervers tidsålder – där falskhet står över sanning och krig samt terror härjar bland oskyldiga människor. Var börjar perversionen och var tar den slut? De perversa vänder upp och ner på alla värderingar och kallar det som är ont för gott, det som är vitt för svart. Vi ser det hos världens makthavare, men även hos gemene man. En bra beskrivning av perversionen är Sigmund Freuds: ”Man blir inte pervers, man förblir det”. Octave Mannonis ”jag vet mycket väl, men ändå” är kanske den allra bästa illustrationen av den perverses förnekande. Världen vet vad som händer i Gaza, men den låtsas som om den inte gör det. Om ICC:s nyligen utfärdade efterlysning av Benjamin Netanyahu för krigsbrott och brott mot mänskligheten kommer att ändra på den saken återstår att se.
Men det finns också en befriande perversion. Den består i konsten att ifrågasätta, förlöjliga eller negligera föråldrade samhälleliga normer. Den har konstnärer, dramatiker och författare alltid laborerat med. Som Elisabeth Roudinesco skriver i La part obscure de nous-mêmes (2007) är perversionen också kreativ, självöverskridande och modig. I den meningen kan perversionen också ge tillgång till frihet, då den tillåter den som ikläder sig perversionen att vara både bödel och offer, herre och slav, barbar och civiliserad. Perversionen fascinerar oss eftersom den ibland kan vara ömsom sublim ömsom absurd. Den är sublim när den inspirerar prometeiska rebeller och abjektal när den leder till diktaturer och fascistiska samhällen. Oavsett om den njuter av det onda eller kämpar för det suveränt goda är perversionen ett avgörande kännetecken för människan.
I detta nummer av Paletten tar vi en titt på hur perversionen manifesterar sig hos människan och konsten. Men innan vi presenterar alla bidrag, låt oss ta en snabb titt på begreppet. Perversion kommer från det latinska verbet perverto (”vända upp och ned” eller ”fördärva”), via senlatinets perversio (”omvridning” eller ”förvridning”) och har kommit att beteckna sexuellt avvikande beteende eller manipulation. Psykoanalytiker betraktar perversionen som en försvarsmekanism som syftar till att undvika inre lidande genom att använda den andre som objekt och fetisch. När denna mekanism förstärker egot, uppstår en narcissistisk perversion, men varje perversion bygger i själva verket på en narcissistisk störning där subjekten endast finner njutning i att härska över andra. Är alla politiker perversa? Nja, men all perversion söker makt.
Perversionen som begrepp föds redan under 1600-talet men får spridning i och med Freuds teorier om fotfetischismen (1905) och den infantila sexualiteten (1908). Psykoanalysens fader hävdar där att barnet är en ”polymorf pervers” då det kan finna njutning i allt som omger det. Hos den vuxne yttrar sig perversionen när subjektet vill sätta sig över lagen, faderns lag, men en person som Marquis de Sade behöver en Gud för att kunna njuta. Den perverse styrs av den store Andre: Gud, staten, lagen och sederna. Det är därför den perverse ofta blir en moralist. Såväl Gilles de Rais och de Sade som Don Juan och Laclos Valmont predikar och förkunnar om förhållandet mellan det goda och det onda, det sköna och det fula. Slavoj Žižek sätter fingret på detta när han säger att ”en pervers är någon som vet innebörden av dina handlingar bättre än du gör”. Perversionen finns också i vår tids psykiatriska diskurser. Homosexuella och transpersoner har länge förknippats med sexuell perversion och psykiatrins diagnosmanual (DSM-5) patologiserar fortfarande sätt att leva som bryter mot cisnormen.
Om psykoanalysen var en pest som Freud förde till Amerika, är det först nu som vi börjar dö av dess symptomfabriker. Det är inte för inte som människor idag också beskriver sig själva, ironiskt förstås, som monster som vill tala till oss, som till exempel Paul B Preciado i sin bok Je suis un monstre qui vous parle (2020). Finns det en pervers diskurs? Ja, hos alla de som förnekar sin makt. Idag är jordens härskare – Elon Musk, Jeff Bezos och Bernard Arnault som inte skattar sina inkomster, eller som säger sig hjälpa människor, när de bara förslavar dem – inget annat än perversa. För den kapitalistiska diskursen är i allra högsta grad pervers; den talar om för oss hur vi skall njuta.
För några år sedan när vi på Paletten besökte en kongress om kommunismen i Rom, ställde jag Lenins fråga ”Chto Delat?” (Vad bör göras?) till Antonio Negri. Han svarade kort och gott: ”Ockupera Silicon Valley”. Men hur kan vi göra motstånd mot de som producerar datorerna vi skriver på? Om den franske psykoanalytikern Charles Melman har rätt när han säger att vi inte längre styrs av ledare, utan av föremål, hur kan vi då göra uppror mot dem?Kan man halshugga en dator? En iPhone? Vända ryggen till alla sociala medier? Det är fortfarande tack vare dessa som folkmassor organiserar sig nu för tiden. Hur kan vi skilja på de föremål som styr oss och det som vi kan styra?
Paul B. Préciado skrev nyligen i den franska tidningen Libération om hur svårt några av de viktigaste tyska tänkarna hade under mellankrigstiden att utveckla specifika former av politiskt motstånd mot nazismen. De förråddes av vänstern och avvisades eftersom de saknade ett exakt politiskt program. Men vad kan ett politiskt program göra när folkmassorna väljer perversa ledare som ägnar sig åt krig och folkmord i nationens namn? Och vad kan konsten göra i en tid där perversionen tycks ha blivit legio? Kan man pervertera perversionen?
Peter Jansson erbjuder i detta Paletten-nummer en specialskriven essä om Medusas huvud, fetischen som skyddar mot kastrationsångesten, ensamhetens och bristens existentiella erfarenheter, om perversionen som klinisk struktur, om perversion inom konsterna hos Andres Serrano och Salvador Dalí. Han skriver även om ”den tysta perversionen” som är förbunden med kriminalitet, drog- och spelmissbruk, ätstörningar, borderline och personlighetsstörningar, bland annat. Mikael van Reis ”Det perversa rummet” är en nyskriven text om Lars Noréns perversionsstyrda poesi, och särskilt om den svenska litteraturensmförmodligen mest perversa diktsamling – De verbala resterna av en bildprakt som förgår (1964).
Amy Smith-Stewart skriver i texten ”Peep Show” om Ylva Snöfrids tondor och orgasmiska aktivitet som förbinds med bland annat det berömda kapitlet i James Joyces Ulysses – Penelope-kapitlet – där Molly Bloom ligger rastlös i sin säng och minns alla sina gamla älskare och kärleksäventyr. ”Philadelphia” är en nyskriven dikt av poeten och aktivisten Nat Raha som skildrar ett möte med de märkliga frukterna i Zoe Leonards målning ”Strange Fruit”, men också om olika kriser som korsar varandra, från rasifierade trans femmes utsatthet till folkmordet i Gaza, AIDS- och COVID-pandemierna. Teoretikern Martin Pogačar skriver i sin essä ”Glöm ’aldrig mer’, det är alltid redan krig” om urvattningen av frasen ”aldrig mer”, som gått från en pacifistisk appell till att legitimera allt vad den israeliska staten gör. Filosofen Cadell Last har skrivit en text som utforskar de psykoanalytiska föreställningarna om neuros och perversion utifrån deras historiska inversion och deras politiska konsekvenser. Han leder oss genom den lacanska traditionen och mot de filosofiska motsättningar som idag lever i Slavoj Žižeks verk. Författaren Anna Brunius levererar en nyskriven essä om perversionen i konstvärlden, men gör även nedslag i den postmoderna konsthistorien för att illustrera dess uttryck i olika konstyttringar liksom i samspelet mellan konstnär, verk och betraktare. Vi återpublicerar även ett utdrag om just perversionen ur Slavoj Žižeks legendariska bok Enjoy Your Symtom! (1992). Titeln refererar till den lacanianska psykoanalysens stora hemlighet – att gå i analys går ut på att finna, acceptera och slutligen njuta av sitt symtom. Detta illustreras av ett annat berömt lacanskt citat: ”ett brev når alltid sin mottagare”. Vi publicerar även den avslutande delen i Ane Hjort Guttus serie-liknande konversation om konsthögskolor.
Sist men inte minst erbjuder vi en inblick i Juan Pedro Fabra Guemberenas senaste konstprojekt Die Schlacht um Berlin (2024), som består av ett hisnande montage av bilder från de demonstrationer i Berlin som följt på Israels invasion av Palestina efter 7 oktober 2023. Verket är en modern tolkning av Bayeuxtapeten, där våldets krafter, auktoritet och medborgerlig handling samt dokumentation korsas.
Enjoy your symptoms!
Sinziana Ravini med redaktion