Mot en svart feministisk poetik – Frågan om svarthet mot slutet av världen

Mot en svart feministisk poetik – Frågan om svarthet mot slutet av världen

DENISE FERREIRA DA SILVA

 

Vad är en litteraturkritiker, en svart kvinnlig kritiker, en svart feministisk litteraturkritiker, en svart samhällsmedveten litteraturkritiker?  Adjektiven hopar sig, definierar, kvalificerar aktiviteten… Vad säger dessa kategorier egentligen om min metod? Går det att effektivt teoretisera en pågående process? …Vilka är min verksamhets filosofiska antaganden? Jag tror att artikulerandet av en teori är detsamma som att samla plats, ibland ett viloställe, medan processen rusar fram, insisterande på att du följer med.[ii]

Någon gång 1981 undrade Barbara Christian: ”Vilka är min verksamhets filosofiska antaganden?” Jag kommer här att låna hennes kommentarer, vilka kom till i relation till utformandet en svart feministisk kritik under tidigt 80-tal, för att begrunda hur denna uppgift skulle kunna motsvaras av en svart feministisk po-etik [poethics].[iii]

Skulle poetens intention vara att befria Kategorin Svarthet[iv] från de vetenskapliga och historiska kunskapsantaganden som producerade den från första början, och överlappa med den Svarta Feministiska Kritikerns arbetsområde? Skulle en Svarthet befriad från vetenskap och historia undra över ett annat slags praktik och vandra genom Världen med det etiska mandatet att konstruera andra sätt att veta och göra? På båda dessa frågor svarar den här artikeln provisoriskt ja. Bortanför Världen som vi känner den, där Svarthet som Kategori existerar inom tänkandet och som tänkande – alltid redan ett tecken för handelsvarat, ett objekt, den andre, som ett självklart faktum – skulle en Svarthetens Po-etik kunna proklamera en vidd av möjligheter för vetande, görande och existerande.

Att befria Svarthet från objektets, varans eller den andres index skulle avbryta rättegången mot Trayvon Martins mördare innan den läggs till det redan enorma biblioteket av rasifierade fakta och prejudikat som auktoriserar rasifierat våld. Frikännandet av George Zimmerman måste tvinga oss till en radikalisering av uppgiften, tvinga oss att angripa själva representationsmoduset, och dess filosofiska antaganden, som skänker en viss betydelse åt Svarthet – och dess signifikanter såsom hoddien – vilket rättfärdigar dödandet av Trayvon Martins och så många andra Svarta Personer före och efter honom.

Hur ska uppgiften beskrivas? Vad är den Svarta Po-etikens Intention? Är det en etik som istället för att vilja förbättra Världen som vi känner den tar sikte på dess slut? Vilket slags radikalt program skulle simultant kunna rikta sig till samtliga tre dimensioner av det politiska – den juridiska, den ekonomiska och den symboliska? Vad som här följer är inte en beskrivning av ett sådant program. I likhet med poeten är min intention inte att definiera och avgränsa dekolonialitetens blickfång. Jag gör ingenting mer än att skissera de generella – och av just denna anledning hopplöst vaga – frågor och ifrågasättningar som projektet kräver, vilket signaleras av de citat som fungerar som titel för varje avsnitt. Varje del bygger vidare på den föregående för att att skapa en läsning av de onto-epistemologiska grunderna för Svarthetens Kategori, i syfte att röja väg utifrån angelägenheten att konfrontera sanktionerat och rättfärdigat totalt våld (från polisen och domstolarna), att ta tillbaka, att kräva återupprättandet av det totala värdet som den koloniala arkitekturen har möjliggjort för kapitalet att expropriera från ursprungsfolkens marker och förslavad svart (och afrikansk) arbetskraft.

Mitt första drag är att granska varuformens figuration, i en betraktelse av den koloniala exproprieringen, genom en annorlunda ingång till den historiematerialistiska förståelsen av slaveriet. Tvärtemot det konventionella synsättet där slaveriet placeras i kapitalets förhistoria argumenterar jag för att det totala värde som producerats av slavarbete fortsätter att upprätthålla det globala kapitalet. Sedan delar jag upp min läsning av de onto-epistemologiska grunderna för Världen som vi känner den i två sektioner. I den första ger jag mig åter i kast med den centrala figuren i våra juridiska och ekonomiska texter, Subjectum, med särskild uppmärksamhet på hur Tid har tillämpats för att upprätthålla denna figur. I den andra vänder jag mig mot Världen som vi känner den i en läsning som strävar efter att exponera hur Svarthetens Kategori redan bär på de nödvändiga verktygen för att nedmontera de existerande strategierna för vetande, och för att öppna mot en annan figuration av existensen bortom det vetenskapliga förnuftets grepp. Den avslutande delen är främst en spekulation kring en Svart Feministisk Po-etik som också är ett utkast till konturerna av en beskrivning av existensen bortom det universella förnuftets verktyg, utan de vetenskapliga och historiska narrativ som  upprätthåller subjektens genomskinliga bana i det universella förnuftet och dess grepp om vår politiska fantasi.

The tropical earth is baked hard by sun. Round every carry of land intended for cane it was necessary to dig a large ditch to ensure circulation of air. Young canes required attention for the first three or four months and grew to maturity in 14 of 18 months. Cane could be planted and would grow at any time of the year, and the reaping of one crop was the signal for the immediate digging of ditches and the planting of another. Once cut, they had to be rushed to the mill lest the juice became acid by fermentation. The extraction of the juice and manufacture of the raw sugar went on for three weeks a month, 16 or 18 hours a day, for seven or eight months in the year. [v]

I det första kapitlet av The Black jacobins kollapsar C.L.R James distinktionen mellan egendom och arbete i samband beskrivningen av förutsättningarna för förvärvandet, tjänligheten och behandlingen av den förslavade afrikanska arbetskraften på plantagen i amerika och västindien. Det han kallar för ”en regim av beräknande brutalitet och terrorism”[vi] – alltså slaveriet, en dimension av kolonialitetens juridisk-ekonomiska arkitektur – nödvändiggjorde totalt våld i utvinnandet av det totala värdet, det vill säga exproprieringen av den produktiva kapaciteten i de erövrade länderna och de förslavade kropparna. Att utgå från slaveriet är avgörande just eftersom det ytterst lönsamma med det vetenskapliga förnuftet, som också producerar Kategorin Svarthet, är att det tillsluter relationen mellan den förslavade arbetskraften och dess ägare i ett juridiskt arrangemang som är främmande för kapitalistiska relationer, vilka förmedlas genom kontrakt – och som det förmår fånga in med det juridiska begreppet om ägande.[vii] I samma  formulering av hur slaveriet möjliggör exproprieringarna av det totala värdet som produceras av den ägda arbetskraften, avvisar  Karl Marx nämligen varje beaktande  av hur denna förslavade arbetskraft, i egenskap av producenter av det mervärde som utgör det blodsugande kapitalet, deltar i ackumulationen av kapital:  ”Det pris som betalas för en slav”, menar han, ”är ingenting annat än det förväntade och kapitaliserade mervärdet eller profiten som ska tas ut ur denne. Men det kapital som betalas vid inköpet av slaven hör inte till det kapital med vilket profiten, merarbetet, ska pressas ur slaven. Tvärtom. Det är kapital som slavägaren avyttrat, avdrag från det kapital över vilket han förfogar i den verkliga produktionen. Det har upphört att existera för honom, alldeles som det i inköp av jord utlagda kapitalet upphört att existera för jordbruket.”[viii]

Till att börja med utgår historiematerialistiska eller kritiska rasifierade beskrivningar av slaveriet från ett etiskt förhållningssätt där det framförallt betraktas som motsatsen till frihet.[ix] Genom att fokusera på eller reducera kolonial produktion till egendom (jord och slavar) utesluts den ekonomiska aspekten av exproprieringen av den förslavade arbetskraftens produktiva kapacitet, och därmed skapas analytiska modeller som läser slaveriet utanför den kapitalistiska produktionsformens faktiska funktionssätt. Det är just denna våldsamma analytiska gest, uteslutandet av den ekonomiska relationen – det vill säga raderandet av exproprieringen av det totala värde som producerats av den förslavade arbetskraften i relation till kapitalets ackumulering – som belyses i C.L. James kapitel ”The Property” där han beskriver slaveriets relation till produktionen som präglad av kalkylerat totalt våld.

Historiematerialismen är förvisso bara en plats bland andra (fast den mest bländande på grund av sitt grepp om den radikala föreställningsförmågan) där den koloniala exproprieringen utesluts. Säkert är att kunskapen om ras – som uppfanns vid tiden då Marx och Friedrich Engels var verksamma – har skött sin uppgift oklanderligt. Den rasifierade underordning som produceras genom rasifieringens verktyg reproducerar konsekvent uteslutandet (hindret till ett övervägande på en konceptuell nivå) av den koloniala (juridiska, ekonomiska, symboliska) arkitekturen för exproprieringen av den produktiva kapaciteten (den produktiva potentialen) hos ockuperade länder och förslavade kroppar. Eller uttryckt med andra ord, eftersom kunskapen om ras transsubstantierar (förflyttar från det levandes till det formellas register) det som framträder i de politiska relationerna till effekter av ändamålsenlig (vetenskapligt förnuftig) kausalitet, misslyckas dess kritiska verktyg med att uppfatta hur det totala (dåtida, nutida och framtida) exproprierade värdet ingår i det globala kapitalets själva struktur (av kött och blod).

En sådan förståelse av det totala värdet kräver upphävandet av synsättet att allt som finns existerar i Tid och Rum, approprierat av det universella (vetenskapliga) förnuftets verktyg. Den radikala kraften i Svartheten uppehåller sig på gränsen till tänkandet – Svarthetens kunskap och studier deklarerar Slutet på Världen som vi känner den.[x] Min poäng är att den kända och igenkända Världen och våra kritiska intellektuella verktyg som modellerats utifrån Svarthetens Kategori konsekvent reproducerar effekterna av ändamålsenlig kausalitet. Fångad i tankens alltid redan där – som reproduceras i begrepp och kategorier – där Svarthetens Kategori (i likhet med andra samhälleliga kategorier) omfigurerar formaliseringar (såsom lagar, kalkyler eller mätningar) och hejdar Svarthetens kreativa potential (som slaveriet aldrig har lyckats förstöra). Detta gör att den Svarta Feministiska Kritikens ständiga uppgift, som Barbara Christian brilliant har påvisat, är att bojkotta verkningarna av exponeringen för våld (symboliskt och totalt). 

Mot slutet av Världen som producerats av förnuftets verktyg spanar den Svarta Feministiska Poeten bortom tankens horisont, där historiciteten (temporalitet/interioritet), kringskuren av det universella förnuftets verktyg, inte kan annat än att frambringa våld. När Saidiya Hartman erinrar sig hur Svarthetens betecknande kraft förvränger våra försök att avslöja det totala våldets omoral som säkerställde exproprieringen av den produktiva kraften hos den förslavade Svarta kroppen – som äger rum i de scener av terror som hon inte beskriver och i de dagliga scener som hon beskriver – framställer hon en svårighet för den Svarta Feministiska Kritikern som står inför uppgiften att tänka längs med Svartheten.[xi] Eftersom varken Tid eller Rum, våra fundamentala kategorier för att beskriva Världen, verkar kunna återtas direkt från det universella förnuftets begränsade hållning gentemot Världen, utgör Svarthetens kapacitet att beteckna annorlunda – bortom universaliteten och dess specifika sätt att organisera Tid och Rum, men också bortom det transcendentala (självbestämmande) – möjligheten att pröva ett vetande bortom moderna kategorier. I just en sådan kapacitet finner Nahu Chandler, Fred Moten och Alexander Weheliye en väg mot en redogörelse för ett alltid redan medierat vara som snarare än att fördunkla de glasartade och transparenta grunderna för det (vita) subjektet avsäger sig villfarelsen på vilken dess auktoritet vilar. [xii]

Det sätt som Svarthetens Kategori skyddar Subjektets anspråk på universalitet och transparens blir uppenbart i relation till att den sociologiska förklaringen till rasifierad underordning utesluter slaveriets produktionsformer och i och med detta dämpar Svarthetens radikala potential.[xiii] Två teoretiska verktyg inom rasrelationernas sociologi – teorin om rasbaserade och kulturella kontakter och teorin om rasrelationernas cykel – utför uppgiften att utesluta slaveriet ur redogörelsen för den rasifierade underordningen. Detta gör de genom att beskriva effekterna av den koloniala (juridiska, ekonomiska, symboliska) arkitekturen för exproprieringen av den produktiva kapaciteten hos ursprungsländer och Svarta och afrikanska kroppar som om de istället vore effekterna av naturligt (enligt idén om de starkares överlevnad) våldsamma möten mellan rasåtskilda grupper.

Låt mig beskriva det i korthet. I beskrivningen av orsakerna till den rasifierade underordningen skapar raskunskapens verktyg, som härleds ur den vetenskapliga universalitetens verktyg, en dödens dialektik när de omvandlar (a) den rasifierade subalternas ekonomiska utblottning, vilken är resultatet av den koloniala exproprieringen, det vill säga, resultatet av en juridisk-ekonomisk relation, och (b) effekten av vitas moraliska defekt (rasfördomar eller rasifierade föreställningar som underblåser rasmässig exludering [diskriminering] och utplåning) vilket är en naturlig (förklarat genom teorin om kontakter mellan raser och kulturer och rasrelationscykeln) reaktion på (c) den rasifierade andres rasmässiga skillnad, det vill säga deras naturliga brist (då deras ”främmande” och underlägsna fysiska och mentala egenskaper ger upphov till rasfördomar, rasifierade föreställningar, eller rasifierade ideologier).[xiv]

Genom att dölja den första termen (i kolonial expropriering) i den kausala relation som den etablerar mellan de två andra (moralisk defekt och naturlig brist) utesluter denna framställning av rasifierad underordning den politiska (juridisk-ekonomiska) relation (kolonial expropriering) som var villkoret för mötet med främlingarna i kolonierna på den amerikanska kontinenten. Som jag påpekat tidigare medför denna rådande framställning av rasifierad underordning bristen på adekvata historiematerialistiska eller kritiska verktyg som adresserar slaveriets roll i ackumulationen av kapital, hur den kolonial-imperialistiska dominansen var grundläggande för kapitalets juridisk-ekonomiska arkitektur. Det enda som återstår är tesen att kolonialismen enbart hör till den primitiva ackumulationen och att dess mekanismer för exproprieringen av det totala mervärdet inte är en integrerad del av det egentliga kapitalet.

Medan Svarthet som ett index över en social situation konsekvent och kontinuerligt betecknar slaveri, avslöjar begreppet även hur de exproprierade förslavade afrikanernas produktiva kapacitet fortsätter att producera mervärde i den globala samtiden. Och trots denna ändlöst exproprierade Svarthet (symbolisk och ekonomisk) har arbetet som sådant inte försvunnit (som mänsklighetens vetenskapsmän en gång förutsåg och hoppades).[xv] Bortom kapitalet och dess koloniala, nationella och imperialistiska arkitektur signalerar Svartheten den kreativa kapaciteten, en kvalité som enbart synliggörs då Världen betraktas som Plenum och inte som Universum.[xvi]

Hur kan dessa Svarthetens två ansikten förenas utan återvändo till en essentiell (historisk eller biologisk) tematik? Ett ögonblick av radikal praktik bekräftar för den Svarta Feministiska Po-etiken den kreativa kapacitet som Svartheten registrerar, återtar det exproprierade totala värdet och kräver ingenting mindre än dekolonisering – det vill säga en återuppbyggnad av världen och återbördandet av det totala värde utan vilket kapitalet inte hade kunnat blomstra och på vilket det fortfarande lever. Jag vill understryka att jag med återuppbyggnad inte menar reparation eller återbördande av en viss summa pengar som motsvarar det som handels- och industrikapitalet har förvärvat genom den koloniala exproprieringen alltsedan femtonhundratalet. Dekolonisering kräver upprättandet av juridisk-ekonomiska arkitekturer för gottgörande genom vilka det globala kapitalet återgäldar det totala värde det fortsatt erhåller från exproprieringen av det totala värde som avtvingas den produktiva kapaciteten hos slavkroppar och ursprungsländer. Innan vi ens kan börja överväga hur dessa arkitekturer ska utformas, behöver vi en annan framställning av den rasifierade underordningen, då den vi har inte förmår innefatta ett krav på dekolonisering, alltså icke-vetandet om Världen och Världens av-görande [the unknowing and undoing of the World] som når dess kärna. Innan vi kollektivt kan utforma ett ramverk för återuppbyggnad, måste vi först följa Svartheten eftersom den signalerar att vetande och görande kan befrias från ett visst tankesätt, vilket är nödvändigt för att göra möjligt ett radikalt uppbrott från ett visst slags Värld.

Hur frambringas ett Slut på representationen av Världen från/inom vilken denna dialektik verkar rimlig? På de följande sidorna kommer jag i två steg utveckla den inbjudan som denna fråga bär med sig – genom att återbesöka Subjektet och erbjuda en kommentar på Världen. Svarthetens befrielse från Världen kräver alltså att vetandet och görandet befrias från Tänkandet och avlänkas från de många sätt på vilket Tänkandet – det så kallade sätet för det universella – begränsas, tvingas och hindras av Sanningen.

After the Egyptian and Indian, the Greek and Roman, the Teuton and Mongolian, the Negro is a sort of seventh son, born with a veil and gifted with second-sight in this American world-a world that yields him no true self-consciousness but only lets him see himself through the revelation of the other world. [xvii]

När W.E.B. Du Bois föreställer sig ett dubbelt medvetande i sin framställning av de Svarta Folkens spirituella strävanden, antyder han möjligheten – en möjlighet vars globala betydelse utforskas av Nahum Chanler[xviii] och som Alexander G. Weheliye undersöker i riktning mot en framställning av subjektet bortom den universella/partikulära distinktionen[xix] – att den svarta existensen under moderniteten överskrider de möjligheter som Paul Gilroy kartlägger – där det dubbla i det dubbla medvetandet omvandlas till krav på uppfyllelse eller längtan efter transfiguration.[xx] Att ta engagemanget med Upplysningen snäppet längre än Gilroy skulle kanske påskynda skiftet från fokusmedvetandet till dubbelheten  – ett första steg mot befrielse, det vill säga Svartheten avlänkad från självmedvetandet. Svartheten befriad från kärnan i Tänkandet – som ständigt överskrider de objekt och subjekt det skapar – gör den åtkomlig för en Svart Feministisk Po-etik, då denna tecknar en ny terräng genom kravet att den Svarta Feministiska Kritiken ser över sina Kategorier, omförhandlar sitt projekt och undersöker själva premisserna för sin praktik, utan några garantier för att själva praktiken kommer överleva denna övning.

Min uppgift här är att indikera några – tre mer exakt – punkter för ifrågasättande som möjligen skulle kunna leda fram till Slutet av Världen. Den första, som jag diskuterar i den här delen, är själva självmedvetandet, Subjektet – det som tänker sig självt och Världen som enbart effekter av Tanken, det universella förnuftets produktiva verktyg.  Efter Subjektet rör jag mig vidare mot Världen, Descartes res extensa, just där Svartheten som Kategori, följande i samma ödets spår som alla andra verktyg bundna till det vetenskapliga förnuftet, uppfattar den mänskliga existensen i ett fruset stycke uttolkning av Tid och Rum. På denna initiala kartläggning följer en inbjudan till att kollapsa Subjectum och dess mundus, att icke-organisera, icke-forma, icke-tänka världen i riktning mot Plenum, just där existensen – så som den alltid har gjort – jagar iväg de dominerande fantasierna hos ett visst slags vetande som bara kan bestämma sig självt med det universella förnuftets järnlänkar.

På hur många sätt kan frågan om subjektet egentligen ställas? Fred Motens väg börjar med motstånd, men att uppehålla sig vid Objektet hejdar frågan om Subjektet ställd ur Svarthetens perspektiv.[xxi] I slutändan rör jag mig i den terräng som stakats ut av distinktionen mellan Subjekt och Objekt, det vill säga den moderna representationen – och förhoppningsvis kan jag undvika varje lösning som föregriper frågan om Subjektet. Inte desto mindre försöker jag fånga in båda dessa frågor – det vill säga frågan om Objektet såväl som Subjektet – då objektet, precis som varan, bär tecken på en komplikation. Lindon Barrett har utforskat varan  i en undersökning av föreställningen om värde (arbetarens och arbetets).[xxii] Fanon har behandlat den ontologiska aspekten av Objektets komplikation som, trots att den utgör en kunskapens figur, har utvidgat och koloniserat hela sfären av existerande ting oavsett om de är eller inte är underkastade det universella förnuftets verktyg, som enbart tillhör Subjektet. Innan jag berör denna effekt, rasdialektikens själva kärna, återvänder jag av denna anledning till den Sanning som rasifieringens verktyg används till att skydda, nämligen att Tid fortsatt är kunskapens och varats priviligerade dimension.  

Varav Världen? När frågan om Svarthet riktas till Världen, oavsett om den är bunden till Subjektet eller Objektet, erfar den Svarta Feministiska Po-etikern att världen själv inte kan tas för given; hon är Svart och Kvinna, likt den Svarta Feministiska Kritikerns benämnande av sig själv med Kategorier som aviserar den uppgift som Barbara Christian håller för att ha blivit livet självt. Världen – såväl som de Kategorier vi tillämpar för att beskriva den – framträder i Tiden, det vill säga att de alltid, redan innan frågan om Existensen och Varat kan ställas, är fångade av Subjectum och hans Territorium. 

Jag kom till världen med en brinnande vilja att avtäcka en mening hos tingen, med min själ uppfylld av längtan att nå fram till världens ursprung – och fann mig vara ett objekt bland andra objekt.[xxiii]

När jag väljer att ge mig i kast med Världen utifrån Fanons uttalande om Svart Ontologi, hans placering av den Svarte Mannen som ett Objekt bland andra Objekt, vill jag göra det helt klart att denna Svarta Feministiska Po-etikens engagemang med Frågan om Svarthet, frågan som nystar upp rasdialektiken, inte har några förbehåll gällande tingligheten. Helt säkert ligger hoppet i att Slutet av Världen kommer att befria Tinget från Kategorin (strategier för partikularitet) såväl som från allting som liknar ett försök att tillskriva det en Essens (genom andens teleologi eller flödet som utgör varaktigheten), vare sig den är utformad efter tiden eller inte. [xxiv]

Det jag vill understryka är faktumet att kategorisering verkar i en ontologisk kontext dikterad av Tid. Det vill säga att även om jag håller med Sylvia Wynter om att uppgiften innefattar ”att göra oskriven vår nuvarande normativa definition av Subjektets sekuläritet”[xxv] tycker jag inte att dess effekt, ”avstrukturerandet av principen om Likhet och Skillnad” är tillräcklig. Den ”princip om Likhet och Skillnad” (vilket Michel Foucault konstaterade och Sylvia Wynters höll med om), som är förhärskande i det moderna epistemet (det vill säga tänkandet efter upplysningen), reproduceras visserligen genom våra Kategorier. Foucault stannar emellertid vid sin egen investering (intresset för regler och fokuset på interoritet) i de former av västerländskt tänkande (det fanns andra) som de moderna beslöt sig för att göra anspråk på. Som jag hävdade ovan är Kategoriernas Värld alltid redan i Tiden, av Tiden. Och som en kan sluta sig till genom att läsa Henri Bergson och Martin Heidegger har Tiden lyckats överleva den kritik som förkastar det vetenskapliga förnuftets försök att besvara frågorna om Människans Vara, Subjektet, Människan. Av denna anledning menar jag att principen om Likhet och Skillnad, i både dess religiösa och biologiska form, utgör en otillräcklig utgångspunkt för frågan om Svarthet. Av denna anledning är jag övertygad om att ett radikalt brott som inte gör halt vid en kritik bunden till likhetens och skillnadens formella tablå är nödvändigt.

I skisserandet av terrängen för en Svart Feministisk Po-etiks riktar jag fokus från Formaliseringen (Kategoriseringen) av Tiden – där Litteraturens och Humanismens kritiska engagemang tenderar att börja – till frågan om formernas temporalisering (som Kategorier). Ett undersökande av Världen som inte visar hur Tiden verkar genom våra kategorier kan inte på allvar utmana rasdialektiken. Återigen: Svarthetens Kategori transubstantierar en juridisk-ekonomisk effekt till en moralisk defekt, det vill säga att rasrelationernas sociologi, som jag tidigare noterat i beskrivningen av dödens dialektik,  placerar vitas olämpliga (rasifierade) idéer och praktiker som orsaken till den rasifierade underordningen. Frågan är, hur kan en ekonomisk effekt förklaras  som orsaken till  en moralisk defekt?

Naturhistoriens Schema över Människan tillämpade principen om skillnad och likhet, men fastställde inte nödvändigtvis dessa som eviga. Tidens effekter var oviktiga för detta kunskapsprojekt, vilket myntade de raskategorier som fortfarande är gällande. För George-Louis LeClerc de Buffon, Johann Blumenbach och andra var karaktärsdragen som de observerade och som utgjorde grunden för deras klassifikation inte ursprungliga eller eviga utan enbart ytliga responser på klimat. Humanvetenskapens hållning att dessa observerade Likheter och Skillnader, grunden för deras rasklassifikation, var kvasi-evig följde på Charles Darwins vetenskapliga version av Formernas Temporalisering, vilken beskriver det senare som resultatet av det universella förnuftets idealiserande projekt, i Tiden. Låt oss dock inte glömma att Temporaliseringen i sig föregår Darwin. Två kända filosofiska utläggningar om Formernas Temporalisering är J.G. Herders och G.F.W. Hegels appropriering av en av naturhistoriens produkter, deras uppfattning om ”människans raser”, ett klassifikationsschema där kroppslig och territoriell skillnad tillämpas för att markera skillnaderna/likheterna mellan mänskliga populationer över världen. Genom sin beskrivning av Historien och Tidens verkstad, människans olika stadier av självutveckling, avvisar Herder Naturhistoriens formaliseringar, vilka  förblev grunden för Immanuel Kants och andras Upplysningsfilosofi. Hans framställning av Människans Historia är ”utvecklingen av tendensen hos den mänskliga arten” som börjar i den statiska ”orienten”.[xxvi]  Även om Herder noterar effekterna av de geografiska omständigheterna i varje ”historiskt” moment han benämner, sätter betoningen på idén om framsteg fokus på hur varje folks inre kvaliteter – genom tiden – har hjälpt dem att överskrida tidigare mänskliga prestationer. Hegels version skiljer sig åt nämnvärt i innehåll, särskilt i relation till den produktiva kraft som han menar ligger bakom Människans Historia. Han ersätter Herders Moder Natur med [Fader] Ande, en gest som ytterligare framhäver Världen som Utställningshall för en varelse hemmahörande i tiden, en inre sak. Där finner han att Anden inte har verkat, och helt säkert inte heller skulle komma att verka, på afrikanska medvetanden och territorier eftersom Negern saknade idéerna som registrerade Andens närvaro. Hegels begrepp om utveckling är därmed något annorlunda. Det postulerar Anden som den avgörande orsaken till aktualiseringen (i Världen) av ett folks inre kapaciteter. Ändå är det begreppet om utveckling som tillåter Herder och Hegel att förvandla världen till en Tidens Verkstad. Än i dag fortsätter det att vara en av de huvudsakliga sätten att beskriva ekonomiska förhållanden och det länkas konsekvent till ett visst ramverk för bedömning av effektiviteten i beslut, handlande och program.  Den globala kapitalismen fortsätter än idag att expropriera landresurser (ovanliga mineraler som exempelvis platina) och arbetskraft (gruvarbetare) i afrikanska länder, samtidigt som den beskyller dess regeringars otillbörliga förfaranden (korruption) för att orsaka deras befolkningars extrema ekonomiska utblottning.

Som deskriptiv kategori för Världen, för personer och platserna som de befolkar, utgör Svarthetens Kategori inte det givna tecknet för utveckling; i själva verket får denna kategori ofta representera framstegets antites. Helt klart tillämpas den för att utpeka en avstannad utveckling, effekten av dess artikulering som kategori för rasbegreppets analysapparat, den som Franz Fanon kritiskt angriper när han beskriver ett misslyckande med att iscensätta den fenomenologiska erfarenheten. Du Bois formulering av denna rastemporlitet, påminner oss Chandler, styrde honom mot  ”att skapa en beskrivning av en ursprunglig känsla av varande i världen, men att samtidigt utarbeta en förståelse av tillvaron som i sig inte kunde reduceras till en enkel essens, varken det förflutnas eller framtidens.”[xxvii] Denna omåttlighet, för att använda Chandlers ord,  skänkte de Svarta Folken en ”andra blick” som jag menar avslöjar Subjektets beroende av Tid och dess interoriserande effekt på Världen. När Svartheten återgäldar Tidens Nödvändighet till Subjektet drar den sig till minnes att Världen och dess Kategorier blomstrar i existensens oförutsägbarhet som delas av Vithetens Subjekt och dess Rasifierade Andra.

When the poet travels to the ends where there is no country, he opens with the more deserved relations, in that space of an absolute elsewhere in which each can attempt to reach him .... The relation does not consent to the footpaths of traditions, but surfaces impure from all chaos lived there and by all illuminated. To be born into the world is to be aware, to suffer, to feel the energy of this share, heavy to carry, stern to say. [xxviii]

Påvisandet av Tiden såsom den registrerats i de onto-epistemologiska verktyg som understödjer Subjektet påminner om dess världslighet bortom temporalitetens företräde. Som Edouard Glissant konstaterar fångas Subjectum omedelbart när det kommit till världen i konstitutiva relationer som pekar mot ett ”absolut annanstans”, en annan plats som inte är hans – tillhörande varken människan eller dennes etiska framställning i det sena nittonhundratalet, Mänskligheten. Utifrån en sådan ödmjuk position, predestinerad av (innan och till) Människan, börjar ett Poetiskt engagemang med mänskligheten i affektivitet (relationalitet, kontingens, omedelbarhet) och kan blott tillkännage den konstitutiva relationen. Mellan det förgångna och det framtida, det gamla och det nya, innebär frågan om Världen, mot Slutet av Subjektets uppfattning av den, ett brott med den desperata reaktionen – hos den som ifrågasätts – inför en Tid som tycks fångad i en dödlig knut.  Fött till en Värld som det inte kan göra anspråk på deltar Subjektet i det eviga nuet; oscillerande,  vibrerande, som om det fastnat: i/från Världen blir Subjektets Tid ett här, en position, en kontext som nästintill ignorerar berättelsen om förändring, framsteg eller utveckling. Tiden som ett här bryter mot de mest grundläggande sanningarna om historien och vetenskapen i den västerländska filosofiska traditionens föreställningar hos exempelvis Kant och Hegel. Temporaliteten som ett här står emellertid också i samklang med den moderna kunskapens mest grundläggande antaganden, med uppfattningen som Kant introducerade i den moderna filosofin, att Tiden inte är något annat än ren intuition, ett sinnenas verktyg som möjliggör för förståelsen – det område i medvetandet där vetande (som reflektion) äger rum –  att greppa så som form det som pågår i världen, i medvetandet självt, i interioriteten.

Om Världen både har och inte har förändrats; om den alltid är allt på samma gång, om den inte längre är Tidens lekplats, då kan interioriteten inte annat än lokaliseras; även den blir ett här, en plats; i rummet, en position att befatta sig med Världen ifrån. Det vill säga att Tiden inte prioriteras i sökandet efter Varat hos det som är i Världen. Detta eftersom Historiens och Kunskapens priviligerade Subjekt (Heideggers enskilda entitet som ställer frågan om varat) är ett ting i Tiden, i temporaliteten. Sammanfattningsvis: Subjektet, den historiska entiteten, den inre/temporala saken, utgör en plats, lokaliserad i rummet, ingenting annat än namnet på en position i Världen av Tid och Rum. Inte desto mindre, från en position bortom Tiden, betraktad som en Kategori som sammanfogats i det Vetenskapliga Stadiet (extoritet/spatalitet), släpper Svartheten ut Subjektet i Världen för att göra slut på Tidens Värld där rasdialektiken verkar rimlig. Hur man än väljer att gå tillväga för att slutföra uppgiften – att släppa ut Subjektet, Människan, i Världen, och frigöra det från Tiden – måste det börja med att bryta upp Hegels och Marx versioner av själva dialektiken och dess isolering av Rummet i Tidens utvecklande.

På annat håll har jag spekulerat att Svarthetens Kategori synliggörs i rasifierat våld, vilket avslöjar den som det betecknade ”Tinget.”[xxix] När Hegel benämner Negrer  som ”objekt utan värde” ger han mer än ett filosofiskt godkännande till slaveriets juridisk-ekonomiska arkitektur. Kom ihåg att hans uttalande hör till det filosofiska program som omvandlade Kants framställning av kunskap till ett ”begärets spel” – det spel där utvecklingen (andens självuppfyllande) är effekten av produktivt våld – en framställning av den ändamålsenliga kausaliteten och dess beskrivning av Existensen (alltså fenomenologi) där Världen blir Subjektets verkstad, på en och samma gång ett arbetsrum, en fabrik och ett handelsrum. Hegels uttalande kollapsar därmed tre klasser av värde – symboliskt, etiskt och ekonomiskt – där ”Neger” kommer att beteckna: (a) ett objekt i Hegels filosofiska och senare vetenskapliga kunskap; (b) en andre för Subjektet (det vill säga, den som redan ”uppnått medvetenheten om sin egen frihet); och (c) en handelsvara ”förslavad av europeer och såld till Amerika.” [xxx]

Varför skulle vi avbryta begärets spel, den ontologiska framställningen av den ändamålsenliga kausaliteten? Därför att utan Begäret upplöses objektet, den andre och handelsvaran; Världen frigörs från Subjectums grepp och emanciperas därmed från det universella förnuftet och andra möjliga former för vetande och görande kan övervägas utan att anklagas  för  irrationalitet, mysticism eller fruktlös fantasi.

Att göra slut på Tidens grepp återupprättar Världen på nytt, från den position som Svartheten registrerar – det vill säga, den avstannade temporalitet som förekommer igenkännandet och öppnar upp Världen som Plenum[xxxi] blir till en Canvas Infinita[xxxii] där Subjektet figurerar bortom Tiden, fångad i det ändlösa spelet av uttryck tillsammans med oss andra.  Utan Reflektion (det utmärkande attribut som Kant tillskriver kunskapens subjekt) och Igenkännande (det slutgiltiga momentet hos Hegels moraliska subjekt) blir både skildringen av poesis som skapar Världen som en produkt av Subjektets Begär (det vill säga dess själv-aktualisering) och skildringen av etik som kräver att Världen förverkligar detta Begär (dess aktualisering) ovälkomna. I Plenum blir Refraktionen, där allting speglar allting annat i ett ”spel av uttryck”,  den deskriptiva kategorin för Existensen eftersom det som existerar enbart och alltid utgör en framställning av möjligheter, vilka fortsätter att vara blottade vid Blivandets horisont. En Svart Feministisk Po-etik förverkligas här i en Värld föreställd som en ändlös Po-etik: det vill säga, existensen på väg mot bortom Rumtiden, där tinget gör motstånd genom att upplösa varje försök att reducera det existerande – vem och vad som helst – till registret av objektet, den andre och handelsvaran.

We might well ask if this phenomenon of marking and branding actually transfers from one generation to another, finding its various symbolic substitutions in an efficacy of meanings that repeat the initiating moments.[xxxiii]

För inte så länge sedan, under 1970-och 80-talen, påbörjade Feministiska Kritiker projektet med att göra slut på Mannens Värld, på Subjectum, inifrån men mestadels emot redan existerande kritiska skolor såsom historiematerialismen och det Svarta Tänkandet. De historiematerialistiska feministernas interventioner avslöjade hur kapitalet endast kunde ha överlevt genom en uppdelning mellan de juridiska och ekonomiska moment som skyddar det fria juridskt-ekonomiska subjektet i den privata sfären. Med detta återförenar de (den Mänskliga) Kroppen och Världen som båda är platser för utvinnandet av mervärde – i reproduktionen av arbetskraft (Silvia Federici) och naturens omvandling till råmaterial (Carolyn Merchant).[xxxiv] Feministiska interventioner, vilka i likhet med Radikalt Svart Tänkande följer C.L.R. James uttalande att black study bör syfta till att nedmontera det västerländska tänkandet, försökte utforma etiska och epistemologiska program för frigörelsen av den förslavade och den svarta kroppen från varuformens grepp, vilka samtidigt avslöjade hur våld möjliggjorde exproprieringen av den produktiva kapaciteten hos slavar och Svarta manliga och kvinnliga kroppar under det att figurationen av tinget som handelsvara avbröt den radikala potential som Svartheten besitter.

På vägen mot en Svart Feministisk Po-etik måste vi med Hortense Spillers ord möta slaveriet som  ”grova brott mot köttet, eftersom afrikanska mäns och kvinnors person har registrerat sårandet” och ”tänker på köttet som en ursprunglig berättelse”.[xxxv] Det sårade köttet, inskriptionen av det kalkylerade våldet, registrerar vad Svarthetens Kategori döljer, det levande döda kapitalet som profiterar på den exproprierade  produktiva kapaciteten hos förslavade kroppar och ursprungsländer. Hennes konfrontativa frågor ifrågasätter Tiden och Världen som den upprätthåller. Ifrån en position som vägrar Människans Värld, postulerad av (före och mot) Människan född in i världen, blir den Feministiska Svarta (rasifierade) Kritikern till i materiell affektivitet (relationalitet, öppenhet, omedelbarhet). Med denna gåva rör sig den Svarta Feministiska Poeten framåt, nonchalerande det förflutna och det framtida, det gamla och det nya, frågande frågan om Världen, mot Slutet för Subjektets uppfattning av den, och avbryter den ifrågasattas desperata reaktion.

Längs med vägen inspireras min föreställningsförmåga av det som har förvirrat fysikers tänkande under  nittonhundratalet – en verklighet som de mötte genom misslyckande, då deras instrument för (producerandet av) kunskap misslyckats med att korrekt översätta vad de fångat. Kanske är den bästa positiva utsaga de bidragit med oskiljaktigheten mellan materia från energi, vilket betyder att det inte nödvändigtvis är så (även om det också har lästs så) att materien har befriats från gravitationen (som Hegel menade höll den fången) och kan röra sig i de högre sfärerna av form och ande. Det Heisenbergs osäkerhetsprincip, Schrödingers vågfunktionskollaps och Bells icke-lokalitet berättar för oss är att alla dessa element som formar allting i universum, det som vi alla innehåller, allting fast, tungt, utvidgat, för att använda de konventionella beskrivningarna, konstitueras av någonting som inte kan beskrivas genom fysikens lexikon (vilket fortfarande i stort sett är detsamma som Kant övervägde när han satte samman sitt program); vad som än kan sägas om det som händer med objektet (partikeln) på denna nivån – även det faktum att det överhuvudtaget existerar – kan endast sägas efter måttagning, vilket väcker frågan om att det möjligen inte existerade tidigare; och vad det än är och inte är, är det direkt och omedelbart knutet till vilken annan partikel som helst som det varit i kontakt med vid något tillfälle före uppmätandet, vilket i princip är allt då alla universums partiklar har funnits alltsedan big bang, och stod i väldigt nära kontakt omedelbart efter det. Det finns flera implikationer härrörande från denna beskrivning av allting. Som jag redan påpekat ett antal gånger har jag beslutat att föreställa mig denna verklighet som ”Tinget”, den aspekt av allt detta som Kant inte ansåg var av intresse för kunskapen, och som Hegel transformerade i Andens form.

Precis som för många samtida teoretiska fysiker leder detta spår mig till Leibniz, från vilken jag samlar element för att föreställa mig Världen bortom Tid och Rum – Pistolletos Canvas Infinita, där Subjectum istället för Hegels träl konfronterar de döda (inföding och slav) som alltid redan en del av kapitalets förflutna, nutida och framtida historia. Utan det kantianska och hegelianska programmets begränsning – som håller den mänskliga existensen gisslan i ett modus av vetande som inte kan hävda sig självt utanför Rumtiden ombildad till förutsättning för det universella förnuftets särskilda subjekt – blir det möjligt att föreställa sig historien[xxxvi] – det som har hänt, det som händer, och det som ännu ej har blivit till – bortom separationen och bestämmelsen genom den ändamålsenliga kausaliteten och dess kategorier/former.

Efter slutet? Virtualitet, transsubstantialitet, transversabilitet och traversabilitet[xxxvii]

Utom det universella förnuftets lagar och former och dess formulering av Tid och Rum – det vill säga, förståelsen av Världen som Plenum inspirerar till en beskrivning av existensen som kännetecknad av virtualitet: materia föreställd som öppenhet och möjlighet snarare än nödvändighet och bestämmelse.[xxxviii] I sina romaner inbildar den afrikanskamerikanska författaren Octavia Butler karaktärer vars existens kännetecknats av betydelsen – de fysiska, emotionella, intellektuella och spirituella smärtorna – av att existera i kroppar som inte har avlänkat sig från plenum.  Svarta kvinnliga kroppar vars existens kännetecknats av kapitalets, rasifieringens och heteropatriarkatets determinism. Låt mig kort kommentera hennes karaktärer – Dana of Kindred,[xxxix] Anyanwu of Wild Seed,[xl] Olamina of Parable of the Sower[xli] – för att ge en idé om de slags beskrivningar som endast blir tillgängliga när vi låter ”Tinget” vägleda vår fantasi. I dessa och andra romaner av henne finner jag deskriptiva kategorier för virtualitet – nämligen transsubstantialitet, transversabilitet och traversabilitet – som signalerar det slags föreställande av världen som meddelar en Svart Feministisk Po-etik. Ett sådant föreställande uppstår ur en materialistisk läsning vägledd av ”Tinget”, Hegels ”den likgiltiga passiva allmänheten, de många egenskapernas eller snarare materiernas Också” –[xlii] det vill säga någonting som inom allting kommer före medvetandet och dess verktyg eftersom det inte längre finns till när det väl uppfattas inom Rumtiden. 

Alla hennes karaktärer existerar smärtsamt medvetna om vad en övergång från virtualitet till verklighet (världen beskriven av det universella förnuftets verktyg) innebär, då alla tre lever i världen utan Rumtidens beskydd, men med alla dess begränsningar.  Virtualiteten tillåter Dana att resa till Maryland före inbördeskriget för att rädda sina vita slavägande släktingar. Genom detta kan hon leva som en kvinnlig slav (inklusive misshandel) och begrunda motsättningarna i sitt eget liv i 1970-talets kalifornien. Det hon gör är att korsa den linjära tiden, som den effektiva kausalitetens tvingar på vår förmåga till sammanlänkningar över Tid, en begränsning som fortfarande är verksam i de historiematerialistiska kategorierna och hindrar oss från att uppfatta hur förslavad arbetskraft och ursprungsländer lever inom kapitalet. Inte utan kostnad. Rumtidens fixturer antar olika figurer, däribland den vägg där hennes armar fastnar vid hennes sista återvändande från det förflutna, efter att hon knivhuggit sin släkting/herre när han försökte våldta henne. När Lauren Olamina befinner sig nära eller inom synhåll  för en annan person som upplever starka emotionella eller fysiska sensationer, kan hon inte undvika att känna det de känner. Hennes empati är av den sort som inte gör någon skillnad mellan verkligt eller fejk: om någon fejkar sin smärta, känner hon det; och om någon dör av ett fysiskt sår, kan hon dö med dem. För att denna form av transversabilitet – det samtidiga överträdandet av fysiska och emotionella separationslinjer, verkliga såväl som föreställda – ska kunna föreställas behöver betraktelsen ske på en nivå där allting kan bli till och där ett sådant blivande och icke-blivande affekterar vad eller vem som helst. Mindre smärtsamt är knappast Anywanus liv även om hon har förmågan att ändra skepnad till vilken annan djurform som helst liksom att hela sina och andras fysiska spår. Hennes förmågor till metamorfos är mer än ett skiftande av form; det är också en förändring i substans där hon förändras både till form och innehåll, som när hon återvänder till sin egen form eller efter att hon botat någon och håller i sitt kött/kropp vad/hur den andra personen eller djuret också är.

Alla tre deskriptiva kategorier skulle säkerligen kunna tillämpas på alla tre historier, eftersom det de fångar är just rörelser som blir möjliga på grund av de sammanlänkningar som föregår tid och rum, men som samtidigt verkar inom tid och rum: transversabiliteten förutsätter existensen av linjer som löper parallellt men som också kan korsas av en annan linje – som lika gärna kan vara en inskärning i Rumtidens väv – genom vilken ”uttryckens spel” flödar; traversabiliteten, pendlandet mellan olika punkter i tiden, förutsätter linjär kasualitet, existensen av skilda punkter i tiden, men underkastar sig inte dess begränsningar, alltså ändamålsenlig kausalitet, det vill säga, idén att en effekt inte kan föregå en orsak – Dana räddar sin förfäders liv när han var tre och hon var tjugosju, och genom att rädda hans liv säkerställer hon sin egen kommande existens; transsubstantialitet, slutligen, blir en möjlighet då Anywanu bryter igenom rummets formella linjer som ristas av våra kategorier (för kropp, för art, för genus). Utöver överskridandet av dessa former blir hennes kött också vad hennes kropp redan förvandlats eller helats till; något sådant kan bara föreställas eftersom det i hennes kött redan finns en möjlighet att hon skulle kunna bli eller ha varit en delfin, till exempel. 

Lägg märke till att dessa deskriptiva kategorier inte är menade att benämna eller determinera något, vilket endast skulle innebära en repetition av dragen i filosofin om det universella förnuftet, i dess historiska och vetenskapliga stadier. De är vägledare för fantasin. När virtualiteten vägleder våra föreställningar av politisk existens blir Rekonstruktion det enda betydelsefulla politiska kravet: slutet på stat och kapital är detsamma som kravet på restaureringen av det totala värde som exproprierats genom den våldsamma approprieringen av den produktiva kapaciteten hos ursprungsländer och förslavad arbetskraft. En Svart Feministisk Po-etik sammanfogar existensen, bortom separationen som ålagts av de kategorier som ställer Barbara Christian inför den uppgift som hon beskriver. Inspirerad av Octavia Butlers kvinnliga karaktärer  läser den Svartheten för att avslöja Reflektionen och Erkännandets list, underkastelsen i den självtillräckliga och koherenta bilden av Subjektet, vilket nödvändiggör och lever på överförandet av den koloniala arkitekturens historiska effekter som möjliggjorde exproprieringen av det totala värde som producerats av ursprungsländer och förslavad arbetskraft (den juridisk-ekonomiska effekten) till de mentala (moraliska och intellektuella) defekterna (naturlig brist) som betecknas av Svarthetens Kategori varje gång denna artikuleras för att berättiga ett utövande av rasifierat våld som annars vore otänkbart.*

* Jag vill tacka Alex Weheliye för hans kommentarer och förslag till en tidigare version av denna essä. 

Översättning från engelskan: Anton Göransson

Texten publicerades först i: Denise Ferreira Da Silva, ”Toward a Black Feminist Poethics, The Black Scholar, 44:2, 2014 ss 81-97.


[i]

[ii] Barbara Christian, Black Feminist Criticism: Perspective on Black Women Writers, New York: Teachers College Press, 1985, ss. 9-10.

[iii] Den svarta feministiska po-etiken utvecklas i Denise Ferreira da Silva, Notes Towards the End of Time, London: Living Commons, 2014.

[iv] Vissa begrepp och uttryck har betonats med versaler för att sätta deras vedertagna betydelser under granskning. Vidare använder jag genomgående i texten begrepp som kanske inte är bekanta för läsaren, som exempelvis universellt förnuft, Ande och Subjectum, men som är en del av den moderna filosofins lexikon och/eller kritiken av modern representation (inklusive den jag framför i Silva [2007] inspirerad av samtida kontinental filosofi).

[v] 4. C. L. R. James, The Black jacobins, New York: Vintage Books, 1963, s. 10.

[vi] Ibid., s. 12.

[vii] I samtliga tre volymer av Marx Kapitalet, men framförallt i den första, finns alltför många tillämpningar av ”slavarbete” som metafor för att fånga in graden av exploatering i lönearbetet. Detta är en gest som får många effekter, inklusive ogiltigförklarandet av varje övervägande av slaveriet som ytterligare en dimension av kapitalismen. Utöver att underminera denna bekväma dualitet som fångar in produktionens fundamentala relation – mellan kapital och lönearbete  – skulle betraktandet av de förslavade som arbetskraft kräva ett avsteg från påståenden som antropologin formulerade på Marx tid. Mycket av mitt arbete kretsar kring en marxistisk kritik av Marx framställning av slaveriet som betecknande för (eller som metafor för) ofrihet.

[viii] Karl Marx, Kapitalet - Kritik av den politiska ekonomin, Tredje boken, Bo Cavefors bokförlag 1973, s. 716.

[ix] För en överblick på frågor om slaveri och egendom inom kritisk rasteori, läs Cheryl Harris, ”Whiteness as Property”, i Kimberle Crenshaw, Neil Gotanda, och Keith Thomas, red., Critical Race Theory: The Key Writings that Formed the Movement ,New York: New Press, 1995, ss. 276--291.

[x] Notera att argumentet inte gör gällande att den koloniala exproprieringen har uttömt den kreativa kapaciteten hos länder och kroppar men enbart deras nuvarande och framtida att producera och reproducera (som död arbetskraft) mervärde, det som utgör kapitalets själ och blod. Den kreativa kapaciteten i den svarta existensen gör motstånd: likt Black Study, är den rebell, utan slut, plan, paus eller policy (Stefano Harney & Fred Moten, 2013, The Undercommons: Fugitive Planning & Black Study. Brooklyn, NY: Autonomedia, s. 67). Det avgörande draget här gäller att urskilja mellan två modaliteter genom vika kapitalet försäkrar sig om sin egen överlevnad, vilka är: (a) exploatering och appropriering av mervärde avtvingat genom (kontrakterat) lönearbete, vilket Marx har beskrivit och (b) expropriering och appropriering av det totala värde som avtvingats dominerad (genom ett totalt våld, det vill säga, ockupering av jord och förslavande av personer) arbetskraft.

[xi] Saidiya Hartman, Scenes of Subjection, New York: Oxford University Press, 1997.

[xii] Var och en av  dessa utvinner ur Svartheten en möjlighet att tänka (det vita) Subjektet utan Hegel (Chandler), Kant (Moten) och båda (Weheliye) postulerar att den är det enda determinerande (universella) och refererande (partikulära) i signifikationen. De särskilda sätt på vilka dessa olika författare tillämpar Svartheten som en deskriptiv kategori för ett subjekt i blivande inifrån och emot Svarthetens Kategori och dess uppfattning av ”innehållet” i den Svarta Existensen, läs  Nahum Chandler, Toward an African Future-Of the Limit of the World (Living Commons, 2013); Frederick Moten, In the Break (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2003), och Alexander G. Weheliye, Phonographies (Duke University Press, 2005).

[xiii] Läs da SiIva, Toward a Global Idea of Race, 2007, särskillt del 2, för definitioner av strategier för partikularitet, strategier för intervention, strategier för uppslukande. För en diskussion kring denna radikala potential, i egenskap av referens till ”Tinget”: läs Silva (2013).

[xiv] För en detaljerad läsning av rasrelationernas sociologi läs Silva (2007), särskilt Del 2.

[xv] För en introduktion till diskussionen kring hur värde exproprieras ur det symboliska arbetet i Svarthetens Kategori, läs Chakravartty & Ferreira da Silva (2013) Accumulation, Dispossession, and Debt: The Racial Logic of Global Capitalism - An Introduction. I, Paula Chakravartty, Denise Ferreira da Silva (red.), Race, Empire, and the Crisis of the Subprime, Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2013.

[xvi] Kärnan i denna distinktion är att produktivitet är betecknande för Kvantitet. I syfte att föra en diskussion kring Kvantitet och förståelsens tre övriga kategorier (Kvalité, Relation och Modalitet). I Silva, Notes Towards the End of Time (2014), utvecklar jag detta argument, vilket utforskar skillnaden mellan Leibniz beskrivning av universum som en ändlöst och oförutsägbart (se fotnot 30), djupt sammanlänkat assemblage av ting, och Newtons beskrivning där tinget uppfattas som konstituerat av solida och rörliga ting (kroppar) som är underkastade abstrakta lagar (rörelselagarna).

[xvii] W. E. B. Du Bois, Souls of Black Folk, New York: Penguin, 1989.

[xviii] Nahum D. Chandler, Toward an African Future-of the Limit of the World , London: Living Commons, 2013.

[xix] Alex Weheliye, Phonographies, s. 66.

[xx] Paul Gilroy, The Black Atlantic. The Black Atlantic: Modernity and Double Consciousness, Cambridge, MA: Harvard University Press, 1999.

[xxi] Frederick Moten, In the Break.

[xxii] Lindon Barrett, Blackness and Value: Seeing Double, Cambridge: Cambridge University Press, 1999.

[xxiii] Frantz Fanon, Svart hud, vita masker, Daidalos, 1995, s. 107.

[xxiv] Silva, Notes Towards the End of Time (2014).

[xxv] Sylvia Wynter, ”The Ceremony Must be Found: After Humanism,” boundary 2, Vol. 12/13, Vol. 12, no. 3-Vol. 13, no. 1, On Humanism and the University 1: The Discourse of Humanism, (Spring-Autumn, 1984): 19-70, 22.

[xxvi] J. G. Herder, Philosophical Writings, Cambridge: Cambridge University Press, 2002.

[xxvii] Se Nahum Chandler, "Of Exorbitance: The Problem of the Negro as a Problem for Thought”, Criticism 50, no. 3 (2008): 345-410, 369.

[xxviii] Edouard Glissant, Poetic Intention, Callicoon, NY: Nightboat Books.

[xxix] Denise Ferreira da Silva, ”To Be Announced: Radical Praxis or Knowing (at) the Limits of justice.” Social Text 31 (Spring 2013): 1-114.

[xxx] Hela citatet lyder på engelska: ”Negroes are enslaved by Europeans and sold to America. Bad as this may be, their lot in their own lands is even worse, since there a slavery quite as absolute exists; for it is the essential principle of slavery, that man has not yet attained a consciousness of his freedom, and consequently sinks down to a mere Thing-an object of no value.” G. W. F. Hegel, The Philosophy of History, Kitchener, Ontario: Batoche Books, 2001, 113.

[xxxi] Enligt Leibniz är ”allting ett plenum som sammanlänkar all materia”:

In a plenum every motion has some effect on distant bodies, in proportion to their distance. For each body is affected, not only by those in contact with it, and in some way feels the effects of everything that happens to them, but also, through them, it feels the effects of those in contact with the bodies with which it is it- self immediately in contact. From this it follows that this· communication extends to any distance whatsoever. As a result, every body is affected by everything that happens in the universe, to such an extent that he who sees all can read in each thing what happens everywhere, and even what has happened or will happen, by observing in the present what is remote in time as well as in space.

G. W. Leibniz, Philosophical Essays, Indianapolis: Hackett Publishing Company, 1989, s. 221.

[xxxii] 1962 formulerar Pistoletto följande läsning: ”On the one hand the canvas, on the other the mirror, me in the middle. One eye looking at the canvas, the other at the mirror. Staring at the two objects intensely they gradually become superimposed. My mirror image transfers itself to the canvas while remaining in the mirror and the canvas transfers itself to the mirror, becoming one and the same thing” (https://www.macba.cat/en/architettura-dello-specchio-0659).

[xxxiii] Hortense Spillers, ”Mama's Baby, Papa's Maybe: An American Grammar Book,” Diacritics, 17 (2), 1987: 67.

[xxxiv] Läs exempelvis, Silvia Federici, Caliban and the Witch, Brooklyn, NY: Autonomedia, 2004 and Carolyn Merchant, The Death of Nature, New York: Harper & Row, 1989.

[xxxv] Spillers, ”Mama's Baby, Papa's Maybe: An American Grammar Book,” p. 67.

[xxxvi] Föreställande i den betydelse som Walter Benjamin föreslår:

Det är inte så att det förgångna kastar sitt ljus på det nuvarande eller det nuvarande sitt ljus på det förgångna, utan det är en bild, i vilken det svunna blixtlikt bildar en konstellation med nuet. Med andra ord: En bild är dialektik i stillestånd. Ty medan nutidens förhållande till det förflutna är ett rent tidsmässigt, kontinuerligt, är det svunnas förhållande till nuet dialektiskt: inte av tidsmässig utan av bildlig natur. Endast dialektiska bilder är sant historiska, dvs. icke-arkaiska bilder. Den lästa bilden, dvs. bilden i förnimbarhetens nu, präglas i allra högsta grad av det kritiska, farliga ögonblick som ligger till grund för all läsning.

Walter Benjamin, Passagearbetet, Band 1, Stockholm: Atlantis, 2015, s. 427-438.

[xxxvii] Vi har valt att behålla den latiniserade engelskan som da Silva använder. Rubriken lyder i original: After the End? Virtuality, Transusbstantiality, Transversability, and Traversability, vilket på omskriven svenska kan översättas med Efter slutet? Väsensförvandlingsbarhet, tvärgående, och genomkorsningsbarhet. Ö.a.

[xxxviii] Denna form av virtualitet härrör också ur Giles Deleuze's  beskrivning av ”immanensplanet”,  i sin tur inspirerat av Leibniz. Läs ”The Actual and the Virtual,” Dialogues II, New York: Columbia University Press, 2002, ss. 149-150.

[xxxix] Octavia Butler, Kindred, Boston: Beacon Press, 2004.

[xl] Octavia Butler, Wild Seed , New York: Warner Books, 2001.

[xli] Octavia Butler, Parable of the Sower,  New York: Warner Books, 2000.

[xlii] G. W. F. Hegel, Andens fenomenologi , Stockholm: Thales, 2008, s.124.


Denise Ferreira da Silva är Professor och chef för The Social Justice Institute (the Institute for Gender, Race, Sexuality, and Social Justice) vid University of British Columbia. I hennes akademiska skrifter och konstnärliga gestaltning tar hon itu med etiska frågor om den globala samtiden med utgångspunkt i metafysiska och onto-epistemologiska dimensioner av modernt tänkande. Hon har bland annat publicerat Toward a Global Idea of Race (2007) varit redaktör för Race, Empire, and The Crisis of the Subprime (med Paula Chakravartty, 2013). Tillsammans med Valentina Desideri skapar hon händelser och texter som en del av ”Poethical Readings”, och var rådgivare till Contour Biennale 8.