Avbrottets estetik och närhetens teknik hos Walter Benjamin

Avbrottets estetik och närhetens teknik hos Walter Benjamin

Anton Göransson

IMG_2965.jpg

Fäktningen utgör bilden av denna chockberedskap.

– Walter Benjamin, Om några motiv hos Baudelaire

Föreställ dig: modernitetens chocker- såsom Walter Benjamin beskriver den hos Baudelaire, plötsliga blixtnedslag, chockens tid utdragen till ett kontinuum. Att ständigt befinna sig där.

– Mara Lee, När andra skriver

Vad kan Walter Benjamins tänkande erbjuda oss idag? Vilka andra slags temporaliteter än de som den homogena historieskrivningen erbjuder oss kan genom Benjamins metoder bli synliga? I ett Europa där vi ser en växande populistisk fascism i sviterna av en förödande nyliberal politik, är behovet av ett tänkande som förmår skapa agens utifrån andra punkter högst akut. Vilka andra berättelser kring det europeiska kan i det historiska aktualiseras? Vilka andra sätt att läsa och begripliggöra historiens narrativ kan uppdagas? Benjamin formerar ett tänkande kring historien som ett svar på katastrofen, han söker i krisen dess virtuella möjligheter, krisen kan också bära på möjligheter till nya förståelser av vilka vi är, vilka vi varit och vilka vi kan komma att bli. Det är ett tänkande i katastrofens centrum, i farans kritiska ögonblick, som därur kan aktualisera en affirmativ kraft, som tar oss, om inte framåt, så någon annanstans.

 

Andra temporaliteter, queera temporaliteter

Walter Benjamin skapar i sin historiefilosofiska kritik ett bildspråk vilket metaforiskt motsätter sig bilden av historien som ett konstant flöde, istället framträder det ambivalenta, fragmentariska och uppbrutna. Bilden av blixten är här framträdande, denna emblematiska bild reflekterar det blixtlika brott med Historien och framstegets temporalitet som Benjamins frammanar i sin historiografiska metod.1 Här finns också andra bilder såsom virveln, i likhet med Benjamins framställning av historien rör sig virveln i allt större cirklar kring en specifik punkt, den öppnar upp för ett relationellt förhållningsätt mellan dåtid och nutid i motsats till framstegets bild av historien som ett ständigt flöde.2 Dessa temporala bilder hos Benjamin bildar ett arkiv av motbilder, vilka syftar till att verka som motvikt till bilden av historien som präglad av ständig framåtrörelse.3 En annan slags tid gör sig här påmind, en tid som skär genom det linjära sättet att förstå och tänka historia, det historiska och det samtida interagerar hos Benjamin på ständigt nya och oväntade sätt. Den heterogena tid som här uppstår kan förstås som en queer tid, en tid som sträcker sig bortom framstegets normerande tidsuppfattning. Som Mara Lee visar utgör den queera temporaliteten en förståelse av tid som bryter upp en normativ tidsuppfattning och rubbar utvecklingen och framstegets linje:

på samma sätt som en kan queera andra företeelser, är queer temporality ett sätt att problematisera den norm som styr vår tidsuppfattning.(…) Queer temporalitet skapar nya utvecklingsberättelser, och rubbar den förment naturliga ordningen.4

Hon talar här om en krononormativitet som präglar historien och också skapar specifika subjekt, modulerade efter reproduktionen och framstegets spår:

En tid som reglerar sina subjekt, sorterar, disciplinerar och underkastar dem inte bara den linjära klocktiden, utan också en förment ’naturlig’ biologisk, reproduktiv tid, där hela ens liv indelas i vissa utvecklingsfaser utifrån föreställningen om framsteg.5

Framställning av historien är hos Benjamin orienterad utifrån andra noder än framstegets kronologiska tid, istället navigerar han genom det material han läser på ett intuitivt sätt utifrån de tidsdifferentialer som stör historiens stora linjer.6 Benjamins framställning av historien skapar ett myller av berättelser vilka strålar samman i ögonblicksbilder som ständigt genomkorsar varandra, i en epistemologi som syftar till att skapa en kalejdoskopisk framställning av historien. Denna metod syftar ytterst till att öppna upp historien och möjliggöra handling, att fånga in det ögonblick där historien blixtlikt blir synlig och gripbar.7 Rosi Braidotti förhåller sig i den nomadiska teorin på ett liknande sätt till framställningen av historien, det avgörande för Braidotti är de affektiva, utåtriktade och relationella punkter en text förmår upprätta. Därmed kan en specifik textuell temporalitet upprättas, där erfarenheter och minnen som skilts av tid och rum åter kan ställas sida vid sida.8 Braidottis kartografiska figurationer syftar till att asymmetriskt aktualisera vitt skilda fält i nya konstellationer, avbrottet, dissonansen och det icke- kontinuerliga träder fram som primära noder i den nomadiska orienteringen genom historien. I likhet med Benjamins intensiva nu, jetzeit, där något plötsligt blir gripbart, och historiens sanna undantagstillstånd kan träda fram,9 kan Braidottis tänkande erbjuda ett sätt att i en värld av katastrofer upprätta ett nytt slags tänkande. I en artikel publicerad på e-flux i november 2016 kommenterar Braidotti Donald Trumps presidentskap med en uppmaning till att försvara det kritiska och affirmativa tänkandet, ett tänkande som förmår sträcka sig bortom det antropocena tillståndets till synes irreparabla och eskalerande kriser. 10 Precis i det ögonblick när katastrofen verkar som mest oundviklig, och svaret mot denna tycks vara att återvända till ett nyktert, klart och rationellt begrepp om verkligheten behövs det affirmativa, filosofiska och visionära tänkandet som allra mest.11

 

Mot en erotisk läsart

Den erotohistoriografiska metod Elizabeth Freeman skriver fram i Time Binds- Queer Temporalities, Queer Histories, kan sättas i relation till Benjamins metoder för att upprätta en annan orientering i det historiska som inte begär den sammanhållna historieskrivningens narrativ. Genom att frammana det förgångna via det nutida, i aktualiseringens metod, kan historien återigen accentueras och bli gripbar: ”Bildernas historiska index talar nämligen inte bara om att de tillhör en bestämd tid, det talar framför allt om att de i en bestämd tid blir läsbara.”12 Den erotohistoriografiska metoden syftar inte till att återupprätta eller tillskriva det förgångna dess rättmätiga plats i det nutida, snarare möter den det förgångna genom det nutida, i ett ständigt hybridiserande av det samtida.13 Benjamins metod syftar på ett liknande sätt inte till att noggrant återskapa det historiska skeendet, då det nutida alltid utgör den blickpunkt genom vilken historien filtreras. Denna metod kan också sättas i relation till den nära och intuitiva läsart Benjamin utvecklar, man kan säga att Benjamin laddar de objekt han förhåller sig till med en särskild närhet, en erotisk laddning. Han återkommer ständigt till det nära läsandet, att läsa med livet, till ett kroppsligt och affektivt läsande, till att förlora sig i materialet. Benjamin navigerar genom det material han läser på ett intuitivt sätt, ett slätt rum uppstår genom denna läsart, ett rum som förmår integrera ord och ting, kropp och materia på ett och samma taktila plan.14 Här upprättas en form av haptiskt läsande, den haptiska blicken är nomadisk, vandrande, och ska förstås som en strategi för att orientera/organisera ett läsande som förmår svara mot den splittring och chock som kommit att prägla perceptionen under moderniteten. Denna läsart kan vidare sättas i relation till en mimetisk förmåga, som Freeman visar bryter det mimetiska läsandets modus på ett radikalt sätt ned ett distanserat sätt att förhålla sig till och betrakta historien på, istället öppnar det upp för ett taktilt och nära sätt att läsa det historiska på, bortom en narrativ kronologi. Den mimetiska förmågan är tätt sammankopplad med en förhöjd perception och kroppslig närvaro:

This tactile register lends itself to the kind of antinarrative leaps across time, the achronic "correspondences" that Benjamin so valued: these are felt as well as seen. Whatever "appears" as a formless brush of one thing against another, a sensual meeting irreducible to resemblance, is a sign of something that the discursive regimes and narrative genres of official history cannot contain - even as they depend on it.15

Den mimetiska läsart Benjamin utvecklar kan tydliggöras genom den dialektiska bilden, denna bildkonstellation kan sägas syfta till att spegla en utopisk potential och ett moment av risk. Bilden av spelaren kan ses som ett exempel på en av Benjamins dialektiska bilder, en bild som speglar individens villkor under moderniteten och kapitalismen. Spelaren försätter sig medvetet i ett moment av fara och tar för ett ögonblick kontroll över tiden och rummet, även om han vet att detta är förrädiskt och flyktigt, så upplever han i just detta moment ett intensivt förnimbarhetens nu fyllt av möjligheter. Spelaren, tycks Benjamin vilja säga, försätter sig i kontakt med ödet, som i detta sammanhang kanske kan förstås som en annan slags kunskap, intuitiv och kroppslig snarare än rationell. I The lucky hand (1935) framträder spelaren som en allegorisk figur försatt i kontakt med just detta kritiska moment:

’The game’, the Dane confirmed, ’is really an artificially induced danger. And gambling is effectively a blasphemous test of our presence of mind. For in danger the body makes an accord with things that goes over and above our heads. Only once we breathe a sigh of relief, upon being saved, do we think about what we have been through. In acting we are ahead of our knowledge. And gambling is a disreputable affair because it unscrupulously provokes all the finest and most precise things that our organism affords. 16

I farans ögonblick är vi samstämmiga med någonting som går över våra huvuden, någonting ogripbart och riskfyllt, vi kommer någonting ännu bara förnummet nära. Sigrid Weigel sätter detta samman med ett mimetiskt sätt att läsa och förstå historien på, där den dialektiska bilden mimetiskt återspeglar bilden inneboende mening. Benjamin upprättar här, menar Weigel, en dialektik i stillestånd vilken möjliggör att ut ur historiens kontinuum lösgöra ett brottstycke och genomlysa det i dess fulla spektra, därigenom kan det som tidigare varit dolt i historiens väv återigen bli synligt.17 Weigel visar hur Benjamins tänkande frångår en dualistisk uppdelning i form och innehåll och upprättar ett tredje rum.18 Det tredje kan förstås som ett läsande av världen genom likheter, ett mimetiskt läsande. Det öppnar upp ett tvetydighetens mellanrum, en spricka där historien osäkras. Mara Lee skriver fram det tredje i relation till homi bhabha begrepp om mimikry som ett rum i ständig rörelse, bortom det ena och det andras dualism, ett rum som uppstår i sprickbildningens mellanrum: ”Istället för avstannad mening: en betydelse som fortsätter att verka.”19 Denna mellanrummets temporalitet framställs hos Benjamin ofta i en slags drömbilder, i vilket ett litterärt språk öppnar upp ett specifikt tankens rum, där bild och språk byter plats om vartannat och tycks sammanfalla på ett och samma plan. Den specifika temporalitet som Benjamin vill fånga in kan exemplifieras med ett utdrag ur den korta texten ”Diary Notes” (1938):

I found myself in front of a map and, at the same time, in the landscape which was depicted on it. The landscape was incredibly gloomy and bleak, and it wasn´t possible to say whether its desolation was merely a craggy landscape or empty grey ground populated only by capital letters. These letters drifted curvily on their base, just as if they were following the mountain range; the words formed from these letters were more or less remote from each other. I knew, or came to know, that I was in the labyrinth of the ear canal. The map was at the same time a map of hell.20

Att befinna sig framför kartan och i det landskap den porträtterar samtidigt, fångar in detta sätt att läsa i en enda koncentrerad bild. Här placeras språket bokstavligen ut i ett landskap som betraktaren lämnas att dechiffrera. Bilden av tänkandet är på det här sättet hos Benjamin liktydigt med tänkandet i sig självt, att framställa idéer kan inte skiljas från idéerna i sig själva. Benjamin utvecklar ett komplext sätt att läsa och erfara världen i relation till den mimetiska förmågan, där denna förmåga är tätt sammankopplad med ett sätt att erfara och förstå världen utifrån likheter. Det är ett sätt att läsa världen som också kringgår upplysningens kategoriska förståelse av världen. Benjamin skriver fram ett slags magiskt tänkande, som tidigare varit ett självklart sätt att förstå och skapa kunskap om världen, så som astrologen i stjärntecknet kan läsa en figur, detta tänkande utifrån likheter har under moderniteten bevarats i språket. I språket finns alltid en osynlig punkt, som varken går att härleda eller dela. Denna punkt ska förstås som en slags intuitiv, icke- rationell, och kroppslig kunskap.21 Benjamin talar här om korrespondenter i språket som bara är möjliga att finna genom ett visst sätt att läsa, han finner exempel på denna läsart i Prousts ofrivilliga minnesakt och Baudelaires korrespondenter, vilka utgör försök att upprätta länkar som under moderniteten dolts i det kultiska, 22 men som tidigare framstod som självklara: ”Skriften har på så vis jämte språket blivit ett arkiv av osinnliga likheter, osinnliga korrespondenter.” skriver Benjamin i Läran om det liknande.23 Han talar här om en form av varseblivning som inte på ett rationellt sätt kan ges systematiserad form, men som är tydligt kopplad till ett sätt att erfara världen som under moderniteten endast gör sig synlig blixtlikt och flyktigt. Det mimetiska sättet att erfara och läsa världen kan sättas i relation till Braidottis polyglotta nomad, denna figuration söker efter spår i det kollektivas undermedvetna. Den ser mönster och repetition där andra ser kaos, Braidotti talar om denna identitet som ett slags arkiv av spår.24 Det är en identitet som rör sig obehindrat över tidslinjer men samtidigt är fast förankrad i sin specifika historiska lokalitet, i likhet med hur Benjamin skriver fram den materialistiska dialektikern som någon som orienterar sig genom historiens karta och där förmår aktualisera spänningen mellan dåtid och nutid. Braidottis polyglotta subjekt är ett subjekt som kan läsa det osynligas karta, som kan aktualisera den bortglömda kunskap vilken Benjamin tematiserar i den mimetiska förmågan att ut ur stjärnbilderna kunna utläsa en dold kunskap.

 

Främlingskapets temporalitet bortom det nationalistiska Europa

Eva Geulen diskuterar i “Towards a genealogy of gender in Walter Benjamin´s writings” det erotiska som motiv hos Benjamin, hon lyfter här fram Benjamins uppehållande vid impotens som ett slags avbrottets estetik, en estetik vilken ständigt negerar idén om framsteget och den (re-) produktiva kapitalismen. Benjamin avbryter, misslyckas och tycks ständigt gå vilse, vilket Geulen sätter samman med en erotiskt laddad hållning till historiefilosofin präglad av avbrott.25 Denna avbrottets estetik syns i Benjamins metod av att ständigt gå vilse i tanken och idéerna, i hans sätt att associativt skapa nya, oväntade sammanlänkningar mellan till synes skilda punkter. Benjamin beskriver i Konvolut N sin metod som orienterad utifrån slumpen: ”Hur detta arbete skrevs: steg för steg, allt eftersom slumpen erbjöd foten en stödpunkt”.26 Ständigt vandrar och rör sig Benjamin på det här sättet i sina aforismer, överallt finns angivelser om rörelse, denna rörelse utgör ett motstånd mot bilden av historiens kontinuitet och framsteg:

Celebreringen eller apologin strävar efter att dölja de revolutionära momenten i historiens förlopp. Det ligger den varmt om hjärtat att framställa en kontinuitet. Den lägger endast vikt vid sådana element i verket som redan har ingått i receptionen. Den lägger inte märke till de ställen som utgör brott mot traditionen och inte heller till dess taggar och klippsprång, som skänker fotfäste åt dem som vill nå utöver den.” (s.452)

Mot historicitetens och framstegets totaliserande anspråk mobiliserar Benjamin detaljen, den vardagliga berättelsen och erfarenheten, det till synes oviktiga. I konvolut S skriver Benjamin fram en närhetens teknik, en teknik som förmår rycka tingen ut ur dess historiska sammanhang och sätta dem i direkt samband med oss, ge dem mening och form, i kontrast till historiens stora och abstrakta rörelser:

Som kontrast till detta: anekdotens gatuuppror. Anekdoten rycker tingen rumsligt närmare oss, låter dem träda in i våra liv. Den står i tydlig kontrast till historien, vilken kräver ”inlevelse” och gör allting abstrakt. Samma närhetens teknik ska hävda sig kalendariskt gentemot epokerna.27

Denna närhetens teknik syftar till att skapa brott i det historiskas till synes homogena temporalitet. Benjamins historiografiska metoder och intuitiva sätt att läsa kan sätta i relation till Mara Lees försök att tänka främlingskap i form av temporalitet, där främlingskap är sammanbundet med ständig rörelse och ambivalens. Det temporala främlingskapet kan potentiellt förändra relationen mellan identitet och historia:

Om vi närmar oss främlingskap som ambivalens och rörelse och inte som en statisk egenskap, och tänker identitet i termer av temporala överlagringar istället för en mängd olika rum, förändras också relationen till historia och futuritet. Att tänka paus, hiatus, fördröjning, istället för mellanrum, gräns och veck ger konturer och förankring åt temporala begrepp som förändring, men kanske också åt njutande, begär och ansvar.28

Benjamin själv tycks ständigt befunnit sig utanför tiden, och framstod i sin person som anakronistisk, motsägelsefull och undflyende. Howard Eiland och Michael W Jennings beskriver i Walter Benjamin A critical life hur Benjamin, influerad av Nietzsches tekniker för självframställning, tycks improviserat fram en identitet, minut för minut.29 Det finns någonting dialektiskt över hur Benjamin här framträder, i sin identitet som borgerlig intellektuell höll han kvar en skärva av det förflutna, en skärva han mycket väl visste höll på att försvinna framför hans ögon, en bit av det arkaiska Europa han inte förmådde eller ville släppa taget om. Detta talar också om hur den judiska, intellektuella och kosmopolitiska miljö Benjamin såg som sitt hem snart skulle komma att slås sönder. Just i detta kritiska ögonblick framställde Benjamin sig själv som en intellektuell framför andra, och anammade alla de karaktärsdrag som kommit att förknippas med någonting redan förgånget, där försvarandet av ett utrymme för att läsa, skriva och tänka sattes över uppmaningen till handling när handling tyckets som det givna svaret mot en värld i alltmer intensiv kris. 30

Den nomadiska vision om ett diasporisk och kosmopolitiskt Europa bortom nationalismens och fascismens narrativ Braidotti formerar i den nomadiska filosofin, tycks idag ställas på sin yttersta spets. Är det idag överhuvudtaget möjligt, frågar sig Braidotti, att föreställa sig ett post-nationalistiskt Europa? Ett Europa som motsvarar den mångfald det i själva verket utgörs av, bortom en idé om ett homogent subjekt knutet till och hemmahörande i nationen.31 Braidotti aktualiserar i ”Dont agonize, organize” på nytt frågan om hur vi kan upprätta ett strategiskt vi som svar på en samtid alltmer präglad av ökande populism och fascism. En vision där ett Europas minoritets-blivande ställs mot myten om en europeisk och vit homogen identitet sprungen ur 1800- talets universalism. Dessa två sidor av det europiska projektet verkar i den sena kapitalismen under en schizofren logik, och tycks genom historien framträda i symbios med varandra.32 Braidotti tar sin utgångspunkt i de utopiska incitament om gränslöshet och antifascism som den europeiska unionen en gång samlades kring.33 Genom att utgå från sin egen historiska lokalitet synliggör Braidotti det europeiska projektets komplexa väv, och visar därmed på dess flyktighet och ständiga föränderlighet, subjektet ska på det här sättet alltid förstås som inbäddad i det kollektivas historia. Braidottis historiska lokalitet är situerad ett ögonblick bort från den exil Benjamin befann sig i under 1930- talet, deras tänkande är också tätt sammanvävt i den historiska situation som utgörs av det europeiska.34 Braidotti tecknar ett Europa där migration och konstant rörelse utgör dess själva kärna, snarare än undantag, i motsats till den berättelse där nationalstatens fixerade mönster står som normativ figur.35 En nomadisk europeisk identitet innebär att erkänna och synliggöra de motsättningar som den hegemoniska vill skyla över, och därmed ta ansvar för sin egen lokalitet i det historiska. Passagearbetet kan sägas rymma en mot- historia om det europeiska, bortom nationalstatens logik.36 Nationen framstår utifrån denna horisont som en imaginär och drömsk konstruktion. I texter skrivna under de mest kaotiska förhållanden söker Benjamin frammana den utopiska energi som ligger lagrad i idén om Europa,37 likt en arkeolog sänker han sig allt djupare ned i den europeiska historiens alla överlagringar. Benjamins blick på historien är orienterad efter andra begär, den söker andra berättelser och bryter ned nationalismens narrativa ansats, den omintetgör framstegets berättelser om och om igen. Passagearbetet kan läsas som en vindlande kartografi över det dolda och glömda Europa, där de nationella gränserna ständigt löses upp och förflyttas.


1 Sigrid Weigel, ”The Flash of Knowledge and the Temporality of Images: Walter Benjamin’s Image-Based Epistemology and Its Preconditions in Visual Arts and Media History” ,Critical Inquiry issue nr. 41, winter 2015.

2 Ibid.s. 357

3 Ibid. s. 356

4 Mara Lee, När andra skriver, Göteborg: glänta produktion, 2014, S.110

5 Ibid. s.111

6  Walter Benjamin, Passagearbetet, band 1,Stockholm: Atlantis,2015, s.427

7 Weigel, 2015, s.366

8 Rosi Braidotti, Nomadic Subjects (New York, Columbia university press, 2011) s. 233

9 Walter Benjamin ,”Historiefilosofiska teser”, Bild och Dialektik (Göteborg: Daidalos, 2014), s. 185

10 Rosi Braidotti, ”Don’t agonize organize” ,E-flux, http://conversations.e-flux.com/t/rosi-braidotti-don-t-agonize-organize/5294

11 Claire Colebrook, “Disaster feminism”, i Bolette Blaagaard, Iris van der Tuin (red.) The subject of Rosi

Braidotti ,London: Bloomsbury, 2015,

12 Walter Benjamin, Passagearbetet, band 1,Stockholm: Atlantis,2015, s.437

13 Elizabeth Freeman, Time binds - Queer Temporalities, Queer Histories, Durham, London: Duke University Press,2010, s.95

14 Jay Hetrick sätter i artikeln ” What is Nomad Art? A Benjaminian Reading of Deleuze’s Riegl ” Deleuze Studies 6.1 (2012), Benjamin i relation till Deleuze tillämpning av konsthistorikern Riegels tänkande i utvecklandet av en nomadisk konst, han visar här hur Riegel influerat Benjamins syn på konst och det haptiskas nära relation till perceptionens omvandlingar under moderniteten i utvecklande av en estetik präglad av chock.

15 Freeman, s.126

16 Walter Benjamin, ”The lucky hand”, i The Storyteller, London, New york: Verso , 2016, s.193

17 Ibid.

18 Weigel, 1996, s.50

19 Mara Lee, s.210

20 Walter Benjamin, “Diary notes”, i The Storyteller, London, New york: Verso , 2016. s.17

21 För en mer ingående redogörelse över relationen mellan språk och mimesis hos Benjamin, se Beatrice Hanssen ”Language and mimesis in Walter Benjamin’s work”, The Cambridge companion to

Walter Benjamin , New york: Cambridge University Press 2004

22 Walter Benjamin ”Om några motiv hos Baudelaire” i ” i Bild och Dialektik, Göteborg: Daidalos,

2014, ss.144-145

23 Walter Benjamin ”Läran om det liknande”, i Språkfilosofiska texter, Göteborg: Daidalos, 2013, s. 115

24 Rosi Braidotti, Nomadic Subjects ,New York, Columbia university press, 2011,, s.41

25 Eva Geulen, “Towards a genealogy of gender in walter Benjamin´s writings”, The German quarterly, vol. 69, No.2, Spring 1996, s.164

26 Benjamin, 2015, s.424

27 Ibid, s.516

28 Mara Lee, s.109

29 Howard Eiland, Michael W. Jennings, Walter Benjamin A Critical life, Cambridge, London: The Belknap Press of Harvard University Press, 2014, s. 4

30 Ibid.s.6

31 Rosi Braidotti, Transpositions, Cambridge, Malden: Polity Press, 2006, s.69

32 Ibid.s.80

33 Ibid.s.70

34 Rosi Braidotti Nomadic subjects, New York: Columbia university press, 2011,s.31

35 Ibid. s.33

36 Peter Buse, Ken Hirschkop, Scott McCracken, Bertrand Taithe, Benjamin’s Arcades – An unguided tour, Manchester: Manchester University Press, 2006, s.125

37 Howard Eiland, Michael W. Jennings, Walter Benjamin A Critical life, Cambridge, London: The Belknap Press of Harvard University Press, 2014, s. 191