Vems revolution blir #metoo?

Vems revolution blir #metoo?

Anna Linder

Sluta ge den vite heterosexuelle mannen så stor plats. Tänk efter före uppdraget utdelas – finns det någon annan som kan göra ett likvärdigt jobb. Se till att kompispolitik och jäv totalförbjuds och får följder? Plocka ner geniet från piedestalen och arbeta för mer jämställda villkor i konstvärlden. Osäkra arbetsförhållanden generellt bidrar till mer maktmissbruk och gör det svårare att säga ifrån utan att riskera sin framtida arbetsmarknad.

Se över lönesättningar, ge färre solouppdrag, fördela bidragspengarna mer jämlikt och där måste vi också hålla flera saker i huvudet; kvinnor är inte ett homogent kollektiv, och det finns många olika maktordningar som samverkar. Om #metoo verkligen ska ha den effekt vi önskar så måste vi inkludera fler grupper för att inte göra samma misstag igen. Varför ger vi inte mer makt till rasifierade, HBTQI personer, personer med funktionsskillnad och klassresenärer.

Fortsätt inte hålla dessa män om ryggen. När det uppdagas trakasserier, maktmissbruk så måste det leda till att de förlorar anställningar, utställningar, uppdrag, praktikanter, assistenter, arbetsstipendier, bidrag etc. När det inte finns lagar och regler kring frilansande konstnärers beteenden och de tillåts utnyttja sina positioner inom konstvärlden som gästlärare, handledare, mentorer, sitta på flera stolar, antagningsarbeten, bidragsjurys olikn. Män som sexuellt hotar och trakasserar sin omgivning måste stoppas. Sluta ge uppdrag åt dem. Ta dem ur styrelser, chefsroller ja allt nätverkande med maktrelationer som de ingår i.

Sen värnar jag inte geniet som idé överhuvudtaget, den exklusiva konstnärsrollen.   Den är bara exkluderande och fortsätter gynna uteslutning och förstärker tron på den starka individen. Individsamhället och den girighet som kommer med den måsta kullkastas för att kollektivitet, solidaritet och empati ska fungera. Denna genikult inom konsten bör inte fortsatt premieras utan andra grupperingar, organisationer som arbetar för intersektionalitet, mångfald, jämlikhet borde få större utrymme.

Vems revolution blir #metoo? Vilka röster förs fram? Vilket ansvar har vi och tar vi för att bredda vilka röster som hörs? Vilka strategier och allianser? Vi kan inte fortsätta stötta manliga konstnärer pga av deras berömmelse om de är skitstövlar för övrigt så måste de stoppas. Låt dem jobba sig tillbaka genom att visa att de har förändrat sig i så fall. Gör som Martina Montelius och avskeda dem. Citat av Montelius i Expressen:

Säg inte till mig att det är “svårt”. Prata framför allt inte med mig om personliga relationer och förståelse för någons komplexa psyke. Den skådespelare jag portade var en gammal vän till mig, som jag givetvis vet har goda sidor och så vidare – det har de allra flesta av oss. Han var välkommen att prata med mig om sin komplexitet på fritiden, i den mån jag hade utrymme för det. Men på min arbetsplats ska ingen vara rädd. Om någon är rädd, och jag inte tar tag i det, är jag inte lämplig som teaterchef. Det är faktiskt inte det minsta komplicerat.

Verka för bättre arbetsvillkor för konstnärer.   Se över skolornas anmälningssystem (anmälningsplikt?) och skapa trygghet inom dem genom att anlita personer utanför konstvärlden som är specialister på trakasserier, personalfrågor, juridik mm. Se över intagningsformer och juryarbeten på alla nivåer, särskilt då inom förberedande konstutbildningar, konstskolor som leder till högskolor och universitet. Arbeta hårdare för att nå andra grupper av människor för att på sikt få bättre och jämlikare, icke homogent klimat inom konstvärlden. Kan en få komma in på en konsthögskola med annan bakgrund än den klassiska? Valideringssystem o.likn? Personer i chefspositioner, personer med offentlig makt tar sitt ansvar för och värnar feminism och jämlikhet. De måste våga vara obekväma och våga ta beslut som är radikala. Visa lite mer civilkurage!

Konstvärlden är fylld av en hoper rädda grupporienterade personer som alla går åt samma håll, tycker likadant, hyllar samma personer i alla led. Jag tror inte på att det är så i verkligheten. Jag tror på att människan i sig är unik och kan tycka och tänka kritiskt utifrån sina egna värderingar och tankar. Denna möjlighet att vara normkritisk och våga uttrycka sig tystas ner direkt du ingår i hierarkiska patriarkala system. Det börjar omedelbart i tidig ålder och det fortsätter frodas och blir bara värre ju högre upp du kommer. Inom konstvärlden och akademin är det på många sätt extremt för att konkurrensen är stenhård och inga skyddsnät finns. Upplevelsen av att vara en Killjoy och straffas för det medför rädsla och tystnad. Vilkas berättelser kommer fram överhuvudtaget. Riskfaktorn att bli straffad är ju i sig hierarkisk och de som är längst ner straffas ju hårdast, rasifierade, transpersoner, klassresenärerna m fl.


Delar av denna text lästes upp av Anna Linder under samtalet Vad händer efter #konstnärligfrihet på Göteborgs konsthall.

Texten publicerades ursprungligen på Anna Linders hemsida:  http://annalinder.se/vad-hander-efter-konstnarligfrihet/