Upplopp nu: torg, gata, kommun

JOSHUA CLOVER

 

Upploppet, blockaden, barrikaden, ockupationen. Kommunen. Detta är vad vi kommer att få se mer av de kommande fem, femton, fyrtio åren. Listan är inte ny. Den har blivit till ett slags allmängods bland de få grupper som identifierar sig själva med programmets slut.1 Syftet här är inte att återupprepa dessa saker, inte heller att förklara varför de förefaller vara mer effektiva nu än vad de var vid något tidigare tillfälle. Så är med all säkerhet fallet. Likväl är det inte heller bokens argument att cirkulationskamper ger namn åt det korrekta sättet att ”blockera kapitalet” (eller hur man nu formulerar det) för att få det att upphöra. Cirkulation är värde i rörelse mot förverkligande; det är också en samhällelig organisationsregim inom kapitalet som sammanlänkas med produktionen i ett föränderligt förhållande vars obalans antar formen av kris. Vi har försökt att redogöra för den teoretiska och historiska grunden för ”de redan existerande, från det förflutna givna och överräckta förhållandena”, för varför ytterligare cirkulationskamper är oundvikliga under dessa omständigheter och för hur en rikare förståelse av detta begreppsliga ramverk och denna materiella historia kan förmedla mellan det som är och vad som bör vara. Detta innebär att vi måste försöka greppa de senaste kampvågornas begränsningar samtidigt som vi försöker frammana den praktiska kärna från vilken kommande kamper med all säkerhet kommer att spira.

Syntagma 1.jpg

 

Torget och klassalliansen

Den dubbla karaktären av både marknadsplats och folkförsamling som kännetecknade den klassiska grekiska agoran dröjer sig på ett alltmer spöklikt vis kvar i upploppens första era. Återkomsten av riot prime på torget påminner om marknadsplatskamperna under upploppens första era, om hur dessa kampers samhälleliga anspråk gjordes genom ekonomin. Den kan inte göra annat. Men på samma gång påvisar den omöjligheten av en sådan återkomst.

När ”torgrörelsernas” olika varianter, vilka vägledde den globala kampen under 2010-2011, uppstår på torget så utgör de i flera avseenden en tydlig illustration av denna boks argument. De går omedelbart till cirkulationens exemplariska plats. Deras förankring i överbefolkningen är påtaglig. Man skulle kunna betrakta den arabiska vårens hastiga utveckling mot bakgrund av Mohamed Bouazizis självutplåning, en ur den växande massa tunisier som drivits in i den informella ekonomin bara för att där underkastas polisens oavbrutna trakasserier. En sådan utveckling beror på händelsens exceptionella beskaffenhet, den krampaktiga utarmningen. Men den är på samma gång avhängig den paradigmatiska karaktären av Bouazizis situation som en av många vilka gjorts överflödiga av politisk-ekonomiska förändringar och som är oupptagbara, utan framtid och framkastade i städernas offentliga rum.

Men ändå är lokaliseringen av riot prime till det moderna torget ett tecken på dess avgränsning till politikens rum. Detta är mer eller mindre 2011 års transcendentala problem. Förverkligad kapitalism vilar på särskiljandet mellan det politiska och det ekonomiska, den är beroende av att folkets suveränitet begripliggörs som oavhängig de föregivet teknokratiska problem som resursers skapande och fördelande utgör. Detta åtskiljande kommer till uttryck i avståndet mellan våra ledande ”upploppologer”: å ena sidan Badiou och hans Idéns politik och, å andra sidan, den mekaniska ekonomismen hos bland annat New England Complex System Institute. Vi kan nu se att riot primes befolkning åstadkommer en historisk ordning: inte genom en gemensam idé, inte genom någon dödlig fluktuation hos matpriserna – utan genom att svara mot en underliggande politisk-ekonomisk enhet, en materiell omfördelning av samhället som tillhandahåller dem en gemensam uppsättning av problem och en gemensam arena på vilken de kan bemöta dem.

Syntagma 2.jpg

Det politiskas fällor är många. Occupylägrens behov av våldsam repression och den vidhäftade indignation som behövs för att expandera går hand i hand med dess mer omfattande inriktning på staten och dess institutioner. En annan fälla blir synlig i den grekiska krisens långa upplopp: den antikristos mellan antagonister och polis som pågått sedan 2008 föregår och föregriper belägringen av Syntagmatorget och de upprepade attackerna på parlamentsbyggnaden. Det utan tvekan mest nedslående exemplet på det politiskas fälla är insikten om att den arabiska vårens tillsynes folkliga slag gav upphov till formalistiska revolutioner av fatal otillräcklighet. Folket vill att regimen faller. Men som vissa påpekat, så är ”denna antagonism i själva verket oändlig och cirkulär”. ”Inget påvisar denna cirkularitet tydligare än Mohamed Morsis avgång, trettio månader efter Hosni Mubaraks fall och ett år och en vecka efter hans eget inval. Det visade sig att vad folket ville ha inte var regimens fall, att det inte var demokrati i någon abstrakt mening.”2 Trots olika filosofers rehabiliteringsprojekt förblir demokrati absolutiseringens motsats [democracy remains the contrary of absolutization]. ”Om vi börjar med staten kommer vi att sluta med staten”, påpekar Kristin Ross när hon argumenterar för att en framställning av Pariskommunens födelse som en konfrontation mellan en befolkning och dess regering är en begränsning av vår förståelse av händelsen [the event] till en tävling om makten över den stat som förblir en stat.3 Detta är en teoretisk såväl som praktisk begränsning, och inte minst så för vår förståelse av alla de sätt på vilka den moderna staten reser sig ur och är beroende av kapitalets strukturer.

Demokratins innehållsfattiga anmodan blir inte synligare än i USA där överläggningen blivit ett självändamål. Occupy Wall Streets praktiska mål överges snabbt. Ursprungligen förklarar de som sitt mål att (något osannolikt) stoppa aktiehandeln, att blockera själva finanskapitalets virtuella svischande. Efter att snabbt och lätt tryckts in på det torg som de skulle göra berömt, instängda av barrikader och polis, strömmar de periodvis ut på gatan eller upp på Brooklyn Bridge. Dess andra uttalade mål var att formulera ett gemensamt krav på den finansiella oligarki som man menade hade orsakat finanskrisen och gentemot den nedskärningspolitik som den frambringat. Ganska snart blir det uppenbart om än underförstått att ett specifikt krav skulle splittra den sköra samlingen. På så vis blev lägret ”sitt eget krav”, på en och samma gång ett rop på erkännande för nedskärningens upplevda misär och ett imaginärt föregripande av en framtida självförsörjning. Det är talande att Occupy Wall Streets mest kända uppfinning kommer att bli ett sätt att kommunicera, nämligen den ”mänskliga mikrofonen”.

Occupy Oakland har generiska likheter med Occupy Wall Street och saknar inte heller överläggningar. Men dess skillnader är mer talande. Det mest militanta lägret förkroppsligar idén om upploppet som modalitet; inte bara för att det regelbundet löper in i staden och ut i fullskaliga upplopp. Sedd i ljuset av den intensiva ansamling av rikedom, gentrifiering och ökad ojämlikhet som är kännetecknande för Oakland och Bay Area blir Occupy Oaklands regelbundna förstörelse av egendom ett slags prissättning: ett försök att hålla ned stigande egendomsvärden genom att underminera den borgerliga beboelighetsstandarden. På samma gång går de direkt till ekonomin. Två gånger stänger ockupanterna ned Oaklands enorma hamn (båda gångerna genom ett ansträngt samarbete med stuveriarbetarnas och lagerarbetarnas fackförbund), en gång i samband med en misslyckad generalstrejk – den första i USA sedan 1946. Jämte dessa klassiska cirkulationskamper kan det inte komma som någon överraskning att Occupy Oakland fokuserade på ett soppkök, något som visar på överbefolkningens centrala roll i lägret.

Trots dess roll i den nationella väven av ockupationer under hösten 2011 måste formeringen av Occupy Oakland i lika stor utsträckning förstås i ljuset av andra historier. En av dessa är det ”dubbla upploppet”, en på den systematiska nivån missförstådd föreställning. Som en följd av att Zyed Benna och Bouna Traoré dog när de flydde från polisen sprider sig upploppen i Frankrike 2005 från förort till förort, och i synnerhet till de förorter som har en omfattande invandrad befolkning inom den informella ekonomin; under 2006 svarar de så kallade CPE-upploppen på försök till en omstrukturering av ungdomsarbetsmarknaden genom bland annat universitetsockupationer. Mönstret upprepar sig i England men i omvänd ordning: först studentkamperna 2010 vilka inbegriper såväl universitetsockupationer som inringningen av Torys högkvarter; sedan 2011 års upplopp i Tottenham efter mordet på Mark Duggan. I Oakland följde upploppen vid början av 2009 på polisens mord på Oscar Grant; under 2009 och 2010 ser vi en följd av universitetsockupationer frammana militariserad repression över hela Kalifornien (och resten av landet), med sitt center i det angränsande Berkeley.

Det dubbla upploppets form är tydlig nog. Det ena upploppet uppstår genom att ungdomen upptäcker att de vägar som en gång lovade en minimalt säker och formell integrering i ekonomin nu är stängda. Det andra uppstår genom den våldsamma statliga styrningen av en rasifierad överbefolkning. De som har getts ogiltiga löften och de som inte har getts någonting alls. När denna samtida samstämmighet upptäcks kommer de båda sidorna att ställas i motsättning; bortstötandet av den ena förråder det relativa privilegiet hos den andra. Detta är i sig självt en ensidig förståelse av krisen och dess befolkning, av de former och temporaliteter genom vilka uteslutning utvecklas. Uppgiften är inte att uppfinna nya sociologiska kategorier som kan ersätta någon föregående tids förstelnade klassifikationer, att ersätta en reifierad uppsättning av aktörer med en annan. Det handlar snarare om att frambringa den verkliga rörelse inom vilken dessa samhälleliga kategorier utvecklas, förändras och bearbetas inom sig själva och i förhållande till andra samhällskrafter. Oaklandlägret, vilket för en kort tid kallade sig för Oaklandkommunen, kan förstås som det omöjliga försöket att föra samman det dubbla upploppets båda beståndsdelar – och som ett levande tillfälle för dessa befolkningars alltmer överlappande kampområde, deras pågående rörelse mot varandra.

Lägrets sammansättning var både dess styrka och svaghet: grunden för dess militans och villkoret för dess ohållbara klassallians mellan de uteslutna och de förhindrade. Lägrets sammansättning fångar ”en central motsättning som finns inbäddad i samtida tältstäder mellan flyktinglägrets misär och det politiska lägrets aktivism” som Sasha X formulerar det.4 Denna beskrivning missar emellertid den pågående inordningen av ”det politiska lägret” under de politisk-ekonomiska villkoren. Det skulle vara lika adekvat att beskriva Occupy Oakland som ett moment i en ofärdig proletarisering. Vid dess tilldragelse är det ännu inte riktigt möjligt att förena det dubbla upploppet i ett enda läger. Detta blir som mest synligt i motsättningen mellan ideologi och praktik. Occupys dominerande diskurs – ”vi är de 99 procenten” och därmed berättigade en lika stor del av den samhälleliga rikedomen och klassbaserade makten – är oförmögen att representera dem vars liv redan är bortom institutionell förbättring och fördelningspolitik. Formuleringen lider brist på insikten om det materiella förhållandet mellan Occupyrörelsen och den förslummade världen trots att denna värld i allt större utsträckning inbegriper platser som Oakland. Men på samma gång överensstämmer Oaklands kampformer (upplopp, generalstrejk, stängande av hamnen) på ett tydligt sätt med överbefolknings politik, med en politik utan program.

En sådan politik som drar åt det absoluta skulle inte få stå oemotsagd. De som inom ramen för sina samhälleliga förhållanden fortfarande kan föreställa sig en omfördelning och ett återställande till någon föregående form av samhällelig balans (vilken alltid till formen påminner om den långa boomen eller en nostalgisk keynesianism) var inte sällan ovilliga att genomdriva detta genom passivt och aktivt samarbete med polisen. Detta skulle visa sig vara ett hinder som var liktydigt med polisen själv.

Trots allt detta var lägret singulärt. Det stod definitivt ut i jämförelse med landets övriga Occupyläger: alla svarta block och allt ont blod som delvis bedrev en kvalitativt annorlunda politik och konfronterade åtstramningsstaten likt en antagonist snarare än en övergiven älskare, ett fiendesamhälle vars kamp mot polisen inte så mycket var dess mål som en oundviklig position. Det är mer i linje med det internationella narrativ där en röd linje löper från förortsupploppen till alla morgondagens tårgaspartyn. Den pågående alliansen eller ourskiljbarheten mellan överbefolkningsläger och andra politiska ansamlingar som inte kan lockas över till ett samarbete med staten är riot primes grundläggande kännetecknen – och ett som säkerligen kommer att expandera och intensifieras allt eftersom det fortsätter att utveckla sig i takt med en tilltagande produktion av icke-produktion och global politisk volatilitet.

Kretslopp 1.jpg

 

Gatan och klyftan

Cirkulationskampernas logik har aldrig verkat mer spektakulär än den 24-25 november 2014, då upploppen med start i St. Louis spred sig från stad till stad som en följd av oförlåtligt våld, av dödligt styre över rasifierade befolkningar, och inleddes på det sätt som upplopp inleds under riot primes era, det vill säga inte från ingenstans utan överallt ifrån. Detta upplopps plats är gatan: den gata där Michael Brown mördades, den gata där folk samlades för att invänta nyheten om att hans mördare inte skulle åtalas, den gata där folk efteråt samlades. Gatan där anti-polisvåld beredde plats för plundrandet av kommersiella platser men undvek andra mål. Och så småningom stängde man i en kontinental omfattning ned motorvägarna, trafikmoten och avfartslederna på Interstate Highway System, det vill säga det för cirkulationen upprättade landskap som en gång var det största statliga byggnadsprojektet i historien. Detta ska emellertid inte reduceras till skådespel, till representation. Blockerandet av trafiken, avbrottet i cirkulationen som ett omedelbart och konkret projekt är främst ett uttryck för det osläckbara begäret att få allt att stanna upp. Motorvägarna och genomfartslederna var det av det hela i den omänskliga totaliseringen och det omänskliga förtingligandet av världen som låg närmast till hands.

De likartade scenerna över resten av nationen frammanar en kuslig känsla av samordning och organisering utan organisation. Upploppen skulle komma att få en nationell omfattning, inte bara på grund av polisens straffrihet utan också på grund av ett antal sammanfallande mord begångna av poliser vilka följde på varandra likt länkar i en oändlig kedja. Desto mer anmärkningsvärt och talande än dessa upplopps rumsliga spridning är emellertid deras initiala varaktighet. Det är här vi finner det verkligt nya med Ferguson.

De lokala upploppen startade nästan omedelbart efter det att Michael Brown sköts till döds av Darren Wilson och de höll i sig i över två veckor. Mätandet av upplopp är en inexakt vetenskap; inte desto mindre förefaller denna sekvens ha överskridit varje tidigare fall, från Detroit, Newark och Chicago och vidare fram till idag. Alla som har besökt Ferguson inser hur anmärkningsvärt detta är. En liten stad strax norr om St. Louis med en befolkning på 20 000 personer, en minskning från dess topp på 30 000 runt 1970 innan avindustrialiseringen hade gjort sitt. Det finns inte tillräckligt med saker av värde att bränna där under två veckor. Det finns inget torg att ockupera, men samverkan mellan gata och torg består. På West Florissant Avenues affärsstråk, upploppens epicentrum, brände folk ned QuikTrip-affären och använde dennas parkeringsplats som torg till dess att staten spärrade av den.

Den rasmässiga förändringen av staden har varit iögonfallande trots att den följt ett allt vanligare mönster då den gått från att 1990 ha tre fjärdedelar vit befolkning och en fjärdedel svart till det omvända 2010. Idag har den traditionella amerikanska strukturen för vit flykt [white flight], som tidigare lämnade innerstadens bostadsområden åt överbefolkningen, förvandlats och påminner om den europeiska och globala modellen av förorter och kåkstäder som förpassar överbefolkningen till ringar runt städerna.

Phil A. Neel redogör på ett belysande vis för hur dessa demografiska förändringar och försvagade områden utgör villkoren för det ”förortsupplop” vars locus classicus återfinns i Los Angeles decentraliserade och kravlösa revolter 1992.5 Neel noterar ytterligare en variabel för att förklara svårigheten i att begripa upploppet: frånvaron av en förmedlande klass av svarta ledare som i områdets namn strävar efter ordning. Detta är ett talande uttryck för vad som i sanning är en mycket mer omfattande strukturomvandling.

En närmast universell konvention hos riot prime består i att upproret, revolten, kort efter att den brutit ut och upplevt en antingen substantiell eller skenbar seger, delas i två impulser. Ibland är dessa öppet antagonistiska, andra gånger överlappande och samverkande. Den första impulsen drar mot ett slags populism, ett försök att fylla leden genom att mobilisera folkets sympatier, genom att dra nytta av nyhetsrapportering och andra diskursiva apparater. Den dras ofrånkomligen mot någon form av respektabilitetspolitik och vill i allmänhet övertyga genom passiv civil olydnad och icke-våld i stort. Den syftar till att utveckla en politisk kraft, påverka opinionen, tvinga fram eftergifter. Den dras så småningom oundvikligen mot den parlamentariska arenan och underordnas partipolitiken antingen som väljargrupp eller som stöd. Om denna politiska fraktion i ett tidigt skede ombeds att rättfärdiga upploppets oreda, åberopar den Martin Luther King Juniors försäkran om att “upploppet är de ohördas språk”. Detta har en omedelbar dragningskraft; det skulle vara svårt att inte höra de utarmades klagan i vilken revolt som helst. Och ändå framträder här en underutforskad symptomatologi som förutsätter att upploppets oartikulerade rop i sanning pekar bortom sig självt mot någon ännu inte dechiffrerad betydelse, och mot att detta meningsskapande dessutom är dess främsta aspekt – de där andra olyckliga aspekterna som visas på nyheterna friskrivs av den universella humanism som vädjar om erkännandet av den andres lidande och om att överdrifterna i dess uttryck ska förlåtas. Enligt denna förståelse omkodas även det kravlösa upploppet till att självt utgöra ett krav, något som, om det bara förstods, skulle kunna tillgodoses av den rådande ordningen. Förhandlandet blir till en överhistorisk sanning.

Den andra impulsen finner någonting bortom eller hitom kommunikationen i upploppet. Den vänder sig mindre till någon styrelseform än till handgripligheter, till det materiella i såväl dess låga som höga bemärkelser. Dessa handgripligheter kan bestå i att plundra, att hålla platser, att undergräva polisens makt, att göra ett område ogästvänligt för inkräktare, och i att förstöra egendom som anses utestänga plundrarna från den värld de ständigt ser framför sig men inte tillåts träda in i.

Den här indelningen är lika gammal som upploppet självt men inte knivskarp. Det finns praktiska sidor hos diskursiva handlingar, och omvänt kommuniceras oundvikligen något genom det krossade fönstret eller den brända butiken. Inte desto mindre är revan uppenbar, levs socialt av deltagarna, och upprepas i stort utan undantag. Så skulle också visa sig vara fallet i Ferguson, där upploppen varje natt utmärktes av både fredliga demonstrationer som huvudsakligen följde polisens föreskrifter och mindre ordningsamma handlingar som mordbrand och polisskjutningar. Även om fraktionerna samarbetade under de första dagarna, eller om de kanske ännu inte fullt utkristalliserats, så kom de med tiden att hamna alltmer i motsättning, särskilt efter att ett stort antal från det nationella prästerskapet landade i Ferguson för att understryka vad de ansåg vara Dr. Kings lärdomar.

Men just här kan man skymta en särskilt betydelsefull historisk förändring. Sedan medborgarrättsrörelsen (och före den feministiska rörelsens “första generation”) har de som arbetar utifrån rättsliga ramverk, moraliskt övertygande och respektabilitetspolitik i själva verket lyckats ta över diskussionen förhållandevis snabbt efter varje revolt. Så blev fallet inte minst eftersom deras tillvägagångssätt erbjöd verkliga, om än begränsade, förtjänster. Sådana resultat förefaller inte längre troliga. Den diskursiva strategins framgång förutsatte en viss nivå av samhälleligt välstånd, sammanhållna arbetsmarknader och en kontinuerlig profit som var värd att upprätthålla även om det innebar relativa eftergifter för kapitalet.

Syntagma 3.jpg

Det går möjligen att föreställa sig krav som i nuläget skulle medföra substantiella förändringar av de utstöttas situation om de gicks till mötes. Men de utstöttas växande skara tillhör samma verklighet som omöjligheten att tillgodose sådana krav – krisens två ansikten. Liksom Förenta staterna inte längre kan leverera en global ackumulation, och därför måste ordna världssystemet medelst tvång snarare än samtycke, så kan inte heller staten längre erbjuda sådana eftergifter som vanns av medborgarrättsrörelsen, den kan inte längre köpa samhällsfred. Det är bara piskor och inga morötter som gäller. Upploppen i Baltimore efter mordet på Freddie Gray 2015, vars varaktighet och intensitet skulle mötas av nationalgardet och ett nio dagar långt undantagstillstånd, bekräftar bara den här situationen.

Av denna anledning är det inte längre så enkelt att överbrygga klyftan. Tillväxten av upplopp och deras raseri är tveklöst ett mått på det växande sociala trycket av rasistisk övervakning och det inneboende våldet i hanteringen av överbefolkningen i allmänhet. De är också ett mått på besinningens och det optimistiska tillmötesgåendets avtagande dragningskraft. Tillvägagångssättet behåller fortfarande något av sin karisma, vilket frivilligorganisationernas pågående institutionalisering av revolterna i Ferguson och Baltimore vittnar om. Samtidigt blir det allt svårare att vederlägga argumentet om att det bottenlösa våldet och underkastelsen är strukturellt betingade och varken kan lösas praktiskt eller teoretiskt genom ett omfördelat deltagande.

Bortsett från oförutsedda förändringar av samhällets underliggande organisering kommer revan att vidgas och förbli öppen för en tid. Det är här den absolutiserande tendensen träder fram på praktikens nivå. Om vi förstår varje sådant fall som en reva av tilltagande varaktighet, kommer även antalet revor som är öppna vid varje tillfälle att öka. Det förefaller troligt att en framvällande serie revor – initialt men inte enbart kretsande kring rasifierade kamper – kommer att lyckas upprätthålla sig själva under tiden som de lockar andra kamper att gripa sig an den primära möjligheten att motarbeta en tilltagande oordning, en oordning som inte längre verkar tillhöra upploppet utan staten, det som tidigare självt utgjort en våldsam ordning. Mot denna väldiga oordning: en nödvändig självorganisering, överlevnad i ett annat register. Om denna utsikt framstår som osannolik är den fortfarande troligare än ett förnyat socialistiskt program, även om detta skulle ges nya förutsättningar att förverkliga en påstått ny ekonomi.

 

Kommun och katastrof

Om torget och gatan har utgjort riot primes två platser så öppnar sig båda mot kommunen. Kommunen är emellertid inte en plats i den bemärkelsen, inte “ett territoriellt agglomerat”, som Kropotkin uttryckte saken.6 Dess historia har bestått i att undfly en sådan beteckning, även om den vid vissa tillfällen har tagit sina namn från de platser där den ägt rum. Istället skulle man kunna säga att den är ett samhälleligt förhållande, en politisk form, en händelse. Den har kallats för allt detta. Vi har också föreslagit att den är en taktik, förståelig inom ramen för den här bokens utveckling av Tillys förteckning över kollektivt handlande. Det kanske förefaller vara en märklig egenskap för en så varaktig och föränderlig strävan som kommunen. En sista avstickare behövs alltså för att förstå innebörden av ett sådant påstående och för att få ihop det hela till något helt nytt.

En väsentlig insikt återfinns i Bruno Bosteels frikopplande av kommunen från Paris allomfattande föredömlighet. I sin studie över det som historikern Adolfo Gilly kallade för Moreloskommunen (som kulminerade 1914-15) medger han:

När det gäller det organisatoriska framträdandets former anklagas anarkismen för att premiera spontana revolter och attacker som en del av dess ideologi om direkt aktion, åt vilken endast ett socialistiskt klassmedvetande, inriktat på statligt maktövertagande, sägs kunna skänka den för en bestående politisk rörelse så nödvändiga organisationen.7

Det är just denna motsättning, med dess redan ideologiska sammanlänkande av politisk tillhörighet och handlingsformer, som kommunen upplöser: “Det finns emellertid en politisk form inom vilken anarkister och socialister – även i Mexiko – förefaller kunna agera gemensamt: kommunens form.”8 Denna kommunens mångfald noteras av Marx i fallet Paris från vilket han drar en mer universell lärdom:

Dess sanna hemlighet var följande. Den var i allt väsentligt ett arbetarklassens styre, produkten av den producerande klassens kamp mot den utsugande klassen, den politiska form som till slut upptäcks och under vilken man kunde frambringa den ekonomiska frigörelsen av arbetet.9

Denna slutsats blir tvetydig om man läser Morelos som en fallstudie gentemot Paris, givet stadens tillfälliga samband mellan bönder och arbetare, jordbruksreformer jämte antikapitalistiska kamper i de rappt industrialiserade sockerbruken (en tvetydighet som Bosteels utsträcker till att gälla den ”Mexikanska kommunen” och dess underjordiska historia, vidare till Zapatisternas revolt 1994 och Oaxacakommunen 2006). Det vill säga att det utifrån det här perspektivet inte alls förefaller självklart att kommunens hemliga sammansättning består av ett singulärt “arbetarklasstyre” så mycket som en gemenskap av olika samhälleliga fraktioner.

Och det är precis det som är poängen. Inom ramen för det innevarandes förvandlingar är kommunens form otänkbar utan förändringen från traditionell arbetarklass till ett utvidgat proletariat. Den styrs alltså inte av produktiva arbetare, utan snarare av en heterogen befolkning utan reserver. Liksom upploppet kan kommunen inbegripa arbetare men inte nödvändigtvis såsom arbetare. Ross argumenterar för att kommunen delvis utmärks av mättnaden hos dess förhållanden.

Vad kommunen som en politisk och social miljö möjliggjorde till skillnad från fabriken var ett bredare socialt spektrum - där även kvinnor, barn, bondeklassen, de åldrade och arbetslösa ingick. Den omfattade inte endast produktionssfären utan både produktion och konsumtion.10

Detta är ett i förstone egendomligt påstående, eftersom kapitalismen själv bygger på sammanlänkandet av produktionens och konsumtionens kretslopp, ett sammanförande som gett upphov till den moderna kampens två urformer: strejk och upplopp, löne- och prissättning. Följden måste bli att kommunen erbjuder produktion och konsumtion av behov (och av njutning! – “gemensam lyx”, som Ross kallar det) bortom kapitalets mått. Det vill säga bortom lön och pris. Just så, i teorin. Utan att längre kunna förväxlas med arbetarkontroll över produktionen och socialistisk fördelning innebär den innevarande kommunismen ett brott med det indexikala förhållandet mellan arbetsinsats och tillgång till nödvändigheter – den dubbla samhälleliga aktivitet som regleras av lön respektive pris. Måhända behåller den produktion och konsumtion i generell bemärkelse. Men den gör sig kvitt de förmedlingar som knyter produktion till konsumtion. Endast så bryts det värdetvång vilket organiserar de samhälleliga förhållandena.

Syntagma 4.jpg

Men i de skuggor som faller från idealets abstrakta ljus ruvar även en praktisk och konkret förnimmelse av föreställningen att kommunen är bortom kapitalistisk produktion och konsumtion. Om vi till sist vänder oss mot materiella historier beror det på att vi aldrig utgick från något annat. Varken Paris eller Morelos kommuner kan förstås som oavhängiga de samhälleliga katastrofer – de omvälvningar – som föregick dem.11 Kommunen framträder bortom lön och pris eftersom kamperna om dessa omöjliggörs i varje praktiskt avseende, eftersom mänsklig reproduktion varken står att finna på arbetsplatsen eller marknaden. I den utsträckning som kommunen är en historisk öppning så är den också en begränsning som är oskiljaktig från dess arbetsfyllda tillvaro. Som Marx påminner oss om, ”[k]ommunens stora sociala åtgärd var dess egen arbetsfyllda tillvaro [arbeitendes Dasein]”.

Kommunen står alltså i rapport med upploppet. Den förutsätter det omöjliga i att lönesättning kan fungera som ett medel för att säkerställa någon som helst form av frigörelse. Liksom många kamper under upploppens första epok kommer den sannolikt att inledas av dem som länge behövt söka ett svar på frågan om en reproduktion bortom lönen – av dem som på ett socialt vis tvingats bli bärarna av denna kris. “Kvinnorna var de första som agerade”, påminner oss Lissagaray om Pariskommunen, “härdade av belägringen - fick de en dubbel ranson elände”.12 Den belägring som är könet [gender] har aldrig upphört.

Samtidigt bryter kommunen med upploppets grund i prissättningen, eftersom det som ombesörjer uppehället inte längre står att finna i sådana handlingar. Den är bortom både strejken och upploppet. I ett sådant läge uppstår kommunen inte som en “händelse” utan som en social reproduktionstaktik. Kommunen måste avgjort förstås först som taktik, som en praktik gentemot vilken teorin är adekvat. Vad som bortom strejk och upplopp utmärker problemen och möjligheterna för reproduktionen i förhållande till de som hör produktionen och konsumtionen till är följande: kommunen är en taktik som också är en livsform.

De stundande kommunerna kommer att utvecklas där både produktions- och cirkulationskamperna har uttömt sig själva. De stundande kommunerna kommer troligen inte först att framträda i förtätade städer eller samhällen på reträtt utan i städer där de som stötts ut ur den formella ekonomin och driver omkring i cirkulationen nu iakttar marknadens oförmåga att tillgodose deras behov. Sluttningen kring Thiers mur är nu Boulevard Periphérique; överbefolkningar samlas nu på ringlederna runt Lima, Dhaka och Dar es-Salaam. Men inte bara där.

Saker och ting faller sönder, centrum och periferi kan inte bestå. Vi vänder oss runt, runt i natten och förtärs av eld. Kanske kommer kapitalismens långa kris att vända, oavsett vilket är det en farlig utmaning. Inom ramen för den kvardröjande krisen framstår emellertid kapitalets reproduktion genom produktionens och cirkulationens kretslopp – lön och marknad – inte som en möjlighet utan som en gräns för proletär reproduktion. Ett dött och brinnande kretslopp. Här återvänder upploppet sent och uppträder tidigt, det är både för mycket och för litet. Kommunen är ingenting annat än namnet på försöket att överskrida denna gräns, en förunderlig och ännu stundande katastrof.

 

Översättning från engelskan: Johannes Björk och Patrik Haggren

Illustration: Maja Hammarén

 

Publiceras med benäget tillstånd från Verso Books


1 Med programmet syftar Clover på det som inom ultravänstern och kommuniseringsrörelsen kallas för programmatism, ”en teori och praktik för klasskamp inom vilken proletariatet i sin kamp för frigörelse finner de grundläggande elementen för en framtida samhällsorganisering” (Théorie Communiste, ”Much Ado About Nothing”, i Endnotes 2008:1, s. 154-206). Programmatismen inbegriper så pass olika aspekter som proletariatets diktatur, arbetarråd, frigörelsen av arbetet (till skillnad från frigörelsen från arbetet) etc. Gemensam är dess affirmation av arbetarklassen som revolutionens subjekt.

2 Research and Destroy, ”The Wreck of the Plaza”, 14 juni 2014, researchanddestroy.wordpress.com. Denna artikel har tidigare publicerats med den suggestiva titeln ”Plaza-Riot-Commune”.

3 Kristin Ross, Communal Luxury: The Political Imaginary of the Paris Commune, London: Verso, 2015, s. 14.

4 Sasha X, ”Occupy Nothing: Utopia, History, and the Common Abject”, i Mediations, vol. 28, no. 1 (Fall 2014), s. 62.

5 Phil. A. Neel, ”New Ghettos Burning”, 17 augusti 2014, www.ultra-com.org

6 Ross, Communal Luxury, s. 123f.

7 Bruno Bosteels, ”The Mexican Commune”, i Shannon Brincat (red.), Communism in the Twenty-First Century, vol. 2, Santa Barbara: Praeger Publishers, 2014, s. 168.

8 Ibid.

9 Karl Marx och V. I. Lenin, The Civil War in France: The Paris Commune, New York: International Publishers, 1968, s. 60.

10 Ross, Communal Luxury, s. 112.

11 För en undersökning av Morelos politisk-ekonomiska villkor före kommunen, se Paul Hart, Bitter Harvest: The Social Transformation of Morelos, Mexico, and the Origins of the Zapatista Revolution, 1840-1920, Albuquerque: University of New Mexico, 2005, s. 149, 191-192.

12 Prosoper-Olivier Lissagaray, History of the Paris Commune of 1871, övers. Eleanor Marx Aveling, London: Verso, 2015, s. 65.