Förberedande anteckningar till en undersökning om estetisk autonomi i överbefolkningens tidevarv

Förberedande anteckningar till en undersökning om estetisk autonomi i överbefolkningens tidevarv

Johannes Björk

 

Varje antagande om, anspråk på, eller avfärdande av en estetisk autonomi måste grundas i den samhälleliga totalitetens dominerande utvecklingstendenser. Konsten och vår erfarenhet av densamma äger alltid rum i förhållande till den samhälleliga totaliteten, oavsett om den, det vill säga kapitalet, befinner sig i konsolidering, expansion eller kontraktion, tillväxt eller kris. Konfigurationen har sitt ursprung hos Hegel men kom att få en alltmer framskjuten betydelse i det tänkande som löper från Lukács och Adorno fram till Jameson och Negri. För Hegel var konsten fram till hans egen tid det sinnliga framträdandet av anden: förnuftet eller idén, ett framträdande som i och med moderniteten kom att genomgå en arbetsdelning- och differentieringsprocess, och upphävas i vetenskapen och filosofin vilket gjorde konstens roll som det primära området för detta framträdande obsolet. För Lukács var konsten det område som under den industriella kapitalismens förtingligade former kunde framställa de samhälleliga motsättningarna. Dessa kristalliserades i individer vilka framträdde som typer härbärgerande dessas tendenser. Adorno, å sin sida, menade att samhällets olösta motsättningar (och då i synnerhet motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden) återvänder i konstverket som de immanenta formproblemens rörelselag, snarare än som några typiska gestalter.

Under de senaste fem åren har detta problemkomplex, i synnerhet såsom det formulerats hos de tänkare som efterträder de ovan nämnda, också varit ämnet för en rad interventioner i Paletten. Vid sidan av Sven-Olov Wallensteins långa essäserie, som uppehåller sig vid några av estetikens grundtexter från Baumgarten till Kant (det vill säga före den ovan angivna perioden som kan sägas starta med Hegel) kan vi inom ramen för undersökningarna i Paletten, som berör den estetiska autonomins samtida predikament, identifiera två olika inriktningar, vilka svarar mot deras respektive teoretiska utgångspunkter, men vars metodologiska val av objekt också måste sägas reflektera skärvor av det innevarande samhällets motsättningar. I denna första artikel ska jag inledningsvis presentera några av huvuddragen i dessa undersökningar för att sedan framhålla min egen läsning av den estetiska autonomins villkor idag. I ett kommande nummer kommer jag utifrån denna analys att presentera en läsning av de utställningspraktiker och vidhäftade diskurser som under de senaste åren intagit en framskjuten position.

 

Tidigare interventioner

I den inledande artikeln i Palettens serie om den estetiska autonomins samtida predikament hävdade Sinziana Ravini att den nyliberala ekonomin tenderar att integrera och på så vis desarmera radikal konst och teori. Gentemot detta argumenterade Ravini för vad hon beskrev i termer av en kollektiv autonomi grundad på en legering av undandragande och agonistisk pluralism (två strategier hämtade från å ena sidan italiensk postoperaism, i synnerhet Paolo Virno, och, å andra sidan, den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe). Denna legering skulle, enligt Ravini, kunna bidra till ”blandekonomiska mikroorganisationer som lyckas inkorporera både statliga och privata kapitalflöden för att redistribuera ett mer rättvist ’kommunistiskt kapital’”. Inom denna kollektiva autonomi skulle distinktionen mellan konst och liv upphävas.i I det efterföljande numret kom konstnären Michele Masucci att argumentera för en inverterad variant av Ravinis modell, där konsten var tvungen att agera genom en dubbel samhällelig inskrivningsprocess (snarare än via ett undandragande): den syftade dels till att erkänna konstens status som medbrottsling till det immateriella lönearbetet, dels till att en intensifiering av detta skulle kunna frambringa nya livsformer vilka tränger genom och bortom värdeformen: ”Jag föreställer mig ett slags kreativ tsunami av konst som överflödar samhället i estetisktpolitiska uttryck och umgängen och därmed exploderar det kapitalistiska värdeskapandet i sitt krav på att kunna jämföras med utgångspunkt i en och samma måttstock, med en närmast universell kommensurabilitet.”ii

Ravini och Masucci skiljer sig alltså åt i fråga om konstens rumsliga bestämning, där en undandragande omfördelning hos Ravini står mot Masuccis intervenerande överskridande. Men de förenas i att de båda ser en potential för nya livsformer genom att gränsen mellan konst och arbete allt mer tenderar att luckras upp. Därigenom faller de båda emellertid offer för den kritik som Josefine Wikström i samma serie riktar mot denna i grunden postoperaistiska tankefigur: ”Genom att lösa upp gränsen mellan produktivt kapitalistiskt arbete och konstnärligt arbete förhindrar [man] möjligheten för den [sic] senare att peka på andra produktionsformer och därför på riktigt förvandla den kapitalistiska produktionsprocessen”.iii

Samtidigt vore det möjligt att gentemot Wikström invända att det här inte är en fråga om ett upplösande som äger rum genom begreppsmässiga operationer, utan snarare en historisk realitet. Redan vid mitten av 1980-talet hävdade Fredric Jameson att ”den estetiska produktionen har idag integrerats i den allmänna varuproduktionen: det febrila ekonomiska tvånget att producera nya vågor av ständigt och skenbart nya varor (från kläder till flygplan) i allt större omsättningskvoter tillskriver nu estetiska innovationer och experiment en alltmer väsentlig strukturell funktion och position”.iv Likaså skulle man med Jacques Rancière kunna förlägga denna sammanblandning redan till den estetiska revolutionen kring 1800, en sammanblandning Rancière ser som konstitutiv för det moderna konstbegreppet som sådant, eftersom denna revolution ”bekräftar konstens absoluta singularitet och förstör samtidigt varje pragmatiskt kriterium för denna singularitet”.v Jamesons grundläggande antagande gör gällande att varuformens negativa horisont (den minimala estetiska distans, som till exempel Adorno såg i det autonoma konstverket) idag har upphävts. Det vill säga, de estetiska praktikerna har inte eliminerats. De genomsyrar nu hela samhället men såsom underkastade varuproduktionen.

Detta antagande ligger till grund för den andra riktningen bland Palettens interventioner. Konstens uppgift består här varken i att bevaka några enklaver, där autonomin bestäms av sin ytterlighet och negativitet i förhållande till varuformen, eller i att genom något slags force majeure försöka genomtränga och överskrida denna. I stället har den att frambringa en ”kognitiv kartläggning” av den diskrepans mellan individuell varseblivning och strukturell bestämning som det allomfattande kapitalet här antas medföra.

Detta metakritiska förhållningssätt rör sig alltså på en annan nivå. Det föreskriver inte konsten att skapa nya livsformer. Tvärtom ser det konsten som en form vilken på en högre abstraktionsnivå ska reflektera de motsättningar vilka livet är underkastat.vi Den får sitt mest explicita uttryck i Staffan Lundgrens essä ”Reella mystifikationer”, men återkommer också i Patrik Haggrens ”Vid sidan av livet självt”. Gemensamt för de båda är att de vänder sig mot konstvärldens affirmation av den objektorienterade ontologi och spekulativa realism (som i sin tur vänder sig mot det dialektiska tänkandets insisterande på förmedlingen mellan del och helhet). Lundgrens bidrag var del i en kritisk granskning av diskussionen kring spekulativ realism och objektsorienterad ontologi som Paletten introducerade i Sverige, och argumenterade för att det ”med den spekulativa vändningen följer ett långtgående förtingligande som är ett resultat av både filosofihistorien och vårt samtida predikament”.vii Lundgren identifierar de grundläggande orsakerna till detta predikament i begreppsparet reell subsumtion och reifikation. Med hjälp av dessa begrepp menar Lundgren att den spekulativa realismens och den objektorienterade ontologins framhållande av hänförelse, affekt och idén om objektens agens, kort sagt dess anti-korrelationism,viii måste ses som förvrängningar, som resultat av att de intellektuella förmågorna i och med den reella subsumtionen inte bara underordnats arbetet, utan att detta också hindrar dem från att identifiera den strukturella helheten:

Om den formella subsumtionen medförde alienation innebär övergången till den reella subsumtionen snarast reifikation vad vi med Jameson [förstår] som ’en process som affekterar vårt kognitiva förhållande till den sociala helheten’. Reifikationens ideologiska kraft konstituerar i detta avseende den kapitalistiska realism och senkapitalismens rumslighet som inte erkänner existensen av något yttre. Den reella subsumtionen och reifikation [sic] tätar igen de spricker [sic] som möjliggjorde den relativa autonomi som förutsätts av såväl del som helhet. Den kognitiva distorsion som reifikationen innebär öppnar också upp för ett annat register där sentiment och affekt träder i förgrunden som estetiska kategorier.ix

Obeaktat riktigheten i sammanställandet av den reella subsumtionen och reifikationen blir konsekvensen av ett sådant resonemang att kapitalet idag inte bara saknar utsida, utan att det också är helt mättat, varpå någon estetisk autonomi hos det konstnärliga objektet framstår som omöjlig. Kvarstår så den kognitiva kartläggningen. Eller, vad Patrik Haggren efterfrågar i artikeln ”Vid sidan av livet självt” som också sållar sig till kritiken av den objektorienterade ontologin omsatt i utställningspraktik: att ”gestalta historiska skillnader eller några av krisens motsättningar”.x

 

Estetisk autonomi i överbefolkningens tidevarv

Frågan är emellertid om det verkligen är nödvändigt att idag reducera den estetiska inbillningskraften och framställningsförmågan till en sådan kartläggning. Om det förhåller sig som så, att kapitalet idag är allomfattande, att det saknar båda utsida och sprickor, vore detta kanske gott nog. Men är det verkligen så som sakernas tillstånd ser ut? Har kapitalet helt lyckats eliminera det icke-identiska och underordnat sig hela samhället? Detta är den underliggande tesen hos de ovan anförda exemplen. Den formuleras också explicit av dess teoretiska förelöpare, först hos Fredric Jameson sedan hos Michael Hardt & Antonio Negri. I sin klassiska essä om postmodernismen skriver så Jameson att ”ingen kulturpolitisk teori till vänster [idag har] klarat sig utan en eller annan föreställning om en viss minimal estetisk distans, om möjligheten att situera den kulturella handlingen utanför kapitalets massiva Vara [the massive Being of capital], vilken sedan kan fungera som en arkimedisk punkt från vilken den senare kan ta spjärn. Men vad huvudargumentet i vår föregående undersökning visar är att distansen i allmänhet (och den ’kritiska distansen’ i synnerhet) på ett precist sätt har undanröjts i postmodernismens nya rum.”xi I Imperiet formulerar Hardt & Negri en liknande tes, även om den estetiska dimensionen här är av underordnad betydelse: ”när makten blir fullständigt biopolitisk omfattas hela samhällskroppen av maktens maskin”.xii Hardt & Negri menar att i övergången från disciplinsamhälle till kontrollsamhälle åläggs inte makten på subjekten ovanifrån, utan har fullständigt införlivats i dem. Ett sådant införlivande är enligt dem resultatet av arbetets förändring, vilket de beskriver, liksom ovan Lundgren, i termer av kapitalets reella subsumtion av arbetet. Den reella subsumtionen innebär att de arbetsprocesser som kapitalet tidigare bara formellt hade underordnat sig, utan att förändra deras utformning, nu antar andra former inom vilka vetenskapliga landvinningar blir viktiga. Den biopolitiska produktionen, som också är en maktform i ordets dubbla mening – både makt och kraft, undertryckande och produktiv – har enligt Hardt & Negri tre former (där de två sistnämnda närmar sig de estetiska praktikerna): den industriella produktionens kommunikativa arbete, den symboliska analysens och problemlösandets interaktiva arbete samt produktionen och manipulationen av känslor och affekter.

Det centrala i den förståelse av arbetets förändringar som Hardt & Negri menar har ägt rum under den reella subsumtionen är att produktionen flyttat ut i hela samhället och antagit kommunikativ form. Produktionsprocessen och det sociala sammanfaller tillfullo. För Hardt & Negri betecknar reell subsumtion alltså en historisk period där allt underordnas kapitalet som förändringar i arbetet. Men som Endnotes understrukit, och som jag citerade i Paletten 2:2011:

Det är uppenbart att världen bortom den omedelbara produktionsprocessen själv har förändrats dramatiskt i och med det oupphörliga revolutionerande av produktionen som äger rum under den reella subsumtionen. Det viktiga klargörandet här är hur som helst att dessa förändringar sker med – eller som ett resultat av – den reella subsumtionen av arbetsprocessen under värdeförmeringen: de utgör inte med nödvändighet någon aspekt av den reella subsumtionen i sig; inte heller definierar de den, och de kan i själva verket faktiskt ses som rena effekter av den reella subsumtionen.xiii

Ett sådant understrykande får en radikalt annorlunda konsekvens än den som Hardt & Negri framhåller. Den reella subsumtionen leder alltså till produktivitetsökningar, det vill säga att behovet av arbete görs överflödigt. Eller som Marx formulerar det i Grundrisse: ”utvecklingen av arbetets produktivkraft och den maximala negationen av det nödvändiga arbetet [är] kapitalets nödvändiga tendens”.xiv Till skillnad från de ovan anförda diskussionerna där den reella subsumtionen tagits som intäkt för det nödvändiga arbetets utsträckning till det sociala som sådant, så betecknar den hos Marx istället ett moment i kapitalets kontraktion och till dess frånstötande av arbete där kapitalets sammansättning är som högst.

Om den estetiska autonomin tidigare kunde inta en exogen, arkimedisk position utanför kapitalets massiva Vara – ett i sig tveksamt påstående – om det var där som det icke-identiska befann sig, så är det idag alltså möjligt att lokalisera det icke-identiska som någonting som bryter fram mitt i kapitalets epicenter. Men detta är inte primärt platsen för det estetiska, även om det får konsekvenser för möjligheten att tänka dess autonomi, utan för vad Motarbetaren har kallat för lönlösa liv.xv Detta har på ett övertygande sätt visats av tidskriften Endnotes och i synnerhet de texter som författats av historikern Aaron Benanav.xvi Det huvudsakliga argumentet i dessa texter är att den kapitalistiska produktionen sedan omkring 1970 har en otvetydig tendens att stöta ut mer arbete än vad den förmår absorbera, vilket resulterar i en permanent överbefolkning. Överbefolkning är emellertid inte detsamma som arbetslösa eller sluminvånare (men inbegriper dem), eftersom ”överflödiga arbetare fortfarande måste köpa åtminstone en del av vad de behöver för att överleva och därmed måste tjäna eller inbringa pengar för att kunna leva”.xvii Snarare än att beteckna någon empiriskt identifierbar sociologisk grupp är överbefolkningen alltså ett uttryck för en utvecklingslogik som Endnotes beskriver på följande vis: ”vad som idag gör arbetare överflödiga i förhållande till kapitalets behov är en dubbel rörelse mot å ena sidan överackumulation – vilket reducerar profitkvoter och därmed bromsar avkastningens expansion – och å andra sidan mot en pågående ökning av arbetsproduktiviteten, vilken uppstår genom kapitalistisk konkurrens och resulterar i en nedgång för jobb i de ekonomiska sektorer där avkastningen inte ökar i samma utsträckning som produktiviteten. I en ekonomi skakad av överackumulation gör en kombination av dessa faktorer att efterfrågan på arbete inte kommer att hålla jämna steg med tillgången på arbete. Detta kommer i sin tur att bidra till överbefolkningens expansion.”xviii

IMG_2389.jpg

Det är i denna situation vi kan identifiera återkomsten av det icke-identiska, inte som någonting utanför kapitalet, utan som något vilket tenderar att bryta fram inom det. Jag kallar detta för den temporala klyftan. Överackumulationen av kapital och överbefolkningen betecknar nämligen två sammanbundna men heterogena former av temporalitet som inte är samtida med det värde som alltjämt produceras, om än i minskande grad. Som Kämpa tillsammans har formulerat det: ”då aktier är förväntade värden, vilar de på en kommande lönsamhet för produktionen, en lönsamhet som allt mer sällan finns då finansmarknadens expansion är ett symptom på den kapitalistiska produktionens stagnation.”xix Det ackumulerade kapitalet försöker alltså hela tiden att föregripa den produktion som komma skall, medan överbefolkningen är uttrycket för den produktivitet som (i överbefolkningens fall) i absolut utsträckning släpar efter eller stöts ut. Kanske beskriver poeten Johan Jönson denna dialektik på ett exemplariskt sätt då han talar om ”en metabolism av olika hastigheter, av segrande och inkorporerande hastigheter, och då också av exkluderande och relativ långsamhet”.xx

Denna analys erbjuder ett tredje sätt att förstå den estetiska autonomins icke-identitet i förhållande till kapitalet. Enligt detta erbjuder kapitalet inte längre någon utsida för konsten (såsom under modernismen), men det är heller inte fullkomligt allomfattande (Jameson/Negri). Det icke-identiska, eller det identiska abjekt-subjektet för att tala med Endnotes, tränger sig fram mitt i kapitalets massiva Vara. I denna situation är det konstens och det estetiskas uppgift att peka på det ”sanningsmoment” som denna förändring hos sakernas tillstånd erbjuder. Jag skulle vilja sammanfatta detta i fem punkter.

För det första: eftersom det icke-identiska har återvänt till samhället i form av den temporala klyften mellan överbefolkning och överackumulation av kapital finns det inte längre någon anledning att, som modernismen, insistera på identiteten mellan den estetiska autonomin och konstverkets negativitet. För det andra: den rigida distanseringen av det estetiskas dissensuella form från det vardagliga livets former måste lösas upp, men inte genom ett förordande av det konstnärliga arbetets interventioner, utan genom ett framhållande av den estetiska erfarenhetens heterotopiska förhållande till den fetischform som idag slits isär med den temporala klyftan. För det tredje: givet kapitalets tendens att stöta ifrån sig arbete trots produktivitetsökningar, det vill säga att det samhälleliga värdet minskar samtidigt som den materiella rikedomen ökar, kan det löfte om lycka som vi erfar genom den estetiska erfarenheten av konsten inte längre ses som frigörelsen av det samhälleliga arbetet eller praxis (en tanke gemensam för Adorno och Negri), utan måste istället förstås i termer av ett frigörande från arbetet, eller med Rancières ord: ”egenheten hos den sinnliga erfarenheten som uppnås när man slutar att beräkna, vilja och vänta, så snart man fortfar att inte göra någonting”.xxi För det fjärde: möjligheten att komma över arbetsdelningen måste tänkas om utifrån överbefolkningens predikament. Under moderniteten var konsten bara förmögen att förverkliga sin universalism genom en rigorös arbetsdelning om den inte skulle falla ned i falskt medvetande.xxii Detta gjorde filosofin nödvändig som uttolkare av verkets sanningshalt. Om denna modell å ena sidan dröjer sig kvar hos Jameson menar den italienska postoperaismen å andra sidan att den har överskridits i och med överlappningen av konst, tänkande och arbete i det immateriella arbetet. Men detta är bara en konkret beskrivning. Den abstrakta, dominerande tendensen är inte överlappningen utan måste vara övergivandet av arbetet tout cort. Det är inte i arbetets konkreta förändring utan i dess abstrakta övergivande (där kvantiteten slår över i kvalitet) som övervinnandet av arbetsdelningen återfinns. Detta innebär att det snarare är filosofins egenrätt på konstverkets sanning som måste överges, eftersom den estetiska erfarenhetens passivitet finner sitt korrelat i överbefolkningens överflödighet i förhållande till kapitalets behov (här finns det en uppenbar risk att romantisera överbefolkningens predikament som bestämt måste avvisas). För det femte: den estetiska autonomin bör inte tas som intäkt för räddandet av någon subjektivitet eftersom uppdelningen subjektivitet och objektivitet är en konsekvens av de kategorier som det kapitalistiska produktionssättets abstrakta arbete sätter i verket. Den estetiska erfarenheten ligger hitom sådana uppdelningar eftersom den sätter de kategorier som syftar till att upprätthålla subjektets autonomi på spel.xxiii Vad den estetiska erfarenhetens autonomi framhåller är möjligheten att ersätta de olika subjektsformerna med en organiserad individualitet.xxiv

IMG_2379.jpg

i Sinziana Ravini, ”Autonomi under neoliberalismens tidsålder”, Paletten 2:2011, s. 13, 16.

ii Michele Masucci, ”Finanskapitalets kreativa kris & konstpraktikens potential som kollektiv politisk handling”, i Paletten 3:2011, s. 50.

iii Josefine Wikström, ”När konsten stämplar in: konstnärligt arbete under avancerad kapitalism”, i Paletten 2:2011:, s. 48.

iv Jameson, ”Postmodernism or The Cultural Logic of Late Capitalism”, New Left Review I/146, juli-augusti 1984, s. 56.

v Jacques Rancière, ”Delandet av det sinnliga”, övers. Christina Kullberg, i Texter om politik och estetik, Lund, 2006, s. 213.

vi Jämför Jacques Rancières distinktion mellan konstens liv-blivande och livets konst-blivande, särskilt i det andra kapitalet av Malaise dans l’esthétique, Paris, 2004.

vii Staffan Lundgren, ”Reella mystifikationer”, i Paletten 1-2:2013, s. 82.

viii I boken Après la finitude (Paris, 2006) använder Quentin Meillassoux termen korrelationism för att beskriva föreställningen om att människan endast kan ha tillgång till korrelationen mellan tänkande och vara, aldrig till någon av dem skilda från varandra. Korrelationismen antas i Meillassouxs filosofi vara det ramverk som dominerat filosofin från och med Kant fram till i dag. Paletten har både publicerat texter av Graham Harman & Quentin Meillassoux där detta antagande utvecklats.

ix Ibid. s. 83.

x Patrik Haggren, ”Vid sidan av livet självt”, i Paletten 1-2:2016, s. 59.

xi Fredric Jameson, ”Postmodernism, or The Cultural Logic of Late Capitalism”, i New Left Review I/146 juli-augusti 1984, s. 87.

xii Michael Hardt & Antonio Negri, Empire, Cambridge, 2000, s. 24.

xiii Endnotes, ”Subsumtionens historia”, i Kämpa tillsammans (red,), Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse, Malmö, 2013, s. 99.

xiv Karl Marx, Grundrisse: ett urval, övers. Sven-Eric Liedman, Stockholm, 2010, s. 197.

xv Kämpa tillsammans, Lönlösa liv. Skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse, Lund, 2014. Jämför också Michael Denning, ”Wageless life”, i New Left Review 66, november-december 2010.

xvi De texter som ligger till grund för följande resonemang är ”Misery & Debt” och ”An Identical Abject-Subject?”, vilka återfinns i Endnotes 2010:2 respektive 2015:4.

xvii Endnotes, ”An Identical Abject-Subject?”, i Endnotes 4:2015, s. 289.

xviii Ibid. s. 281f.

xix Motarbetaren, ”Penningens självständiggörande från produktionen”, på https://motarbetaren.wordpress.com/2015/06/12/penningens-sjalvstandiggorande-fran-produktionen/

xx Johan Jönson, Efter arbetsschema, Stockholm: Bonniers, 2008, s. 608.

xxi Jacques Rancière, Aisthesis. Scènes du régime esthétique de l’art, Paris, 2011, s. 67

xxii Theodow W. Adorno, Ästhetische Theorie, Frankfurt, 1993, s. 349.

xxiii Se Jacques Rancière, ”The Aesthetic Revolution and its Outcomes”, i New Left Review 14 mars-april 2002, s. 135. Se även kapitlet om omdömeskraften i Gilles Deleuze, Kants kritiska filosofi, övers. Carl Montan, Göteborg, 2015.

xxiv Vad gäller denna distinktion bortom diskussionen om det estetiska, se de inledande sidorna i Robert Kurz, ”Negativ ontologi: upplysningens mörkermän och modernitetens historiemetafysik”, övers. Nils Järvinen, i Kris & kritik, 4:2014.

 

 
IMG_2378.jpg
 
IMG_2377.jpg