Ympa orden, piska min tunga - Johanna Gustavsson Fürst på Accelerator i Stockholm

En samling träskulpturer breder ut sig i konsthallen Accelerator i Stockholm. Stämningen är närmast sakral. Det ligger nära till hands att känna vördnad så som man kan förväntas göra i konstens vita rum, i kyrkan eller ute på tur i skogen. Något har hänt. Träet har böjts på sätt som är främmande för materialets struktur, ympats och sammanfogats med stolsdelar och vrilar. Skulpturerna är vackra och skeva. Utställningstexterna gör gällande att det handlar om Sveriges långa historia av att förtrycka tornedalingarnas språk och kultur, och har blivit hyllad utan invändningar. Men frågan är om inte konstnären och kritikerna har misstagit sig och gått händelserna i förväg?

Det är inga småsaker som står på spel. Mig veterligen är det första gången som språkförtrycket i Tornedalen är ämne för en så stor utställning. Synliggörandet av minoriteten kan tyckas vara behjärtansvärt särskilt då kunskapen hos majoritetsbefolkningen ofta är häpnadsväckande låg. Trots att historien är lika mycket Sveriges som Tornedalens – sammanbunden av en förtryckande ordning inom landets gränser alltsedan koloniseringen av norra Sverige. Denna koloniala relation blev allt viktigare för den svenska staten efter år 1809 då Sverige förlorade Finland till storfurstendömet Ryssland, varpå landsgränsen drogs tvärs igenom det finskspråkiga Tornedalen. Därefter har staten försökt tvinga det mångkulturella och flerspråkiga Sverige till att bli ett enspråkigt och monokulturellt land. Politiken har varit effektiv. I arbetsstugor, där barn inackorderades med tvång, och i skolor har många generationer av tornedalingar slagits gula och blåa. Idag är det få som tar språket i munnen. Istället har många förblivit passiva lyssnare till föräldrarnas hemliga språk som de i integrationen och den kärleksfulla omsorgens namn förskonats från.

Det handlar om ett kulturellt folkmord, konstaterar Lars-Erik Hjertström Lappalainen med stöd i forskning, i sin recension av utställningen. Därför utgör det också en vit fläck i många svenskars medvetanden. Det är ett skolboksexempel i hur förtrycket av en minoritet går hand i hand med en kollektiv glömska som också leder till att många tornedalingar idag tar avstånd från historiens fakta och friktioner – som om det inte har hänt och inte angår dem. Lappalainen kontextualiserar utställningen för den som saknar förkunskap men recensionen är främst läsvärd för de personliga reflektionerna av hans egen relation till meänkieli och det svenska språket. Att verken, såsom VOX, modertungan, L/anguish- But if the word Gags, Does Not Nourish, Bite it off, lyckas med sin gestaltning är underförstått och konstnärens kärnfulla påståenden om verken problematiseras inte: ”Jag såg hur böjträ egentligen är trä som har disciplinerats in i en kulturell form. Det kan ses som en metafor för hur människor pressas in i normer som inte passar dem, pressas in i ett språk eller bort från ett språk” (Kulturnyheterna, SVT).

Idag överlever minoriteten och språket med nöd och näppe på Sveriges fattigaste glesbygd som går på knäna på grund av avbefolkningen. Trots malmen och skogen. De statliga öronmärkta pengarna för språk och kultur är både salt och plåster då det saknas en minoritetspolitik, landsbygdspolitik och en näringslivspolitik värda namnet. Man frestas till att säga att tiden har stannat i Tornedalen. Situationen är tillsynes ödesmättad men inte avgjord. Det är inget mindre än minoritetens existens och framtid som står på spel, beroende på vilken väg som politiken väljer. Hur vi tar oss an minoriteten och språket som ämne i konsten och litteraturen är ingen enkel sak. Att gestalta det som enbart historia, som något förgånget i periferin, ger sken av att saken är avslutad. Liksom andra periferier gestaltas Tornedalen ofta med ett bekvämt och historiskt avstånd till oförrätter som vi kan förfäras över men inte göra något åt. Det kan också skildras som något oavgjort i samtiden med en framtid, möjlig att förändra.

Konsten är förstås och ska också vara fri men här vill jag diskutera konstens metod och form i relation till innehållet. Gustavsson Fürst fick upp ögonen för ämnet under Residence-in-Nature, en vistelse på några veckor i Tornedalen då hon intervjuade lokalbefolkningen, poeter och konstnärer som vittnade om sina erfarenheter av förtrycket. Gustavsson Fürst menar att hennes träskulpturer har tvingats till att anta nya skepnader på samma sätt som meänkieli i svenska Tornedalen har tvingats till förändringar. Med de skulpturala formerna har hon försökt förkroppsliga förtrycket. Ändå är minoriteten och språket så oerhört frånvarande i utställningen. Det är så tyst. Likhetstecknet mellan ett levande språk och döda, ympade ja, men också stympade objekt hämtade från naturen skaparen falsk jämförelse. Istället för att en kulturell fråga görs begriplig så stiliseras den som död natur. Avskuren, avslutad, utan friktioner och relation till sitt påstådda ämne. Som om vi har nått vägs ände där vi nu betraktar saken i efterhand.

Där konstnären har placerat ut ett likhetstecken mellan ett levande språk och döda, stympade naturobjekt finns det snarare ett glapp, och däremellan sker en kognitiv kortslutning. Det som kommuniceras ur denna vackra obegriplighet är att tornedalingarnas specifika kollektiva erfarenhet, historia och prekära situation inte är tillgänglig eller åtkomlig. Det återstår för en välvillig konstnär, liksom hemkommen från en upptäcktsfärd i naturen, att ge kropp åt en minoritet och ett språk som fanns en gång i tiden. Det sökta ämnet för utställningen skymmer de övriga skulpturerna som gestaltar språkliga processer i allmänhet i relation till makt och subjektsblivande.

Gustavsson Fürsts konstnärliga metod som föregick verken får mig att tänka på den långa raden av upptäcktsresande som har utforskat Nordkalotten sedan 1600-talet: Jean Francois Regnard, Carl von Linné, Pierre de Maupertius, Anders Celsius, Giuseppe Acerbi och Anders Retzius som har tagit mått och namngett floran, faunan och människorna. Vilka som tog rollen som kultur och civilisation, och vilka som tilldelades rollen som natur och periferi i det här urgamla dramat är inte svårt att räkna ut. Kritik av att denna rollfördelning upprepar en repressiv kolonial ordning är legio inom exempelvis antropologin. Vilka människor och platser som vi delar vår samtid och framtid med och vilka som anses tillhöra det förgångna är av oerhörd politisk relevans. Tyvärr upprepas dessa djupt konservativa och koloniala idéer i konstnärens påståenden om vad verken betecknar. Men det är främst oroande att flertalet kritiker enas om utställningens storhet med anledning av de livlösa naturobjekten och den underliggande förståelsen av minoriteten och språket som natur. Den mest iögonfallande kritiken står Magnus Bons för i DN där han utan att problematisera beskriver objekten som ”…en gles och vindpinad norrländsk skog, samtidigt vild och formad av sin omgivning”.

Ju längre jag rör mig bland verken desto sämre bär de skeva träddelarna upp metaforiken. Jag ser en dröm om att vilja upptäcka något ursprungligt som farit illa av makten. Men träden och skogens tillvaro är bortom språk, stumma i jämförelse, gåtfulla, och kan inte sägas beteckna något annat än sig självt. Trädens obegriplighet, som också återfinns i träskulpturernas döda virke, lånar inte ut sig som metaforer för människor och språk utan att samtidigt också förstumma dem. Jag tänker på de olika finsk-ugriska språken på Nordkalotten innan det svenska språkförtrycket. Då var inte den närbesläktade finskan ett enhetligt skriftspråk utan en brokig samling varieteter. Språk är snarare en ursprunglig men alltjämt konstruerad protes, och saknar en given urform som utvecklas enligt bestämda naturlagar, som ett träd, om omständigheterna tillåter det. Jag tänker också på den långa traditionen att gifta sig över landsgränsen i Tornedalen. Samtidigt som området har förlorat stora delar av befolkningen till södra Sverige så har invandringen främst från Finland inneburit att människor, i kraft av sitt kött och blod, både bevarat och utvecklat språkets alla varieteter. Människors kärlek omöjliggör en ensidig gestaltning av språket som förtryckt. Språkets mångfacetterade historia avslöjar drömmen om det ursprungliga som naiv. Det finns inget entydigt före, ingen given form. Det var inte en gång. Det har varit på olika sätt och är det fortfarande.

Det ligger nära till hands att känna vördnad inför de förstelnade och livlösa objekten, så som man förväntas göra under en begravning. Det stillastående och världsfrånvända perspektivet gör att jag frestas till att säga att tiden har stannat på Accelerator i Stockholm, även om döden ännu inte har inträffat i Tornedalen. Där har tiden har trots allt inte stannat.