Ur jorden: Lager och generationer av konst och kamp

I utställningen Träda – Fogelstadgruppen och jord på Sörmlands museum har Åsa Elzén tagit sig an Fogelstadgruppens arv av konst och politik, men framförallt deras arbete kring jordbruk. I en blandning av historiskt material, tidigare undangömda verk och livsverk, låter Elzén sitt eget konstnärskap möta första halvan av 1900-talets feministiska folkrörelse.

Nu återstår hoppet att vapnen ska läggas ner medan jorden ännu har så mycket osårad hud kvar att den kan leva och läka sina sår. Och att de överlevande ska inse att de, drivna av samma nöd, måste gemensamt sluta fred med jorden. Så slutar boken Fred Med Jorden av Elisabeth Tamm och Elin Wägner, utgiven år 1940. Elin Wägner var fredsaktivist, författare, medlem i Svenska Akademin och en av många framstående kvinnor som ingick i Fogelstadgruppen. Bokens andra författare, Elisabeth Tamm, var en av de första kvinnorna att bli invald i Riksdagen år 1922, och initiativtagare till Kvinnliga Medborgarskolan i Fogelstad. Skolan startades i samarbete med läkaren Ada Nilsson, skolans rektor Honorine Hermelin, yrkesinspektrisen och politikern Kerstin Hesselgren, samt Elin Wägner. Vid Fogelstad fanns även den inte alls lika omtalade skolan för jordbruk och ladugårdsskötsel, även den riktad mot den kvinnliga befolkningen. Fogelstad var också en plats dit hbtqi-personer kunde söka sig, när de ryktesvägen förstått att det på denna plats fanns en tillvaro där de inte behövde gömma sig.

Som en queer person och konstnär idag blir jag upprymd över att få kliva in i en utställning som tar avstamp i historiska material från den grupp och rörelse jag själv tillhör. Det är inte en vardagsföreteelse. Åsa Elzén gräver med sin konst i den berättelse om Fogelstadgruppens gärningar som tycks ha fallit i glömska. Begravts men inte dött. Kanske har minnet av det gått i just träda? Kanske har den berättelsen levt i det fördolda, för att handlingarna den beskriver gjordes i en för modern andaför deras tid att tåla? Vare sig frågorna ville det eller inte blev det till att vänta och vila för denna avantgarderörelse. Åsa Elzéns avskrifter (och avskrifter av avskrifter) av Fogelstadgruppens konst och texter skrapar fram konsten ur jorden och får mig att fundera på vad som tillåts leva vidare om själva överlevandet är beroende av att någon annan, i detta fall någon i en annan tid, väljer att arbeta med och visa världen det som du har skapat. På så vis ligger det inte i den egna makten att bli odödlig. Eller så måste tiden komma ikapp det som hjärnorna på Fogelstad visste för länge sedan, men som det samhälle som omgav dem slöt sig mot.

I den patriarkala ordning som vi lever i idag och som också gällde för Fogelstadgruppens samtid har mycket gått förlorat av det som de i maktposition tyckt har saknat värde. Kanske har det inte lyfts fram eftersom det skulle hota de patriarkalt instiftade privilegierna.

Jag fantiserar om att gänget på Fogelstad sitter på sin åker, vid sina skrivbord, i riksdagen – här eller i en annan dimension, vad vet jag – och ler åt att Elzéns arbete med deras verk sammanflätar konst och historieskrivningen om sociala rörelser som om det aldrig funnits någon åtskillnad mellan dem. De ler kanske åt att jag med stort nöje köper deras sjuttio år gamla bok Fred Med Jorden för 145 kronor i museibutiken på Sörmlands museum. Åt hur jag på tåget tänker på intersektionalitet, ett ord som ofta används i den queerfeministiska krets jag är en del av för att beskriva samverkan mellan olika maktordningar och därmed hur de påverkar olika människor eller grupper olika starkt. Kan en säga att det var det som Fogelstadgruppen sysslade med? En medborgarskola där vi kunde lära oss hur vi som inte är cismän kan karva ut en plats i samhället. Ekologi och odling och en ladugårdsskola. Vikten av lek och vila. Sångträning. Hjälp till människor på flykt (en annan del av deras arbete jag inte hört om tidigare). Tänka och ropa ut: om vi förstör jorden förstör vi oss själva. Det räcker inte med fred på jorden, vi måste skapa fred med jorden! Vi måste förstå att vi hör ihop, att våra liv hör ihop. Att ingen är fri förrän alla är fria.

Åsa Elzéns arbeten i Träda – Fogelstadgruppen och jord gör dessa tankar och verk synliga, tar fram mattor från vinden och jord ur samma mark som Maren Holebakk (som fotvandrat till Fogelstads kvinnoseparatistiska jordbruksskola där hon sedermera blev ladugårdsförman) grävde ut lera till sina skulpturer. Skulpturer som inte skulle brännas, eftersom de då förlorade sitt levande sätt vid bränning. Hon var både jordbrukare och konstnär. Flera av hennes skulpturer föreställer andra deltagarna på ladugårdsskolan. De i sig är en historieskrivning om de som kom till Fogelstad. Hur såg de ut, och vad lärde de sig om att bruka jorden? Några av svaren finns i Holebakks skulpturer och i hennes bildsamlingar – dokumentation av vardagen på jordbruksskolan blandat med inblickar i vänskap och kärlek på Fogelstad. I hennes skulpturer kan en känna igen ansikten från fotografierna, intima porträtt finstilt frammejslade i leran.

Verken En träda och Avskrift av en träda är utställningens största. Två gigantiska mattor. Den första skapad år 1919 av Maja Fjaestad efter beställning av Elisabeth Tamm, som ville att mattan skulle föreställa en åker i träda. Jordbruk och konst – två olika slags handarbeten. Under sitt första liv har mattan legat i biblioteket i Fogelstad massvis av år. Trampats av människor och hundar, passioner och diskussioner. Sen vilat och åldrats och nu rullats ut igen. Vad kan vi avläsa av en matta? Hur kan vi skriva ned vad vi ser i mattan? Elzén har gjort en avskrift av mattan, en ny, lika stor, lik och helt annorlunda. Skapad av tygbitar från Fogelstad och från Elzéns eget liv. Den är lika gigantisk som originalet och färgerna och det visuella mönstret av en åker i träda går igen fast i nya variationer.Elzéns matta är skapad i lappteknik och sydd på symaskin, medan Maja Fjaestads original är vävt. Den första mattan är också uppenbart sliten av tiden och användandet. Under hösten 2020 kommer flera event, samtal och seminarier hållas på Elzéns nygjorda matta, för att låta också den bli ett centrum för viktiga samtal.

Idéer som varit med i det gemensamma skapandet över generationer förmedlas på Sörmlands museum i visuella associationer snarare än i text eller tal. Frågan är om historia måste föras vidare med ord eller om det som i utställningen kan ske via en matta, som tolkas och tecknas av och blir en ny matta. Är det den konst som vi väljer att göra om igen, som lever kvar? När vi låter vår egen konst silas genom tidigare verk och gör dem på nytt med de råvaror vi får med i silningen. Säga, se vad du skapat, jag vill ta med de viktigaste av dina råvaror in i mitt verk, så att folk i vår tid kan se dem igen genom våra gemensamma händers arbete över generationerna.

Avskrifterna är ett återkommande drag hos Elzén. Praktiken tycks handla om att ärva ett görande, vara del av samma historia via släktband som uppstår genom livsöden som speglar varandra genom tiden och gemensamma intressen. Förutom i Avskrift av en Trädasker detta i verket Avskrifter av avskrifter (pågående arbete), där Elzén dokumenterar avskrifter av Elin Wägners handskrivna arbets- och dagböcker som journalisten Barbro ”Bang” Alving arbetade med inför en aldrig färdigställd biografi om Wägner. Bangs maskinavskrifter blandas med Wägners originaltexter, två dokument som har börjat blekna. Elzén presenterar fotografier av materialet som kommer från KvinnSam, det nationella biblioteket för genusforskning. Det som lyfts upp, finns kvar.

Om vi gör en genomskärning av tiden, kan vi se de olika lager av aktivism, konst och tanke, hand och handling, som staplats på varandra och som nu i efterhand helt tydligt syns leda över i varandra. ”Fred med jorden” syftar idag på den totala klimatkrisens allvar liksom den akuta relevansen av att försöka skapa en mer harmonisk relation mellan planeten och människan.Träda betyder att åkermark får vila från att producera grödor under ett eller flera år. Detta för att jorden inte ska utarmas och bli helt obrukbar. Det handlar alltså om ett långsiktigt och hållbart tänkande kring relationen människa-natur där Fogelstadgruppen och deras tidiga förståelse för dessa frågor utgör en viktig grund. Om vi gräver djupt ser vi att jorden består av olika jordlager, sektioner av materia som staplats, beroende av varandra.

Det är pridemånaden juni när jag besöker utställningen. Det är uppmuntrande och spännande att se bilderna och höra berättelserna, att se Fogelstadgruppens gärningar i politik och konst. Det är ingen hemlighet (längre) att Fogelstad var en plats dit du som bröt mot heteronormerna kunde söka dig för att hitta andra som kände som du eller upplevde världen som du.Kopplingen mellan kampen för kvinnors rättigheter (transpersoner var fortfarande inget som talades om alls på denna tid tyvärr) och arbetet med hållbarhet hänger ihop med kampen för hbtqi+-personernas livsvillkor: om inte omsorgen av alla människor är en självklarhet, hur ska vi kunna känna omsorg om jorden? Om vi inte kan se alla människors okränkbara värde, är det ens möjligt att förstå att klimatkrisen kommer drabba de mest utsatta först, och att detta problem är vårt ansvar? Under den här sommarens pridemånad har det istället för parader hållits många demonstrationer för Black Lives Matter, och Black Trans Lives Matter. För första gången på länge liknade dessa demonstrationer urversionerna av Pride – däribland Stonewallupploppet utanför baren Stonewall Inn i New York efter en av många repressioner riktat mot hbtqi+-personer. Ett uppror lett av svarta transkvinnor. På liv och död, en demonstration för mänskliga rättigheter och rätten till ett drägligt liv. Rätten att inte jagas av polis.

När jag går runt i utställningen fantiserar jag om att Fogelstadgruppen och dess normbrytare hade höjt näven för dessa kamper idag. Det är i de punkter där våra olika förtryck sammanfaller, som vi blir sårbarast, men genom dessa korsningar och intersektioner blir det också synligt hur alla våra liv och arbeten för rättvisa på olika håll och med olika kärnfrågor hör ihop och är beroende av varandra. Efter besöket på Elzéns utställning slås jag av hur Fogelstadgruppen arbetade med flera politiska spår samtidigt utan att verka splittras, utan snarare enas genom olika kamper som löpte parallellt och gick in i varandra. Med det sagt återskapar och samarbetar Åsa Elzèn med en delvis borttappad del av historien. Inte endast med ord, utan också med konst. Låter jord bli ord, och ord bli film, bli ljud. Och det når in och lyckas skaka om den inre historiska kartan av konst, queerhet, aktivism och klimatkamp. Det ger en känsla av tacksamhet och tilltro på sakers betydelse och mening, och på vikten av att ta hjälp av varandras arbete, lyfta upp och fram, skriva om, skapa om. När vi gör det blir vi del av samma gäng, bara i olika tider. Ett kollektiv av kvinnor och queers som vågar tro på en annan världsordning och arbeta för den.

Idéerna om klimatet och odling och deras samband med de mänskliga rättigheter som Fogelstadgruppen och andra samtida ofta kvinnocentrerade grupper kämpade för, har inte begravts, utan planterats. Vilat, och är redo att möta samtiden igen, och igen.