Detta är ett öppet brev skrivet av en grupp konstnärer och kulturarbetare i solidaritet med Black Lives Matter. Gruppen har valt att vara anonym. Brevet har även publicerats på engelska på Documentations, samt skickats till en rad kulturinstitutioner, inklusive Paletten.
För två veckor sedan ställdes följande fråga av Temi Odumosu, en akademiker verksam i Sverige: vågar vi i Norden tala om Black Lives Matter och konfrontera rasismens utbredning i konstvärlden?[1] Tystnaden från Sveriges konstinstitutioner blottlägger att svaret är ett rungande ”nej”. Men vad betyder det att institutionerna håller tyst? Att de, liksom gallerier, projektrum och muséer ser sig förpliktade att vara opolitiska och neutrala för att inte sätta sin egen finansiering på spel? Eller upplever man att BLM utspelar sig ”där” och inte ”här” hos oss? Vad betyder det att hålla tyst? Vad är tystnaden ett symtom på?
Med detta brev kräver vi – konstnärer och kulturarbetare verksamma i Sverige – att svenska kulturinstitutioner tar sig an frågorna som uppdagats i samband med BLM. Att ni lyssnar och arbetar för att hitta svar på dessa brådskande frågor. Det är inte en snabb lösning som vi efterlyser. Vi vill se en långsiktig utveckling utifrån handlingsorienterade strategier som kan skapa konkret förändring och omforma det svenska kulturlandskapet genom antirasistiska praktiker i vardagen.
Vi kräver att institutioner, konsthallar, gallerier, projektrum och muséer tar sig an frågan om ras bortom representation och ytliga gester. Vi är ute efter en strukturell omprövning och omfördelning av makt och resurser. Vi vill att ni tacklar dessa frågor på djupet – in i de minsta detaljer som kan hysa en grogrund för uteslutning – att ni gör en omprövning av attityderna som begränsar er förståelse av ras och omfattningen av rasismens djupgående orättvisor.
Oförmågan att identifiera och förstå innebörden, angelägenheten och relevansen av BLM här i Sverige är inte annat än en skriande exceptionalism – utmärkande för den privilegierade vithetens vanföreställning om att leva i en egalitär socialdemokratisk utopi.[2]
Denna närsynthet skymmer utsträckningen i vilken vitheten är institutionaliserad och uttrycker sig genom förnekelsen[3] av den etniska diskriminering och det koloniala våld som har format den svenska kulturelitens och välbärgade medelklassens liberala självbild. Detta påtalades på ett tydligt sätt i fjol i en essä av konstnären Santiago Mostyn, som är verksam i Sverige.[4] Mostyn skrev: ”Sverige har aldrig haft någon medborgarrättsrörelse, och ingen offentlig uppgörelse med det sociala folkmord som begicks mot ursprungsbefolkningen. Samtidigt finns det ett litet och bekvämt brödraskap inom kultureliten – övertygade om sina egna progressiva värderingar – som bidrar till att upprätthålla landets konsensusdrivna identitet.” Mostyn hänvisar även till det illegala ”etniska registret” över romer som Malmöpolisen upprättade 2013 och menar att det här inte rör sig om en ”anomali” utan snarare en ”kontinuitet”.
I det svenska språket har vitheten etablerat uttrycket ”vardagsrasism” som något ”milt, mjukt och lättsamt” – något som en kropp lätt kunde skaka av sig.[5] Samtidigt har mer än en fjärdedel av alla svenska medborgare utländsk bakgrund – därav cirka 350 000 afrosvenskar, varav de flesta har kommit till Sverige under de senaste femtio åren.[6] Afrosvenskar, ursprungsfolk, romer och andra minoriteter utsätts för samma ”kontinuitet” som Mostyn benämner inom arbetsmarknadens bevisligen diskriminerande praktiker,[7] i mångfalden av rasistiska hatbrott såväl som i bristande tillgång på boende – något som i synnerhet drabbar människor med arabiska eller muslimska namn.[8]
När BIPoC-konstnärer och kulturarbetare i Sverige[9] vittnar om rasistiska erfarenheter inför sina vita kollegor möts de ofta av misstro, förbryllning och förvirring: ”Hur kunde detta ske här? Här finns ingen rasism.”[10] Rasismen finns här, överallt. Att den inte gör sig påmind med jämna mellanrum i verkligheten som du upplever är en markör på dina privilegier, inte tvärtom ett bevis på att rasismen inte existerar på riktigt. Detta är bara ett av många exempel på det obevekliga och outtalade kravet att en BIPoC-persons erfarenheter ska neutraliseras, trivialiseras och undvikas för att kringgå vithetens obehag. Hur ska man ens kunna prata om rasism i en konsensusdriven kultur?
Detta brev är en uppmaning till handling riktad till svenska kulturinstitutioner (se hela listan här). Vi kräver att du tar dig an dessa frågor som om de vore dina egna. Vi uppmanar dig att känna igen och förstå de konkreta verkligheter som BIPoC-personer lever i Sverige idag.
Vad är standardförfarandet för att handskas med att en anställd eller student utsätts för rasistiskt språkbruk/rasistiska handlingar? Är detta en trygg plats för dem att tala ut på eller behöver de hålla tillbaka på grund av de eventuella konsekvenserna, av rädsla för deras framtida professionella arbete och arbetsrelationer med kollegor och/eller professorer? Hur ser du till att värna om deras säkerhet?
Sitter det några BIPoC-personer i din styrelse? Innehar de aktiva beslutsfattande roller inom din institution?
Om man tittar på fördelningen av BIPoC-anställda (såvida det finns några) – hur många av dessa jobbar som curatorer, styrelsemedlemmar eller har andra kvalificerade beslutsfattande positioner inom institutionen? Hur stor del av dessa har en fast anställning och hur många är tillsvidare- eller timanställda?
Hur många BIPoC-konstnärer är representerade av ditt galleri eller finns med i din offentliga programverksamhet eller samling?
Hur många BIPoC-personer och kulturarbetare bjuder du in att delta i den offentliga programverksamheten kring ämnen som inte handlar om vit makt, rasism, identitetspolitik eller andra ämnen som kretsar kring svarthet eller ras?[11]
Hur decentraliserar du vitheten och den västerländska kanon inom din verksamhet, samling eller offentliga programverksamhet?[12]
Kan en BIPoC-konstnär få lov att måla ett surrealistiskt stilleben föreställande lökar? Betraktas de genom samma lins som en vit konstnär? Har de samma rättigheter att vara diffusa och får de ha ett lika brett spektrum för uttryck och ämnen? Är de lika berättigade till poesi och lek? Har de något som helst värde ifall de eller deras konst inte uttryckligen är en företrädare för diskursiva minoritets- eller mångfaldsfrågor inom din institution? Om de själva inte är entydiga representanter för din tolerans, progressivitet och välvilja?
Finns det utrymme på din institution för en kritisk självutvärdering av det offentliga programmet, av ditt engagemang och strukturella frågor i förhållande till ras? Är det möjligt att påtala dessa ämnen och ställa frågan: Hur kan vi bli bättre? Eller ryms det bara positiva resultat?[13]
Hur kan du stödja och aktivt förstärka befintliga BIPoC-personer röster inom ditt konstnärliga nätverk? Hur kan du skapa mer plats åt dem? Vad får de för ersättning?
Vem får skriva om konst och kultur inom institutionen/galleriet? Vem får skriva e-postutskick, väggtexter, publikationer, eventinfo, kataloger, etcetera?
Får BIPoC-personer någon kompensation för det emotionella extraarbetet som de utför när de arbetar på vita institutioner som BIPoC-personer?[14]
Finns det någon befintlig antirasistisk policy inom din institution? Hur fungerar den? Finns det något institutionellt initiativ för att aktivt utbilda dig själv och dina kollegor inom antirasistiskt arbete? Om svaret är ja — hur ser det pedagogiska arbetet ut? Vilka åtgärder har du redan vidtagit?
Finns det någon pågående praktik kring att omskapa och omvärdera den offentliga konsten i din region, mandat eller regi och sätta den i nya sammanhang? Finns det offentlig konst i din region av t ex nazistsympatisören Carl Milles eller konst som avbildar ”morer”/andra karikatyrer av svarta individer? Hur kontextualiseras motiven? Är dessa konstverk skadliga för publiken?
Varför har kulturorganisationerna eller läroverk som du företräder inte uttryckt sin solidaritet med Black Lives Matter-rörelsen offentligt?
Vems intressen företräds i främsta hand inom din institution? Vilka röster räknas? Vilka röster får lov att avfärdas? Vem vill du ha som publik?
Om du driver en utbildning eller ett pedagogiskt program — vilka är det som får ansöka? Hur ser anställningsprocessen ut för en utlyst lärartjänst? Enligt vilka kriterier bedöms en elevs arbeten? Har du på ett aktivt sätt försökt nedmontera vithetens dominans i din läroplan? Vilka strukturella förändringar har satts i verket för att göra det möjligt för icke-europeiska studenter att läsa vid din institution efter det att avgifter infördes för utländska studenter?
Vänligen låt bli att, som en konsekvens av att ha läst detta brev, kontakta BIPoC-konstnärer för att med hjälp av deras gratisarbete “ta itu med” BLM-frågan eller få tips och råd om hur du ska agera eller lösa denna uppgift. Om du vill bjuda in dem, erbjud vänligen en ersättning och var aktsam med dina egna känslor av skuld och skam.
Både stora och små institutioner måste visa sin solidaritet och stödja BLM genom att ta itu med och konfrontera vithet och rasism. De måste även förplikta sig att utveckla antirasistiska praktiker på lång sikt, bortom ansträngningarna som har gjorts idag av demonstranter över hela världen. Med detta brev har vi erbjudit resurser och vägledning för hållbar förändring. Vi uppmuntrar dig att dela med dig svaren på dessa frågor offentligt.
Denna text är skriven av konstnärer och kulturarbetare i solidaritet med Black Lives Matter. Gruppen har valt att vara anonym. Brevet har även publicerats på engelska här.
Kontakt: artistsinsolidarityblmswe@gmail.com
[1] Temi Odumosu, Något hände. 10.06.2020, Kunstkritikk.com. Frågan kan förtydligas enligt följande frågeställningar: om och hur kommer konstvärlden att bearbeta aktuella händelser; kommer den att ta in och förhålla sig till dessa frågor på ett modigt sätt genom att undersöka lokala förvecklingar med (och manifestationer av) rasistisk logik, eller kommer sektorn behålla samma gamla attityd, där man tar för givet att rasism är ett amerikanskt problem som inte påverkar riktlinjer, praktiker och förhållanden i Sveriges konstvärld.
[2] Inom den svenska konstscenens kontext har ett lokalt galleri ansett det lämpligt att kommunicera “All Lives Matter!” i sina sociala mediekanaler på Blackout Tuesday, med en bild på en gallerivägg målad i två beigea nyanser. Det ursprungliga inlägget raderades från galleriets sida ett par timmar senare efter att ha framkallat starka reaktioner, men publicerades igen på galleristens privata konto. Det senare inlägget raderades två veckor senare.
[3] Den “vita oskulden” som Gloria Wekker beskriver mot bakgrund av den nederländska välfärdsstaten samexisterar med aggressiv rasism och xenofobi. Se: White Innocence: Paradoxes of Colonialism and race, Duke University Press, 2016.
[4] Santiago Mostyn, The Blind Spot of Swedish Exceptionalism. 09.05.2019, Kunstkritikk.com
[5] Läs t ex Fanna Ndow Norrby, Svart Kvinna, 2014, Natur & Kultur Allmänlitteratur.
[6] Alexander Burlin, Sweden’s Shameful Record on Racism Shows Why We Need Black Lives Matter, 22.06.2020, jacobinmag.
[7] Länsstyrelsen Stockholm Rapport 2018:21 Anti-svart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden
[8] Boverket, Hur fördelar fastighetsägare lägenheters.14 + s.77 - 79, 2009.
[9] BIPoC = Black, Indigenous, People of Color
[10] Källorna har valt att förbli anonyma.
[11] Denna fråga tillskrivs Black Artists and Cultural Workers in Switzerland.
[12] On the Limits of Care and Knowledge: 15 Points Museums Must Understand to Dismantle Structural Injustice.
[13] Syftar till samtalet: Desai, J. & Muhammed, Z. (2020, May 27) “This Work Isn’t For Us” organiserad av Lux Moving Image.
[14] Frågan är hämtad från det öppna brevet: Open letter- No anti-racist museum without structural changes.