En gång sa James Baldwin att ”vi brukade betrakta historien som en oföränderlig, förgången värld – som en mardröm. Det var arvet från det senaste århundradets katastrofer. Men fastän vi inte kan återfå det som förlorats, rekonstrueras versioner av det förflutna ständigt då vi skapar samtiden.”[1]
Trots att orden är från 1972 påminner dagens oroligheter oss om att historien är mer närvarande i vår samtid än någonsin. Vidare understryker Baldwin de ömsesidiga relationerna mellan gångna och samtida verkligheter, såsom ett enda kontinuum av kulturella och historiska föreställningar som utgör samhällets själva materialitet och alltid ger sig till känna.
Konstnären Adam Pendletons praktik tar sig uttryck i komplexa lager som uppenbart influerats av Baldwins klargörande resonemang. Han har varit verksam i nära två decennier och har arbetat med video, essäer, collage och performance. Detta gör han i gränslandet mellan ras, tillhörighet, kulturpolitik och konsthistoria såsom föränderliga konstruktioner, som omförhandlas och insisteras på i själva mitten av samtiden. Inte bara genom frågorna ”hur” och ”tänk om”, utan genom att förskjuta själva logiken genom vilken deras historiska och sociala funktioner formuleras.
Mitt första möte med Pendletons konstnärskap var genom hans stora Black Lives-banderoll vid den belgiska paviljongen på Venedigbiennalen 2015. Den framstod förbluffande i sitt sammanhang och tycktes nästan ”sluka” paviljongens utrymme genom att insistera på rasrelationernas plats i centrum. Och detta helt säkert med syfte att sprida en åsikt. På senare tid har jag tänkt på hans verks återkommande störningsmoment då jag läst hans publikation Black Dada Reader från 2017. Därefter har jag haft möjlighet att ha ett kort, men väl så tankeväckande utbyte med Pendleton – om hans konstnärskap och kontexten som omger svart dada.
”Svart dada är en serie konstnärliga variationer som korsas, men utan att anpassas till betraktarens förutsatta definitioner – vilket gör att de får nya eller icke-begränsande betydelser”, säger Pendleton. Med referenser till den amerikanska beatpoeten Amiri Baraka kontroversiella politiska retorik i Black Dada Nihilimus från 1964, utvecklade Pendelton 2008 ramverket för en praktik som han kallar svart dada. Det är en yttring som han själv kallar för en teoretisk sammansmältning av Harlemskt avantgarde och 1960- och 70-talets konceptkonst. Under vårt samtal understryker han åter att svart dada är ett sätt för honom att behandla samtiden genom historien: ”Svart dada är vårt nu.”[2] I detta resonemang om nuets kontinuitet frågar sig Pendelton vad han som konstnär ”kan göra som verkligen påverkar det som spelar roll och påverkar mig personligen?”[3]
Genom en utvidgad socio-politisk betraktelse som i Pendletons verk verkar både konceptuellt och teoretiskt, påminns vi om att hans konstverk inte bara följer längs med denna idévärld – snarare är konstverken själva grunden och funktionen genom vilken hans praktik och de otaliga diskurser som han uppehåller bör förstås. På så vis är svart dadas teoretiska ramverk också en konceptualisering av svarthetens ontologi. Men det är inte säkert att betraktaren noterar detta då hen läser Black Dada Reader. Själv förstod jag istället det hela då jag fysiskt närvarade vid utställningen Our ideas på Pace gallery i London.
Så fort jag klivit in i gallerirummet översköljdes jag av rummets uppenbara dialog med konsten som visades. Jag kastade långa blickar på de screentryckta verkens mycket lockande glansiga yta som jag knappt kunde hålla mig ifrån att vidröra – och noterade hur de skar rätt genom gallerirummets arkitektoniska ramverk. Detta gäller i synnerhet verket Our Ideas #2 där det ser ut som för mycket pågår på en och samma gång. Samtidigt upprätthåller den strama svartvita färgskalan rummets dynamiska spänning mellan tanke och materialitet. Från entren och längs med galleriets vänstra och högra sida finns fotografiskt arkivmaterial från otaliga avkoloniserande rörelser från den nyligen bortgångne Okwui Enwezors utställning ”The Short Century“ vid Villa Stück i Munich 2002, här approprierade så att de förvandlar ett helt konstrum till bokstavliga grafiska emblem. Förvandlingen fortgår genom att oavslutade meningar från blandade texter är sprayade, tecknade eller tryckta över de fotografiska ytorna, så att den ursprungliga kontexten vrängs och tillintetgörs. Denna inneboende isolerande och avbrytande verkan dekonstruerar utställningens komponenter – separat eller gemensamt – och rör sig mot en kritik av bildens relation till det uttalade, och i synnerhet skrivna, ordet.
Adam Pendleton: shot him in the face (installationsvy), Baltic Centre for Contemporary Art, 2017. © Adam Pendleton
Dessa metoder upprepas återkommande utställningen igenom, och fastän de ofta är svåra att tyda förblir abstraktionen ändå trogen dadaismens dynamiska spänning mellan tanke och materialitet. Den formalistiske skulpturkritikern Michael Fried beskriver detta som en ”närvaro”[4] med syftning på konstobjektets förmåga att leda betraktarens uppmärksamhet ut i ett illusoriskt rum. Men om vi snarare förstår Pendletons verk som omedelbart läsbara dras vår uppmärksamhet istället till de externa relationerna mellan konstverken och deras omgivning. På så vis framstår deras ”rörelse” särskilt närvarande och genomträngande. Här är det fråga om en intressant dialog mellan svart dadas teoretiska ramverk och konstverken själva. Pendleton har bakgrund i en presentationskritik som inte bara kretsar kring, utan som i sin oundvikliga beröring subjektiverar ras som en historisk, politisk och kulturell konstruktion, och som återkommande artikuleras genom de objekt, teorier och verk som han approprierar.
När jag frågar honom om detta påminner han subtilt om att likheten som approprieras tycks överskrida sitt ursprung. Inte som definierade enheter, utan som fragment av olika historier som alla på något vis bär på likheter och ger upphov till själva materialiteten i svart dadas – både som färg och som koncept. Pendelton säger: ”Det känns som att vårt medvetande är resultatet av en appropriering. Vi är approprierade. Både vi och kulturen är resultatet av det nätverk som spänner över historien och in i kulturens sfär.”[5]
För att möta Pendletons verk måste eller tvingas man foga sig till en känsla av ovetskap – för att istället uppmärksamma att betydelsen som uppstår i tematiker är sprungen ur de material som används, som vägrar inordnas under några kategorier. Den imaginära dialogen anspelar således på historien såsom en konstruerad avgränsning mellan dåtid och samtid – vars narrativa likheter snart uppdagas då de närläses. ”Mitt arbete och i synnerhet svart dada verkar genom abstraktion, men det är då fråga om en abstraktion som ett aktivt sätt att representera, vilket i förlängningen frigör sig självt”, säger Pendelton. På så vis kan svart dada som abstraktion förstås som en bokstavlig och metaforisk process för ifrågasättandet av epistemologiska relationer. Det påminner på sätt och vis om Andrea Frasers institutionskritiska ramverk, som rymmer ett uppenbart försök att avmaterialisera inte bara konstobjektet utan även själva språket som möjliggör dess existens – liksom de historiska hierarkier som det upprätthåller. I gallerirummet finns inga skrivna uttalanden, namn eller storleksmått som skiljer verken från varandra. Istället framträder de som en enda verkskropp. När detta betraktas helt utan skriven information villkoras läsbarheten till betraktarens förmåga att föreställa sig – eller rentav bestämma – den oavslutade abstraktionens socio-politiska funktion, roll och viktiga framväxt genom rum och identitet.
Med andra ord är det ofärdiga menat att öppna upp för en betydelse att röra sig i flera riktningar. Resultatet är en samling verk som i radikala sidoställningar framstår som oavslutade, och som cirkulerar för att förvirra eller rentav avbryta en institutionell logik – samtidigt som flera tidsepoker, konsthistorier och politiska skeden sammanförs då historien rekonstrueras i nuet. Betraktarens uppmärksamhet eller uppskattning begränsas omedelbart till att brottas med materialet i frånvaron av någon som helst förkunskap om det som approprierats. Utan hänvisning till materialet är det konceptuella ramverket för svart dada således outgrundligt. Här uppenbaras Pendletons praktik i det stora hela, och hans motvilja att definiera mer än vad som är tänkt – så att betraktaren varsamt måste betänka meningen, inte bara i den återapproprierade bilden eller texten, utan även skärningspunkterna mellan rum, konstverk och oss själva. Att möta hans verk, eller svart dada i stort, förutsätter ett konstant tillstånd av fysiskt och intellektuellt vandrande.
Adam Pendleton: Our Ideas (installationsvy), Pace Gallery, 2018. © Adam Pendleton. Bild: Damian Griffiths.
Oavslutat eller avbrutet tal – även texter, för den delen – har därför en så viktig funktion i Pendletons konstnärskap. Det skrivna språkets fragmentering tycks motverka likheter. När det kommer till utställningen Our Ideas eller försöket att förstå svart dada bättre, uppmanas vi, i den förvirring som uppstår i båda fallen, att hantera motståndet som möter ett enhetlig vetandes försök att sammanfatta – vilket påminner om att historia och personliga erfarenheter ofta springer ur motsättningar, glapp och överlappningar. Pendleton säger: ”mitt arbete har alltid varit ganska konsekvent och igenkännligt med ett särskilt intresse för språk. Men det verkar på ett litterärt och teoretiskt plan. Med teori menar jag hur språk skapar rum och diskurs som verkar genom att särskilda kroppar exkluderas. Så en återkommande aspekt av mitt arbete har alltid varit den motsägelse genom vilken kroppen situeras i det efemära gränssnittet mellan språk och rum – och i synnerhet hur detta formar ens egen identitet utanför institutionens fortgående historiska narrativ.”[6] Bordieu kallar denna process för en ”kulturell allodoxi”[7] – det vill säga, en typ av missuppfattad igenkänning som förskjuter glappet mellan erkännande och kunskap. Genom att sammanföra medier och discipliner uppbådar Pendletons essäistiska verksamhet ett större och, i ordets rätta bemärkelse, experimentellt narrativ.
Kanske är det så att våra socio-politiska begär och de flyktiga känslor som vi styrs av sätts i sin historiska kontext när de aktiveras. Historiseringen tycks syfta till att ifrågasätta både historisk och samtida representation. Och oavsett om en ögnar igenom Black Dada Reader eller rör sig från en del av utställningen Our Ideas till en annan så framstår multituden av verk som nästintill genomträngande och överväldigande. Multituder av abstraktioner tycks i sin tur vara ett försök från Pendletons sida att infoga sig själv. Eller så vill han uppmana publiken att ifrågasätta känslan av personlig tillhörighet i institutionsrummet. Det påminner oss om att återappropriering av äldre bilder understryker deras kontinuum.
Genom att upprätthålla ett nära på konsekvent format – som bara varierar i termer av textur och positionering – omöjliggör Pendleton en betraktelse av objekten som inte samtidigt uppmärksammar de fysiska och tidsliga relationerna som bebor gallerirummet. Det är med andra ord en fortgående dialog som utmärker och sätter företeelser i perspektiv, eftersom deras själva existens fortgår i ett ramverk för konstant utbyte mellan dem. Betraktare sätts att betrakta hur visuella relationer skapar de nuvarande estetiska relationerna. Något som leder till frågan om vart inom ramen för den diskursiva synligheten som den svarta kroppen och dess historiska narrativ ryms? Förändrar den diffusa definitionen förståelsen av svarthet och de sätt på vilka svarthet materialiseras?
Även om betraktaren oftast får en oroande känsla av att ha mött en oläslig symbolism, tvingas hen oundvikligen även att förstå det institutionella rummet som en plats för social antagonism. Kanske utgör svart dadas konceptuella ramverk en förhållandevis djupgående historisk och språklig omprövning, där ett epistemologiskt narrativ med alla dess inneboende socio-politiska lager kan undersökas, som i sin tur kraftfullt ställer frågan: ”vad är det egentligen som du ser?”[8]
Översättning från engelskan: Frida Sandström
* Denna text är ursprungligen skriven och översatt till svenska för Paletten #316. En annan version av texten har sedan dess publicerats på engelska i tidskriften Third Text.
Ljud:
Rap on Race: A Recorded Conversations between Margaret Mead and James Baldwin. Intervju. Beinecke Digital Collections (ljudblogg).
Böcker:
Bürger, P. (2011). Theory of the Avant-garde. Minneapolis, MN: University of Minnesota Press.
Fraser, A, Alberro, A. (2007) Museum Highlights: The Writings of Andrea Fraser. Cambridge, MA: MIT.
Fried, M. (2011). Art and Objecthood: Essays and Reviews. Chicago, Ill: University of Chicago Press.
Squibb, S, Edwards, A, Hoptman, L, McDonough, T, Schlenzka, J, Thompson, S. (2017). Black Dada Reader - Adam Pendleton. London, Köln: Koenig Books.
[1] Rap on Race: A Recorded Conversations between Margaret Mead and James Baldwin, Beinecke Digital Collections.
[2] Författaren i samtal med konstnären, 10 december 2018.
[3] Ibid.
[4] Fried, M. (2011). Art and Objecthood: Essays and Reviews, s. 15
[5] Författaren i samtal med konstnären, 10 december 2018.
[6] Ibid.
[7] Fraser, A, Alberro, A. (2007) Museum Highlights: The Writings of Andrea Fraser, s. 6-8.
[8] Författaren i samtal med konstnären, 10 december 2018.