Charlotte Malmenholt, Närvaro II, olja på båttavla, 2022.
Jag har tänkt på det här med bilder och känslor. Vi människor bryter ensamheten som är inbyggd i livet som enskild kropp genom att likna oss vid annat, kroppen utvidgas via språket och bildar allianser med fenomenen. Men är det inte märkligt hur självklart vissa grundelement kan beskriva våra känslor, hur ilska liksom är eld. Visst blir man varm av vrede, men man blir också fuktig; en lock i nacken krullar sig likt en satyrs svans i svettig frustration. Ändå känns inte vatten som en självklar symbol för vrede i språket. Hur kommer det sig?
I höstas läste jag Euripides tragedi Medea. Paret Jason och Medea och deras två små barn krossas i kärlek, svek och vrede. Under läsningen slogs jag av allt vatten, såväl det verkliga – den geografiska skådeplatsen Korint och hemlandet på andra sidan Medelhavet – som det symboliska – bilderna i språket. Gestaltningar av pjäsen är ofta blöta. I Sara Stridsbergs adaption för scen från 2009 ligger Medea fullt påklädd i ett badkar, i öppningsscenen av Lars von Triers filmatisering från 1988 ligger hon strandad i ett havsbryn. Bilden av någon som ligger fullt påklädd i vatten är en genväg till berättelsen om sorg och vansinne. Vi känner den blöta uppgivenheten, temperaturen i kroppen sjunker i takt med graden av handlingsförmåga: vi drunknar i våra känslor heter det. Varför allt detta vatten? Likt depressionen, melankolin och ångesten är havet tungt. Blöta känslor, de kalla och till synes oöverkomliga, har ett djup som riskerar att svälja oss. Känslan av att falla går som en våg genom kroppen. Det är sant att känslor riskerar att dränka oss, sorgen är ett kärr. Men vad händer om vi värmer upp sorgen?
En alternativ bild till att drunkna i sorg kunde vara att brinna inne, förtäras, men elden säger något innan den lämnar oss i aska – den är offret, martyrens självmord, pyromanens upphetsning, världen i brand. Vi speglar vår ilska i elden. Vi kokar. För att skapa rörelse behövs värme. Det är något med att molekylerna är lättare, de rör sig uppåt. Hämnden är ett varmt verktyg som skapar ringar på vattnet, jag tänker på det hypnotiska tillstånd som svartsjuka, hämnd och upphetsning kan vara. Det är elden som driver oss framåt, som får änglarna i änglaspelet att snurra. En het tvångsfantasi. Varm luft skapar rörelse. Visst kan vattnet användas som symbol för det falska lugnet, det stilla vattnet som plötsligt blåser upp till storm och ödelägger land. Ändå är det krocken mellan det varma och kalla som skapar åska, som är blixten i Zeus hand, svärdet i Medeas. Att sinnebilden av helvetet inte är fyllt till bredden av likgiltigt vatten och kvävda skrik från drunknande människor är egentligen lika konstigt som att det är fyllt av evig eld. Elden som enligt den franska filosofen Gaston Bachelard är “mildhet och tortyr, matlagning och helvete…” Det vill säga konstruktivitet och total destruktivitet. Livslågan. Livsgnistan. Elden är livet och hämnden.
Tanken färgar luften, blir till ljud och ord, formar en klyscha: sätt mig i brand. Metaforer är språkliga verktyg, men när det kommer till eld och vatten känns det som om det är något mer. Något före språket och kroppen. Som om känslorna korresponderar med elementen på ett fysiskt sätt. Det skapar en riktning, vi tänder ett ljus. Om vi tror kan vi rikta oss mot en ande och genom rörelse och tilltal påbörja ett möte, värma upp, aktivera. Det bor i språket och det bor i religionen. Jag känner en längtan i min kropp, förbannar förgängligheten men känner samhörighet med något evigt: vattnet, elden. I dödsögonblicket säger vissa att vi ser ljuset. Är det ett ljus från en bländande morgonsol eller en rasande eld som förtär? I en föreställd gemenskap med solen kan vi bli den värsta versionen av oss själva.
Hos Euripides hittar jag en förkristen variant av “när helvetet fryser till is”. Det är när kören sjunger för Medea “De heliga floderna strömma baklänges uppför bergen, rättvisan kastas omkull, och allt vändes upp och ned”. Sannolikheten att Medea ska få se rättvisa skipas i sin konflikt med Jason är lika stor som att floderna skulle rinna baklänges. Återigen vatten. Men Medea vägrar att låta världen fortgå utan hennes inverkan: hon ska vända havsströmmarna. Tiden i barnen ska stanna. Jason ska inte leva vidare genom sina söner. Från depressiv matvägran börjar Medea att smida sin grymma plan. Det passiva könet blir det aktiva. Sorgen kokar. Hon behöver glöden från hatet för att inte frysa i handlingsförlamning. Om mannen har lagen på sin sida ska Medea skipa sin egen rättvisa. Hon ska tända eld på moderskapet.
Jag söker efter eld och hämnd och landar i Karin Johannissons bok Nostalgia. Det är en idéhistorisk studie över nostalgi och dess patologisering under psykiatrins formativa år. Där finns ett kapitel som heter NOSTALGI PYROMANI OCH BARNAMORD. Här möter vi flickor som mördar barn. Är det Medeas döttrar kanske?
Jag läser om fallet Apollonia, en flicka född i Frankrike 1892. På grund av familjens fattigdom tvingas flickan vid 14 års ålder ut i arbete som barnflicka. Reaktionen blir kraftig, hon gråter och matvägrar och leker inte med barnen hon ska passa. Flickans hemlängtan driver henne in i en depression som senare vänds till något mycket destruktivt. Apollonia ger sig på familjens yngsta barn, en liten pojke. Först försöker hon förgifta barnet, men när han klarar sig dröjer det inte länge till nästa försök. En natt smyger hon sig ut med barnet och slänger honom i en flod. Efter mordet går hon hem och lägger sig i sin säng som om ingenting hänt. Dagen efter deltar hon i sökandet efter pojken. Till sist erkänner Apollonia mordet. Det leder till en omfattande utredning av flickan. Är hon galen? Är hon ond? Är det en ung kvinna eller ett barn som utfört handlingen? En del av undersökningen är fysisk, könet skall undersökas. I fallet med Apollonia konstateras det att hon ännu inte kommit in i puberteten, det är alltså “barnet i kvinnan” som dödat barnet. Det är en förklaring som lämnar bilden av kvinnan som av naturen omhändertagande intakt. Upproret som bor i mordet skrivs om till ett tillstånd av infantil förvirring.
När Medea mot slutet av dramat bestämt sig för det oåterkalleliga slår mitt hjärta allt snabbare. När hon mördar barnen åberopar hon inte gudarna. Hon är inte kung Agamemnon som mördar sin dotter Ifigenia i hopp om tur med vädret (med vinden, havet, kriget). Hon mördar för att skapa jordisk smärta: Jason ska lida, hon lokaliserar smärtpunkten och väljer att skära rätt in. Hennes eget tigerhjärta skiter hon i. Hon vill bara se världen brinna.
Rörelse är värme, hjärtat slår ikapp med texten och den fysiska aspekten träder fram, blir levande. Jag tänker på vatten och eld som eviga symboler som ingår i vår kontakt med det reala, som ett slags känslornas alkemi som öppnar upp kroppen. Istället för att samlas kring ikonen, säg en figurin av Maria, står vi redan vid symbolernas altare. Vi har alltid hittat eld i och utanför oss själva. Är det ett slags bot mot vårt främlingskap i världen, att fästa känslorna vid det eviga? Det är en enorm tröst att kunna peka på samma bild när det gör ont, som om en karta över kroppen förlagts utanför. När vi liknar sorgen vid en sjö är våra tårar molnens. Vi värmer oss i igenkänningen.
