Fred Moten & Stefano Harney
Skuld och kredit
De säger vi har för stor skuld. Vi behöver bättre kredit, mer kredit, mindre utgifter. De erbjuder oss skuldskuldsanering, mikrolån, lånerådgivning, en personlig sparplan. De lovar anpassa skuld och kredit igen, kredit och skuld. Men vår skuld fortsätter vara tung. Vi fortsätter köpa en till sång, en till runda. Vi söker inte krediten, inte heller skulden bara den oförsonliga skulden vilket betyder riktig skuld, skuld som inte kan avbetalas, en skuld på avstånd, skuld utan kreditor, den svarta skulden, den queera skulden, den brottsliga skulden. Överdriven skuld, oberäknelig skuld, skuld utan anledning, skuld avskuren från kredit, skuld som sin egen princip.
Kredit är ett medel för privatisering och skuld är ett medel för socialisering. Så länge de parar ihop sig i det monogama våldet i hemmet, i pensionen, i regeringen, på universitet, kommer skulden endast göda krediten, skulden enbart begära kredit. Och krediten kan endast växa med hjälp av skuld. Men skulden är social och krediten är asocial. Skuld är ömsesidigt. Krediten enkelriktad. Skuld sprider sig i alla riktningar, skingras, flyr, söker skydd. De skuldsatta söker skydd bland andra skuldsatta, erhåller djupare skulder från varandra, erbjuder varandra oförsonlig skuld. Tillflyktsorten är den ort du bara kan bli mer och mera skyldig, för där finns ingen kreditor, avbetalningen är omöjlig. Denna tillflykt, denna plats av djup skuld, är vad vi kallar för förrymd offentlighet. Den löper genom det offentliga och det privata, staten och ekonomin, den förrymda offentligheten känns bara igen av de tungt skuldtyngda inte på sin tunga skuld. För kreditorn är det bara en ort där något är fel, men det som är fel – detta ovärderliga något, denna sak som saknar värde – är precis det som begärs. Kreditgivarna försöker förstöra den platsen, den orten, för att kunna rädda de som lever där ifrån sig själva och sina liv.
De forskar om den, informerar sig om den, försöker beräkna den. De vill spara den. De vill splittra dess centrum och sätta in fragmenten på banken. Men plötsligt blir den förrymda sak som krediten aldrig kan fatta, för vilken den aldrig får uppskattning, omöjlig att fly.
När du väl börjar se tung skuld ser du den överallt, hör den överallt, känner den överallt. Detta är kreditens riktiga kris, dess verkliga ackumulationskris. Nu börjar skulden ackumuleras utan den. Det är det som gör den så tung. Igår såg vi den i ett steg, några höfter, ett leende, sättet som rörde en hand. Vi hörde den i ett bryt, ett spår, ett flyt, sättet orden studsade. Vi kände den i sättet någon sparar det bästa och ger det till dig och sen är det borta, givet, en skuld. De vill inget ha. Du måste acceptera det, det måste du acceptera. Du står i en skuld du kan inte återgälda för de tar inte emot det. Plötsligt ringer telefonen. Det är kreditorn. Krediten håller koll. Skulden glömmer. Du är inte hemma, du är inte du, du har flyttat utan eftersänd adress, en tillflyktsort.
Studenten är inte hemma, är inte i tid, inte på plats, utan kredit, i oförsonlig skuld. Studenten är en tungt skuldsatt hotad av kredit. Studenten flyr krediten. Krediten förföljer studenten, erbjuder sig att anpassa krediten mot skulden, tills tillräckligt med skuld och kredit har samlats på hög. Men studenten har en vana, en tung vana. Hon studerar. Hon studerar men lär sig inte. Om hon lärde sig skulle de kunna kartlägga hennes framsteg, fastslå hennes egenskaper, ge henne kredit. Men studenten fortsätter studera, fortsätter planera för att studera, fly för att studera, studera en plan, utveckla en skuld. Studenten har ingen tanke på att betala.
Skuld och glömska
Skuld kan inte förlåtas, den kan bara glömmas för att kommas ihåg igen. Att förlåta skulden är att återställa krediten. Det är reparativ rättvisa. Skuld kan överges för oförsonlig skuld. Den kan glömmas bort mot tung skuld, men den kan inte förlåtas. Endast kreditorn kan förlåta, och endast skuldsatta, tungt skyldiga, kan erbjuda rättvisa. Kreditorn förlåter skulden för att erbjuda kredit, för att erbjuda mer ur källan till skuldens smärta, en smärta för vilken det bara finns en rättvisa, oförsonlig skuld, glömska, minnas igen, minnas att det inte kan betalas, inte tillgodoräknas, ingen delgivning mottagen. Det kommer uppstå ett jubel när nord får spendera sina egna pengar, lämnas med inget, spendera igen, på kredit, på stulna kort, på en vän som vet att den aldrig kommer se något liknande. Det kommer uppstå ett jubel när syd slipper äran för sina obemärkta bidrag till världscivilisationen och handeln men behåller sin skuld, byter den endast mot andras skulder, ett byte bland de som aldrig tänkte betala, aldrig kommer låtas betala på en bar i Penang, i Port of Spain, i Bandung där ditt köp inte går igenom.
Krediten kan bli återställd, återstrukturerad, återanpassad, men förlåten skuld är alltid orättvis, alltid oförlåten. Återställd kredit är reparativ rättvisa och reparativ rättvisa är alltid förnyat kreditstyre, terrorstyre, en storm av åtaganden som måste bemötas, utmätas, beskäras, härdas ut. Rättvisa är endast möjlig när skuld aldrig tvingar, kräver, motsvarar kredit, betalningar, återbetalning. Rättvisa är endast möjlig när den inte är efterfrågad, i den tunga skuldens tillflykt, i den förrymda offentligheten av främlingar inte allmänningar, underjordiska allmänningar inte grannskap, bland de som har varit där hela tiden från någonstans. Att söka rättvisa genom återställande är att återplacera skulden i balansräkningen och balansräkningen går aldrig jämnt ut. Den störtar mot risk, instabilitet, osäkerhet, mer kredit som jagar högre skulder, mer skulder kedjad vid kredit. Att återställa är inte att bevara, igen. Det finns ingen tillflykt i återställandet. Bevarandet är alltid nytt. Det kommer från platsen där vi stannade under tiden vi flydde. Det skapades av människorna som gav oss skydd. Det är platsen de säger är fel, praktiken de säger bör fixas, det hemlösa besökandets icke-ekonomi.
Förrymda offentligheter behöver inte restaurering. De behöver bevaras, vilket betyder flyttas, gömmas, dras igång igen med gamla skämt, samma saga, alltid någon annanstans än där kreditorns långa arm kan nå dem, konserverade från restaurering, bortom rättvisa och lag, i dålig skuld, i dålig trakt. De planeras när de inte förväntas, när de inte följer i processen, planeras när de undgår policy*, slinker undan styrning, glömmer bort sig, kommer ihåg sig, utan någon önskan att förlåtas. De är inte fel, men i slutändan är de inte samhällen; de är skuldsatta på avstånd, oförsonligt skuldsatta, glömda men aldrig förlåtna. Giv åt krediten det den förtjänar och åt oförsonligt skuldsatta endast skuld, endast den ömsesidighet som säger till dig vad du inte kan. Du kan inte betala tillbaka till mig, ge mig kredit, bli fri från mig och jag kan inte låta dig gå när du gått. Vill du göra något, glöm den här skulden och minns den sen.
Skuld på avstånd är bortglömd och ihågkommen sen. Tänk på autonomismen, den skuld på avstånd den har till den svarta radikala traditionen. I autonomia, i militansen hos post-operaismen finns ingen utsida, vägrandet äger rum inuti och gör sitt bryt, sin flykt, sitt uttåg från insidan. Det finns biopolitisk produktion och det finns imperium. Det finns till och med det som Franco "Bifo" Berardi kallar för själsproblem. Med andra ord finns skuld på avstånd till en global politik av svarthet som växt fram ur slaveri och kolonialism, en svart radikal politik, en gränslös, kreditfri, skuldpolitik utan återbetalning. Denna skuld som byggdes upp under kampen mot imperiet, innan imperiet, då makten inte enbart låg hos institutioner eller regeringar utan varje ägare eller kolonisatör besatt våldsmakten hos en allerstädesnärvarande stat. Denna skuld fäst vid dem som genom sin stumma vanart eller nattliga planer smet utan att lämna, flydde utan att ta sig ut. En skuld som delats av alla vars själar efterfrågats som arbetskraft, som burit sin ande märkt med ett pris. Och ännu idag är den delad, den är aldrig avskriven, fogar sig aldrig efter krediten, en skuld att spela, en skuld att gå, en skuld att älska. Utan krediten är skulden oändligt komplex. Den får inte sin upplösning i profiten, beslagtar inga tillgångar, balanserar inga betalningar. Den svarta radikala traditionen är rörelsen som arbetar i denna skuld. Den svarta radikala traditionen är skuldarbete. Intimt och på avstånd arbetar den tills autonomia förslagsvis minns, eller glömmer. Den svarta radikala traditionen är ännu inte fastslagen skuld.
Skuld och tillflykt
Vi gick till det offentliga sjukhuset men det var privat, men vi gick genom dörren märkt med “privat" in till sköterskornas fikarum som var offentligt. Vi gick till det offentliga universitetet men det var privat, men vi gick till kiosken på hörnet och den var offentlig. Vi gick in i sjukhuset, vi gick in i universiteten, i biblioteket, i parken, vi erbjöds lån för vår skuld. Vi lovades medborgarskap. Vi erbjöds statlig kredit, rätten att privatisera allt offentligt förfallet. Goda medborgare kan jämka sin skuld med krediten. De värderas för att de vet skillnaden, för att de vet sin plats. Den dåliga skulden leder till dåliga offentligheter, offentligheter som är opassande, osammanhängande, olönsamma. Vi gjordes till hedersmedborgare, ärade skulden till folkhemmet, värdesatte servicen, poängsatte renligheten, betalade vår avgift.
Sen gick vi till kiosken på hörnet och de gav oss lussebullar och vi gick till fikarummet och vi fick kaffe och röda piller. Vi hade tänkt fly men det behövdes inte. De sprang. De sprang över stater och genom ekonomin som ett hemligt skär, ett offentligt utbrott, ett flyende veck. De sprang men kom ingenstans. De stannade så att vi kunde stanna. De såg vår djupa skuld på mils avstånd. De visade oss det här var offentligheten, den sanna offentligheten, den förrymda offentligheten och var vi ska leta efter den. Sök den där de säger att staten inte fungerar. Sök den där de säger det är något fel på orten. Sök den där nya förordningarna ska introduceras. Sök den där hårdare insatser måste till, arresteringar utfärdas, allt snyggas upp, remmar dras åt, grannskap sveps bort. Varhelst den tunga skulden breder ut sig. Varsomhelst där du kan stanna, där du kan bevara dig själv, planera. Några minuter, ett par dagar, där du inte kan höra dem säga att det är något fel på dig.
Skuld och regerande
Vi hör dem säga det som är fel med er är er tunga skuld. Ni arbetar inte. Ni har missat betala er skuld till samhället. Ni saknar kredit men det var väntat. Ni har dålig kredit men det är lugnt. Men tung skuld är ett problem. Skuld som söker mer skuld bortkopplad från kreditorn, en flykting från rekonstruktion. Destrukturerande skuld, det är helt enkelt fel. Men ändå, vad som är fel med er kan fixas. Först ger vi er en möjlighet. Det kallas regerande, en chans att intressera sig, till och med lyckas bli oberoende. Det är policyn. Eller så ger vi dig policy om du fortfarande är fel, fortfarande tung. Djup skuld är sinneslös det vill säga kapitalets sinnen kan inte uppfatta den. Men det finns terapi. Regerandet vill återkoppla din skuld till yttervärlden. Du är i spektrumet, kapitalets intressespektrum. Du är i fel ände, din djupa skuld ser frånkopplad ut, autistisk, helt i sin egen värld. Men vi kan utveckla dig. Du kan få kredit trots allt. Nyckeln här är ditt intresse. Berätta för oss vad du vill och vi kan hjälpa dig att få det med ett löfte om ett lån. Vi kan sänka räntan för att få dig intresserad, vi kan höja den för att påkalla din uppmärksamhet. Men vi kan inte göra det ensamma. Regerandet jobbar bara när du jobbar, när du berättar för oss om dina intressen, när du återinvesterar ditt intresse i kredit och skuld. Regerandet är dina intressens terapi, och dina intressen kommer återge dig kredit. Du kommer ha investeringar, till och med i skuld. Och regerandet kommer att få nya sinnen, ny perception, nya framsteg i världen av tung skuld, nya vinster i kriget mot de intresselösa, de som inte vill föra sin egen talan, delta, tillkännage sina intressen, investera, informera, kräva kredit. Regerandet söker inte kredit. Den söker inte medborgarskap även om det ofta uppfattas så.
Regerandet söker skuld, skuld som söker kredit. Regerandet har aldrig helt koll på vad som delas, det som kan vara ömsesidigt, som kan vara gemensamt. Varför belöna kredit, varför belöna medborgarskap? Endast skulden är produktiv, endast skulden möjliggör krediten, endast skulden låter krediten styra. Produktiviteten kommer alltid före styrandet, även om studenter i styrelseskick inte förstår det, även om styrelseskicket själv knappast fattar. Men regerandet kommer, och idag kallas det för policy, prekaritetens välde. Och vem vet var det kommer att träffa dig, någon kreditor som passerar förbi dig. Du håller blicken sänkt men han framför sin policy oavsett, krossar allt du bevarat, all den tunga skuld du smugglar. Livet återgår till illvillig slump, godtyckligt våld, nya kreditkort, lån på huset, bortsliten från de som höll dig gömd, avskuren från de som delade den tunga skulden med dig. De hör aldrig mera av dig.
Studier och planering
Studenten har inga intressen. Studentens intressen måste synliggöras, deklareras, följas upp, värderas, rådgivas och krediteras. Skuld producerar ränta. Studenten kommer bli skuldsatt. Studenten kommer bli intresserad. Uppmärksamma studenterna! Studenten kan beräknas utifrån sin skuld, kan räkna ut sin skuld mot sina intressen. Hon är inom synhåll för krediten, inom synhåll för examen, inom synhåll för att bli borgenär, att vara en investering i utbildning, en medborgare. En student med intressen kan kräva policy, kan formulera policyn och ge sig kredit, kan förfölja tungt skuldsatta med en god policy, en sund policy, en evidensbaserad policy. En student med kredit kan privatisera sitt eget universitet. Kan starta sin egen ideella organisation, bjuda in andra att tillkännage sina intressen, lägga dem på bordet, delta i det globala samtalet, tala i egen sak, ge kredit och hantera skuld. Regerandet är ett ränteintresse. Kredit och skuld. Det finns ingen annan definition av en god regering, inget annat intresse. Det privata och offentliga i harmoni, enligt policy, förföljer tung skuld, spåret av förrymda offentligheter, på jakt efter flyktbevis. Studenten går ut.
Men inte alla. Somliga stannar, hängivna svarta studier i universitetets underjordiska allmänna rum. Ett ändlöst studerande, planering utan paus, rebell utan policy, bevarande utan arv. De studerar på universiteten och universiteten betvingar dem, degraderar deras status till utan intresse, utan kredit, utan skuld som kan förränta intressenter, förtjäna kredit. De går aldrig ut. Är inte klara än. De bygger på någonting där inne, någonting där nere. En ömsesidig skuld, obetalbar, obunden, icke fastslagen skuld, skuld till varandra i studiegruppen, till andra i sköterskornas rum, de som sitter på hörnet, som plankar på tuben, i en håla, en skog, en säng, en omfamning.
Och i universitetets underjordiska allmänningar möts de och arbetar på sin kreditlösa skuld, deras skuld utan räkning, utan ränta, utan återbetalning. Här träffar de andra som vistas i en annan sorts tvång, i likadan skuld, ett avstånd, glömskan, bara ihågkommen efteråt. Dessa andra som bär påsar med tidningsurklipp, sitter längst bort vid baren, som står vid spisen med maten, eller fastnar på bänken, eller talar genom galler eller i tungor. Dessa andra med en passion berättar om sina upptäckter, de är överraskade över att du lyssnar, även fast de givetvis visste att just du skulle komma. Ibland är berättelsen otydlig eller börjar i en viskning. Den går runt och runt och åter igen, men lyssna, för den är rolig igen, varje gång. Denna kunskap har nedvärderats och forskningen avslagits. De får inte tillgång till böckerna och ingen vill publicera dem. Policyn har dragit slutsatsen att de är konspiratoriska, kätterska, kriminella, amatörer. Policyn påstår att de inte kan hantera sin skuld och de kommer aldrig beviljas kredit. Men om du lyssnar till dem så kommer de att berätta: vi vill inte hantera krediten, vi kan inte handskas med skuld, skulden flyter igenom oss och det finns inte nog med tid att berätta allt för dig, så tung skuld, så mycket att glömma och minnas igen. Men om vi lyssnar på dem så kommer de säga: kom, låt oss planera något tillsammans. Och det är det vi ska göra. Vi berättar för alla er men inte för någon annan.
Översättning från engelskan: Jonas Hammarbäck och Adam Westman
* Policy är ett begrepp som Moten och Harney använder för att benämna och åskådliggöra hur kapitalismen åkallar och formar subjektet. Policy är ett ändlöst babbel som försöker få en intresserad i anställningsbarhet, flexibilitet och risk. Det är kapitalets sätt att ta kontroll över det reproduktiva arbetet och omforma det, sättet på vilket de får en intresserad i att erkänna sina intressen eller bygga upp viljan till arbete (översättarnas anmärkning).