Poeterna

Vi färdas genom barndomen och når adolescensen. Varje morgon går vi sömndruckna till skolan i storstaden. Vi lär oss om sannolikhet, delbarhet och linjer som i oändlighet närmar sig utan att beröra varandra. På rasterna byter vi namn. Vi heter Sapfo. Vi är systrar och våra kroppar är fyllda av yra begär. Bakom skolan upptäcker vi en enslig plats och med en pinne skriver vi rader av ord i det mjuka gruset. Orden är underliga. De hjälper oss att överföra tankar. När klockan ringer in är våra flickdrömmar, flickminnen och flickhemligheter försvunna. Magisterns blick följer oss överallt. Ordning säger han och alla flickor tystnar. På griffeltavlan skriver magistern “vad man icke kan tala om, därom måste man tiga” och studerar oss noggrant.

Hemma gör vi som vi blir tillsagda. Utan väsen utför vi våra sysslor. Mörkret faller. Det är dags att bege sig tillbaka. Ur gömmorna tar vi fram böckerna. Vi har hela natten på oss. Under lampskenet läser vi. Vi skriver. Vi studerar fragment, tomrum och obegripligheter. Så lite vi vet säger vi. Orden är alkemiska. Vi darrar inombords. Vi lär oss att begäret vid varje givet tillfälle är riktat mot det som saknas. Slutligen kapitulerar vi för sömnen. Vi blundar och upphäver vakenhetens lagar och logik. Vi drömmer samma dröm. Vi har ett eget rum med en dörr att stänga. Endast ett fönster är inte nog. Rummet kan vi lämna, bege oss av var som helst och närhelst vi önskar, återvända. Månen går ned. I gryningen stiger vi upp. Vi river sönder de nedskrivna orden. Vi kan dem redan utantill.

Tid passerar. Vi blir djärvare och djärvare. Dagligen bryter vi mot regler och vi jublar. Vi har blivit varse vad vi saknar och vad vi förmår att göra större. Ohöljt sträcker vi ut händerna mot äpplet högt på högsta grenen. Allt ska vi våga. Vi diktar ihop saker. Vi kastar om alla bokstäver. På den korta vägen av frihet mellan skola och hem lämnar vi chiffer till främlingar. Innan vi går viskar vi fram nycklar och lösningar. Alltid på gränsen. Aldrig att vi avslöjar någonting väsentligen alls. Våra flickdrömmar, flickminnen och flickhemligheter skriver vi vidare på vid den ensliga platsen bakom skolan. En dag låter vi spåren vara kvar. På en ensam murvägg står det att läsa “Fortsätt. Var inte rädda. Vi är tillsammans”. Vi återkommer till platsen och orden är överstrukna. Konturer och frånvaro är allt vi hittar. Vi tänker på alla ord som brutit sig loss och alla som brustit för tid och är borta. Vi fortsätter. Vad händer om vi blir påkomna? Hela natten är vi vakna.

Vi förbereder oss för ödet och utövar lidande. I klassrummet får vi nya platser. Vi slutar att hälsa. Möts våra blickar förblir våra ansikten uttryckslösa. Dagligen utför vi dessa övningar. Misslyckas vi straffar vi oss själva. Vi krossar vårt käraste smycke. Vi trasar våra vackraste kläder. Våra purpurröda band klipper vi isär. Vi förbjuder oss att läsa och skriva. Vi sätter fingret i det öppna såret och trycker hårt. Minns vi våra famntag brister vi ut i tårar. Den smärtan lär vi oss aldrig att tygla.

Vi ger ett tecken och övningarna upphör. Vi möts vid den ensliga platsen bakom skolan. Hjärtat hamrar. En fin eld löper under huden. Vi tar varandra i hand. Vi har ett löfte att ge. Tiden går inte att hejda. Vi tittar in i kameraögat. Vi minns magisterns ord. “Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”. Vi bryter ordningen. Vi ska tala om kärleken, döden, smärtan och det glömda. Avtryckaren knäpper.

I mörkrummet passerar ljuset genom bländaren. Några sekunder senare och det fotografiska pappret är belyst, svärtat och satt i rörelse. Poeterna framträder. Här i det svartvita är de evigt och oföränderligen tillsammans.