Paletten frågar: Amina Hocine

Den 25 oktober 2024 kommer Amina Hocine utföra sin komposition ātamōn på Göteborgs konsthall. Med anledning av det passar Paletten på att återpublicera en intervju med Hocine från förra året tillsammans en serie grafiska partitur. Hocine berättart bland annat om de "ljudkristaller" och utdradgna ljudlandkap som kan skapas med hjälp av mistlurorgeln som hon bygger av VVS-material och en luftkompressor.

Under 2023 har du haft en rad framträdanden med verket ātamōn, skrivet för den mistlursorgel som du själv konstruerat. Vill du börja med att säga något om din musikaliska omorientering från elektronisk eklektisk pop till dronemusik, och sedan berätta om ditt instrument?

Jag ser det inte som någon omorientering utan mer som en egentligen ganska naturlig fortsättning. Runt 2017 kände jag en tydlig mättnad på att som karaktär stå i centrum på det vis som man naturligt gör när man sjunger och jag saknade ett tydligt fokus på musiken och ljudets möjligheter utanför ramen av popmusik. Det var då jag började studera elektroakustisk komposition på KMH i Stockholm. Jag har behövt ge ordentligt med tid åt att verkligen kalibrera min kreativa kompass för att få inspiration som är oomkullrunkelig. Just nu jobbar jag mycket med instrumentalmusik men det finns rum för att jag kommer sjunga igen i framtiden… från ett annat perspektiv.

Sommaren 2021 kom idéen om att göra en mistlursorgel. Det var under en residens vid Ställbergs gruva tillsammans med Rasmus Persson (ljuddesigner) då jag njöt av tågens tut när de åkte förbi i dalen. Jag har alltid haft en stark relation till ljudet av mistlurar, olika typer av varningsljud av liknande karaktär och sirener. Mitt första minne av ljud, förutom musik, var när jag gick på dagis nedanför Skansen kronan. Jag var ute i en sån där dubbeldäcksgunga då Hesa Fredrik gick igång. Jag minns det som att jag var helt ensam och inte kom ur gungan utan var fast i ljudet av tyfonkören. Det är inget traumatiskt minne direkt, utan mer en känsla av att jag vaknade till.

Så under hösten 2021 satte arbetet igång med att försöka bygga något som kunde likna en mistlursorgel. Själva grunden till instrumentet konstruerade jag tillsammans med Rasmus och i januari 2022 testade vi en prototyp för första gången på Atalante och vi blev helt chockade av hur bra det lät. Instrumentet består av avloppsrör, 3D-printade membranhållare, gummi som membran, olika VVS komponenter som utgör “klaviaturet” eller luftfördelningskontrollern, gummislangar och luften kommer från en luftkompressor. Sedan dess har instrumentet utvecklats till något av en modulär orgel. Den existerar just nu i tre former: en liten, en stor och en dekonstruerad. Den lilla har fyra tutor, den stora och den dekonstruerade har åtta. Och varje version är i sig ett stycke. Ljudet från instrumentet har en förvånansvärt elektronisk klang och det är många som brukar fråga mig vad det var för elektronik inblandad efter att jag har spelat. Dessutom ger den upphov till kraftiga psykoakustiska fenomen som jag kallar för ljudkristaller eller “sound prisms” som innebär att om publiken bara flyttar huvudet en centimeter så förändras ljudet och publiken kan därmed “spela” med sin position på det ljud jag spelar. Ibland kommunicerar jag detta innan jag spelar och ibland inte och det gör mig alltid lika glad när publiken utan verbal kommunikation börjar röra sig fram och tillbaka mot ljudet. Jag har hört av många att det bjuder in till lyssnandet på ett naturligt sätt som gör att även folk som är ovana drone-lyssnare kan engagera sig i musiken på ett givande sätt. Jag var nyligen i Georgien och spelade och det var en person efteråt som sa “I don’t know what happened with your music but now afterwards it’s like I hear everything in a much brighter way, like I’ve become super sensitive”.

Numera är minnet av mistluren mindre viktigt och därför kallar jag instrumentet för “instrumentet” bara eller “orgeln”, eller efter stycket jag spelar, som med ātamōn.

Du är en av de femtiotal musiker och konstnärer som bjudits in att delta i EU-stödda projektet Shape+, en plattform som stödjer innovativa konstnärer och musiker. Vad har detta inneburit för ditt eget konstnärskap rent praktiskt idag? Och vad kan det ge impulser till?

Shape+ har redan gett mig kontakter runt om i Europa som hade varit svåra att knyta på så kort tid utan dem. Jag var nu senast i Georgien på en residens i Kutaisi och spelade en konsert i Tbilisi och hela resan var ett initiativ av Mutant Radio och Shape+, och tidigare i höst spelade jag på festivalen Musikprotokoll i Graz. Att få komma ut och spela efter att ha tagit en lång paus från det har varit väldigt kul, dock har de flesta spelningarna faktiskt inte kommit genom Shape+ utan genom att folk är nyfikna på orgeln, men det hjälper verkligen för att arbetet ska få synas. Genom dem har även frön för eventuella samarbeten såtts med andra Shape+ artister vilket är kul! Jag upplever att Stockholm, där jag bor nu, är lite av en bubbla så det är uppfriskande att få sprida kontakterna över Europa och få lite perspektiv. T ex efter min vistelse i Georgien känner jag att jag har en slags bas där nu på distans. Som ett satellit-hem konstnärligt.

I samband med dina framträdanden får åhörarna stundtals ta del av så kallade scores eller partitur. Kan du säga något om deras plats och roll i skapandeprocessen? Fungerar de som impulser för skrivandet av musiken eller som minnen vid framförandet?

När jag skriver ett stycke så är det inte enbart hur det låter som är viktigt, utan även var det ska spelas, hur ser det ut där? Vem ska lyssna? Hur kan jag ge lyssnaren bästa möjlighet för att det ska bli en inspirerande upplevelse? Vilken tid på dygnet är det? Hur kalibrerar jag mig själv för att bli bästa möjliga verktyg för musiken att kliva ur mig? Allt är en del av stycket vid framträdandet och det gör att stycket blir pånyttfött varje gång det spelas. Jag har synestesi så ljud är grafiskt för mig naturligt. Varje stycke är som ett rike. Det finns kanske hus, det finns kanske färger, det finns kanske människor där, det finns kanske poesi och språk, det finns alltid en känsla, kanske fler, det finns alltid ett mörker och det finns alltid ett ljus, det finns kanske en religion, det finns kanske maträtter, det finns alltid smaker och dofter, det finns alltid problem och det finns alltid lösningar. Egentligen är det brist på tid som gör att jag inte beskriver mer för lyssnaren, men det finns där, bakom tonerna och jag tror det märks. Att dela ett grafiskt partitur är ett försök att bjuda in till de fler dimensioner som finns. Men samtidigt, att helt beskriva varenda vrå av ett verk tror jag inte behövs. Som jag nämnde så tror jag lyssnaren uppfattar världen, eller förmodligen skapas en helt egen dimension i dem. Det är mer intressant än att jag ska materialisera exakt allt. I framtiden tror jag att jag kommer skapa verk där ljudet är det som utelämnas. Tystnaden är något jag blivit mer och mer intresserad av. Det är som att i tystnaden är absolut allt möjligt.