Om (själv)organisering – enkätundersökning bland självorganiserande konstverksamheter

Kultivator

Kultivator är en experimentell plattform för konst och jordbruk i vid bemärkelse. Vi fungerar både som en plats som ger enskilda konstnärskap och grupper utrymme att möta och utforska våra omgivningar, och som en grupp som genomför egna projekt eller andras uppdrag på andra ställen.

Vi jobbar sedan i april i år med Explorations of now, ett större projekt tillsammans med ­danskompaniet Cullberg och Institutet för framtidsstudier, iffs. Projektet för samman konst, dans och vetenskap i ett samtal med biosfären inför den omställning vi står inför i och med klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald. Vi har haft dansare och bildkonstnärer här på gården i omgångar, och utvecklat idéer tillsammans inför en manifestation i Stockholm i augusti 2021.

Exakt nu i dagarna, i november 2020, öppnar vi en ny fakultet på Stockholms universitet, ”Humus-fakulteten”, i samband med utställningen Experimentalfältet på Accelerator konsthall. Fakulteten är en liten byggnad som innehåller en maskkompost där maskar kommer att arbeta med att processa organiskt material till humus fram till i mars, då de presenterar sina resultat på en konferens på universitetet.

Just nu avrundar vi en offentlig gestaltning i utemiljön vid Öster­götlands museum i Linköping, och ska precis starta arbetet med en ny i Helsingborg. Förutom detta driver vi förstås vårt lilla jordbruk, med produktion av egna grönsaker i växthus och djurhållning med höns, hästar och ryafår, och sköter deras betesmark i ett naturvårdsprojekt i en tre hektar stor nyckelbiotop som vi arrenderar intill vår by Dyestad på Öland.

Precis som våra verksamheter är mångfaldiga men sammanhängande, har vi flera olika organisationsformer som går i varandra. Vi ­skapade Kultivator dels som en ­ideell förening, dels som ett kommanditbolag – på den tiden drev vi också en gårdsbutik som sålde grönsaker, kött och fällar. Nu har vi slutat med den delen av verksamheten, och ­bolaget. Vi försökte i början passa in i de stödformer för kulturorganisationer som kommunen och regionen har, men det var svårt. Vi är nu fortsatt en ideell förening, och har ett handelsbolag för de uppdrag som passar för det. Det är mest formalia. Den verkliga organisationen som uppstått under alla år av verksamhet är mer lik en bystruktur som den var innan skiftesreformerna, med delvis gemensamma ägor och åtaganden, delvis individuella specialiteter. De utifrån som är intresserade av de frågor som vi driver hittar oss, och när det passar skapar vi förutsättningar för samarbeten. Vi möts och utvecklar nya projekt eller löpande underhåll i arbetet, och vi får de projektmedel vi söker eller arbetar oss till, men inga verksamhetsbidrag. Vi har varit svåra att placera, och kommun och region här har inte riktigt kunnat greppa att samtidskonst och kultur kan operera på det här sättet. I stället samarbetar vi mycket och tätt med folkbildningen, främst genom Ölands folkhögskola, där tre av oss är deltidsanställda, och i ­samarbeten med stora organisationer som Cullberg och iffs. Det är synd att den lokala kulturadministrationen inte har kunnat plocka upp oss, när vi så envetet driver frågeställningar utifrån plats och med lokalsamhället här. Men konstnärligt har det kanske varit bra att vi fått skapa en annan, egen plats i kulturekosystemet.

Khartoum Contemporary Art Center

Khartoum Contemporary Art Center (KCAC) i Oslo är ett konstnärsdrivet kulturcenter med fokus på att utveckla diskursiva projekt om Afrika och Mellan­östern och utmana en västlig hege­moni. Vi arbetar också lokalt med sociala projekt för att skapa samhörighet och gemenskap mellan människor från olika regioner och länder.

KCAC grundades 2016 av Karin Erixon och Cassius Fadlabi som en plattform på sociala medier, och blev en fysisk plats våren 2017 när vi hittade rätt lokaler. Den ursprungliga planen var att existera i Khartoum, men på grund av den politiska situationen i Sudan valde vi att öppna våra dörrar i Oslo, och kallar oss ett kulturcenter i exil.

KCAC består i dag av en bar, ett gallerirum och en scen. Vi arrangerar utställningar, konserter, filmvisningar, debatter, boklanseringar, konstnärssamtal, läsecirklar, performances, klubb och mycket mer! 

Motivationen till att starta KCAC kom från tidigare erfarenheter av galleriverksamhet och ­sociopolitiska projekt, samt en önskan om att skapa en plats i Oslo av internationell betydelse. Vårt mål var att arbeta för demokrati, inte bara i Sudan utan för hela vårt geografiska intresseområde, och samtidigt ­synliggöra konstnärer och vänsterpolitiska arbeten från dessa regioner.

Praktiskt ville vi hitta ett sätt att arbeta med konst där vi inte blev beroende av stipendier eller konstmarknaden. KCAC är därför tvådelat, i ett aktiebolag som driver baren och en organisation som sköter konst och kultur. Baren står för intäkterna, ­samtidigt som vi parallellt söker kultur­stipendier genom organisationen.

Slutgiltiga beslut fattas av oss, Karin Erixon och Cassius Fadlabi. Men vi arbetar samtidigt i team som delar på arbetet. Alla gör allt: arbetar i baren, städar toaletterna, arrangerar evenemang, curaterar konstprogrammet och så vidare. KCAC omger sig med otroligt många samarbetspartners och arrangerar olika evenemang varje dag, hela veckan.

Hur får ni resurser för er verksamhet?

Innan pandemin överlevde vi framför allt genom att driva nattklubb på helgerna. Covid slog såklart ner på oss otroligt hårt. Hade vi vetat att pandemin skulle komma hade vi funnit en annan organisationsform än en bar som arbetar med kultur. Baren gick i konkurs under covid, marginalerna var för små för en samhällelig nedstängning. Som tur var står organisationen på kontraktet så vi förlorade inte lokalen. Nu har vi nya investerare och samarbets­partners som kommer in och driver baren. Vi har expanderat och hyr också lokalen våningen över den ursprungliga. I slutet av november öppnar vi med storslagna planer för framtiden: bibliotek, nytt galleri och kafé i 380 kvadratmeter kulturhus.

Vi har alltid haft ont om pengar och arbetat med många mikroprojekt, bjudit in andra organisationer och sparat genom att inte betala oss själva.

Vi borde kanske ha haft en mer genomtänkt ekonomisk plan innan vi öppnade, och backat upp den med fler investerare och en större buffert. Vi kastade oss in i det här och fokuserade på innehåll. Det är mycket vi inte kunnat förutse. KCAC har växt och omformats under vägen i samspel med samarbeten eller människor som känt anknytning till oss och efterfrågat förändringar. Man kan aldrig ha för många engagerade människor när man skapar något från grunden. Vi ser oss som en social mötesplats för en bred blandning personer från olika samhällsklasser, inte bara en plats för personer intresserade av samtidskonst för att vi fokuserar på samtidskonst. Vi jobbar med att bygga broar mellan grupper och personer från olika discipliner.

Kultwatch

Kultwatch är en digital ­plattform för konst och intersektionell kultur-
­­­­analys som publicerar kritik, debatt­artiklar, intervjuer, poesi, ­enkäter, granskningar och konstverk. Kult­watch har de senaste åren fördjupat innehållet utifrån intersektionella och normkritiska perspektiv där klassmedvetenhet, decentralisering och åldersintegration liksom frågor om avkolonisering, funktionsvariationer och heteronorm, är viktiga i arbetet för en mångfald av röster och jämlik kultur.

Kultwatch bildades 2015 av Sara Abdollahi och Fatima Osman. I dag är vi sex personer som ­driver Kultwatch: Macarena Dusant, Afrang Nordlöf Malekian, Johan Palme, Hana Suzuki, Ninos Josef och Samuel Girma.

Vad organiserar ni er i relation till? Vad vill ni undvika, främja, göra annorlunda?

Vi vill inte behöva reagera på ett exkluderande normativt kulturfält.Främst förhåller vi oss till drömmen om att röra oss bortom den koloniala kunskapsformationen. Att hålla den drömmen vid liv är viktigt och svårt, eftersom exempelvis rasistiska eller heteronormativa strukturer begränsar tiden som blir kvar för frågor och debatter som rör sig utanför ett västerländskt eller patriarkalt konstfält.

Berätta om ett dilemma som dykt upp i er praktik som ni hanterat.

Vi diskuterar ofta hur vi ­praktiserar feminism, avkolonialisering, anti­kap­italistisk verksamhet, för att nämna några variabler. Det är skil­lnad ­mellan att anse sig vara en feministisk plattform genom att pub­licera feministiska texter och att praktisera feminism i själva organisationsstrukturen. Det senare är givetvis svårare och kräver att vi checkar oss själva och varandra. Vi är alla del av en ­patriarkal struktur och kan omedvetet bidra till att upprätthålla normer och system. Likadant är det med ­kultur och tidskrifter, vilka koloniala normer reproducerar vi? Det kan exempelvis handla om hur vi ger feedback på texter. Vad ses som bra svenska och varför? Det är två exempel på frågor som kan beröra en dekolonial process, eftersom språk är kopplat till legitimitet, och vissa kroppars uttryck normativt förstås som mer förtroendeingivande, som mer sanna. På Kultwatch arbetar vi aktivt med att lära oss bryta den maktstrukturen.

Vilket arbete prioriterar ni att avlöna?

Skribenterna. Vi arbetar för att fler röster och perspektiv ska få höras och ta plats. Utan skribenter finns inte Kultwatch och Kultwatch finns till för våra skribenter och läsare.

Mint

Mint är sedan våren 2019 en plats för utställningar, samtal och cirklar i abf-husets källare, i det före detta Sveagalleriets lokaler (1961–1992) i centrala Stockholm. Mint är också ett mobilt konstprojekt som tar plats på olika ställen i olika ­skepnader. Bakom initiativet står vi, Emily Fahlén och Asrin Haidari, som tidigare ­arbetat på Tensta konsthall under flera år, och som är ­konstnärliga ­ledare för Luleåbiennalen 2018–2020.

Mint springer ur flera saker, en är att genom konsten ­aktivera ­frågor som har att göra med arbetar­rörelsen och dess kulturyttringar – ­därför har abf-husets ­historia och ­verk­­samhet fungerat som projektets själva kropp och utgångspunkt. En annan är att generera möten ­mellan äldre ­generationers konstnärer (av vilka somliga figurerat i abf:s ­utställ­nings­kontext under 1960- och 1970-talet) och yngre konstnärer. Vi vill också skapa en plats för andra curatorer, tänkare och konstnärer att verka på, baserat på gemensamma intressen och tillit till varandras görande.

Vi hade burit med oss Mint som idé under ett par år. Vi ville arbeta tillsammans och skapa våra egna förutsättningar för konstnärlig verksamhet: självorganiserat och utan större kompromisser. Vi kan än så länge inte försörja oss på detta arbete. Vi har offentligt stöd till den ideella ­föreningen Mint från stad, region och stat men har inte möjlighet att ta ut lön för vårt arbete. Pengarna går till produktion, konstnärsarvoden, tekniker och värdar. Men vi siktar på något mer långsiktigt, för att kunna fortsätta. Vi är angelägna om att behålla en integritet. Samarbeten med abf är en viktig utgångspunkt för oss, det handlar om kollektiv och individer, forskningsprojekt och ­konstnärer. De upplåter också lokalerna till oss.

Vad organiserar ni er i
relation till?

Organisatoriskt har vår vision varit att skapa ett sammanhang som verkar vid sidan av de etablerade konst­institutionernas logiker. Det är någonting som vi har saknat i Stockholms konstlandskap, ett annat sätt att verka på som är mer organiskt, socialt och spontant i sitt anspråk. Folk chockas ibland av vår dåliga framförhållning som ­curatorer, haha, men ärligt talat medför det en energi i vårt arbete. Man träffar en konstnär och bjuder två månader senare in den att medverka i en utställning. Hamnarbetarstrejken pågår och vi kan skapa plattform för samtal om detta. Men det innebär stress också, och ibland har vi inte möjlighet att prioritera Mint för att vi måste ­försörja oss genom andra projekt. Det är knivigt att få det att gå runt.

Vår första utställning i abf-­huset, Den folkliga självstyrelsens livsluft, var en associativ lek med begreppet fritid med flera olika genera­tioners konstnärer. Deras verk reflekterade fritidens material och miljöer men också de samhälleliga premisser som möjliggjorde dem från första början. Fritiden är ju också själva förutsättningen för det hus som vi verkar i, och hela bildningsprojektet i Sverige. Just innan corona bröt ut hade vi det stora nöjet att visa utställningen Teckentecknaren med konstnären Thea Ekströms (1920–1988) märkliga bilder från en livstid, tillsammans med samtida konstnärskap som Milena Bonilla och Thale Vangen. Under hösten 2020 bjöd vi in konstnären och ­teoretikern Michele Masucci att curatera ­utställningen En omsorgsfull strejk (upp­skjuten på grund av covid) där kollektiv kamp, historiskt och i dag, står i centrum.

Konstfrämjandet

Folkrörelsernas konstfrämjande skapades 1947 för att samverka med andra aktörer och föreningar i en strävan att föra ut konst i samhället och närmare människor som bodde på platser som sällan eller aldrig upplevt en konstutställning. I dag har vi ett nationellt förbund med distrikt och medlemsorganisationer som omfattar drygt fem miljoner individer.

Som exempel driver förbundet och sex av distrikten i Mellansverige det interregionala projektet Skogen mellan oss. Skogen som tema för­enar de här regionerna och är samtidigt en ingång till flera av vår tids brännande frågor. Med en gemensam identitet skapas en serie platsspecifika konstverk, utställningar och aktiviteter som i tid äger rum parallellt och överlappande. Ett förenat konstprogram knyter under 2020–2021 samman runt 15 platser, byar och mindre orter. Tillsammans med konstnärer, föreningsliv, allmänheten, i offentliga rum och mellan generationer, bildas en viral svärm av konst som blir synlig lokalt och nationellt.

Hur överlever ni över tid? Hur samarbetar ni med andra?

Att organisera sig är den fattiges möjlighet att få inflytande. Våra folkrörelser har reformerat samhället. Det är den modell för kollektivt konstruktivt oliktänkande som fortfarande är den folkliga innovationspotentialen i samhället. Inom konsten är vi ofta dåliga på att organisera oss. Men vår organisation har själva organiserandet som organisationsform. Vi ser hur vi genom att samarbeta med andra stärker varandra, kollektivt och kollegialt.

Vi som arbetar här är konstarbetare, konstnärer och curatorer. Våra styrelser består av representanter från de medlemmar som vi skapar projekt tillsammans med (folkrörelser, bildningsförbund, konstskolor, konstorganisationer och konstaktörer). Vi förenar ett konstnärligt tänkande med erfarenheter från de organisationer, föreningar och ­aktörer från andra samhällsområden som vi samverkar med.

Vilka hur är viktiga i hur ni gör saker? Har ni råd till andra som organiserar sig?

Om konsten är ett sätt att upptäcka världen och tänka om den så går det inte att organisera sig på förhand. I stället för top-down är både folkrörelser och konstnärligt undersökande gräsrotsarbeten. Börja med en undersökning, dra in fler som vet mer och tänk tillsammans. Så formas en grupp som sedan kan organiseras.

Att beskriva sitt värde och an­söka om medel är viktigt, men låt det inte ta över. Ta gärna ett steg tillbaka för att se vad som är viktigt och vilka resurser som finns (den som ligger steget efter hittar ofta både struktur och borttappade saker). Gör vi verkligen det vi säger att vi gör? Var allmännyttig och generös med kunskaper. Våra medmänniskor är den största resursen. Delar vi på löneutrymmet får vi fler hjärnor i projekten, fler kollegor och erfarenheter. Lika lön för lika arbete skulle ge konstfältet en stabilare ekonomisk grund.

MYCKET

MYCKET är ett konst-, arkitektur- och designsamarbete mellan Mariana Alves Silva, Katarina Bonnevier och Thérèse Kristiansson med arbetsplatser både i Östergötland (Sankt Annas skärgård samt Horn) och i Stockholm. Aktuella projekt inkluderar Kepsen – en plats för rörelse och dans på Råslätt (på uppdrag av Statens konstråd, Jönköpings kommun, Mix Dancers Academy och bostadsbolaget Vätterhem); Kämpaoke – en karaokebar med sånger som bryr sig (på uppdrag av Statens konstråd, med Stockholms kulturfestival) samt publikationen När väggar talar, en sammanställning av vår konstnärliga forskning kring den queera (natt-)klubben (i samarbete med tidskriften Girls Like Us och Arkitektur förlag).

MYCKET började som ett samarbete mellan Mariana, Katarina och Thérèse 2011, då vi fortfarande hade parallella egna praktiker. När vi 2014 fick stöd av Vetenskapsrådet för att bedriva konstnärlig forskning kunde vi börja lägga mer tid på vårt samarbete. I dag ägnar vi största delen av våra professionella liv åt samarbetet och sedan 2019 driver vi den ekonomiska föreningen MYCKET collaboration – tidigare samarbetade vi genom våra egna respektive firmor. 2017 till 2019 arbetade även inredningsarkitekterna Ullis Ohlgren och Anna Märta Danielsson med oss. Under årens lopp har vi också haft flera praktikanter, delvis finansierat av Konstnärsnämnden.

När vi haft andra anställda eller praktikanter har vi tre haft övergripande ekonomiskt ansvar och planeringsansvar, och vi sitter i föreningens styrelse. Hade vi haft större ekonomi med möjlighet att knyta till oss fler personer permanent hade detta sett annorlunda ut.

Mellan oss delar vi arbetsuppgifter lika, även om vi har olika färdigheter och gör olika delar av projekten. Vi försöker turas om så att inte någon blir fast med det ”tråkiga” hela tiden. Vi vill utvecklas och lära oss nya saker, då kan vi inte bara göra det vi var för sig kan bäst om och om igen.

Vilka hur är viktiga i er praktik?

Vi arbetar uttalat utifrån lust och frihet. Vi tror att det är det enda sättet för just oss tre att långsiktigt kunna verka tillsammans. Vi har skrivit en text om hur vi samarbetar för boken Feminist Futures of Spatial Practice: materialism activism dialogues peda­gogies projections. Vi guidas av vår queerfeministiska utgångspunkt för innehållet i våra verk, men även i sätten som vi jobbar tillsammans och med andra, så jämlikt som möjligt.

Vi märker att vi har svårt att in­­rätta oss i en kommersiell ram, som ett mer konventionellt ­arkitekt­kontor. När vi haft ”anställda” har vi märkt att vi är ovana vid att vara ”chefer”, ingen besitter någon vidare organisationskompetens. Att vara tre verkar vara det vi klarar av bäst – kanske på grund av att vi inte behöver dela upp arbetsuppgifterna formellt mellan oss, saker rullar på och vi är alla del av allting hela tiden. Men det är jättekul när vi väl är fler, så det är en nöt för oss att knäcka, om vår ekonomi framåt tillåter att vi blir fler igen. Vi samarbetar mycket med andra i våra projekt: konstnärer, civilsamhället, kommuner, bostadsbolag, utbildande institutioner och forskare.

Vi vill helst arbeta tillsammans i allt vi gör, och det kostar mer. Vi tycker inte lika mycket om att föreläsa eller hålla workshops själva längre, det är för ensamt. Så vi delar på nästan alla uppdrag, men behöver en av oss pengar och får en direkt förfrågan är det fritt att ta uppdraget själv. Vi har möten varje måndag för att ha koll på våra projekt och vår relation. Vi verkar delvis på olika orter och behöver inte alltid sitta i samma ateljé. Vill eller behöver någon av oss verka utanför MYCKET är det okej. Vårt samarbete har inget egenvärde utöver lusten och glädjen i att arbeta tillsammans. När vi vid två tillfällen haft svårlösta konflikter har vi tagit hjälp av en organisationsterapeut och processledare, vilket verkligen hjälpte oss.

Konsthall C

Konsthall C är ett konstverk, en konstinstitution och en mötesplats i en före detta centraltvättstuga i Hökarängen i Stockholm som producerar utställningar och evenemang som ofta berör samhällsfrågor och olika filosofiska riktningar. Vårt konstnärliga ledarskap är temporärt. Genom åren har olika ­konstnärer, aktivister och curatorer tagit Konst­hall C i besittning för att skapa verksamhet för och med lokala krafter och en internationell konstscen. Konstnärlig ledare 2020–2023 är Ulrika Flink.

Konsthallen startade 2004 som ett samarbete mellan Hökarängens stadsdelsråd, Moment teater och andra lokala aktörer på initiativ av konstnären Per Hasselberg. Efter ett par år bildades den ideella kultur­­­föreningen Konsthall C, som i dag främst fungerar som en juridisk person som anställer personal och sätter organisationens långsiktiga riktning.

Konsthallen har sedan 2017 en verksamhetsledare, vars uppgifter tidigare utfördes av en producent som över tid fick en informell roll som administrativ ryggrad tillsammans med styrelsen. Med den nuvarande organisationsplanen vill vi bygga en mer hållbar arbetsplats och lokal aktör. Till vardags arbetar Ulrika Flink, konstnärlig ledare, och Erik Annerborn, verksamhetsledare, båda på 75 procent på kontoret, samt praktikanten Coline Duverne. Helgvärdar, tekniker och pedagoger arbetar i ­projekt eller som timanställda.

Vi har regelbundna möten där vi tänker strategiskt och stöttar varandra i våra respektive områden. Beroende på beslutens art ligger de hos den enskilde, arbetslaget eller styrelsen.

Hur överlever ni över tid?

Vi tar tillvara på våra resurser, som framför allt är lokal förankring, förtroendet från de olika konstvärldar vi finns i och att vara en hälsosam arbetsplats. Vi kan inte erbjuda pen­gar eller berömmelse, det måste vara roligt och utvecklande att arbeta för och med Konsthall C. Vi tror på stor ­frihet för att medarbetare ska kunna ta ansvar för och vara kreativa i sina roller. Det leder ibland till ett spretigt uttryck men hellre det än att en eller två personer mikrostyr verksamheten. Vi använder också konsthallen som mötesplats för lokala initiativ.

Vad vill ni göra annorlunda än andra institutioner?

Den ideella föreningens organisationsform gör oss relativt formbara och föränderliga. Vi kan uttrycka oss friare än en kommunal konsthall eller ett statligt museum. Det sätt vi organiserar oss på ska åter­spegla de värden som konsten ­presenterar. Alla städar toaletten, möter publiken och diskuterar framtida utställningar.

Berätta om ett dilemma som dykt upp och hur ni hanterat det.

I och med diskussioner kring representation i det konstnärliga programmet restes 2019 tankar om hur konsthallens ledning kunde utformas mer transparent och inkluderande. Tillsammans med forskaren Mansi Kashatria tog konsthallens arbetslag fram en plan för öppna ansökningar till styrelsen inför årsmötet 2020. Förslaget, inspirerat av kollektivverkstaden Höjden, innehöll arbete med en utvidgad valberedning från olika fält och intresseområden. Vi fick in många ansökningar och ­års­mötet antog det förslag som valberedningen lämnade. Resultatet är en stor förändring i styrelsen, med sju nya ledamöter.

Har ni några råd till andra som organiserar sig?

Tänk på återhämtning och kommunicera så tidigt och tydligt som möjligt. Dålig stämning läcker ut i kommunikation och produktion.

Vilka resurser är nödvändiga för att kunna genomföra er verksamhet?

Konsthall C får regelbundna stöd från Kulturrådet, Region Stockholm och Stockholms stads kulturförvaltning, samt nationella och internationella projektstöd.

Vi skulle aldrig kunna genomföra vår verksamhet utan stödet från dem som bor i området och alla konstnärer som ger av sin tid och energi till den här platsen.

Vi avlönar alla som jobbar här och arvoderar en del konstnärer (inte dem som ställer ut i Centrifug, där alla kan ställa ut). Alla har lika lön, 29 000 kronor per månad, med ett litet tillägg för teknikerna. Vi är sedan 2019 anslutna till kollektivavtal och betalar ut pension. I takt med att vi öppnar för fler att engagera sig blir ersättningsfrågan viktigare. Vi vill vara en plats för människor som vill och kan engagera sig ideellt, men det kräver tydliga överenskommelser.

Galleri Syster

Den ideella föreningen Galleri Syster i Luleå i Norrbotten startades 2004, som kulturföreningen Syster, av en grupp kvinnor som ville medvetandegöra sig feministiskt och ge ut en tidning. 2006 tillkom Galleri Systers utställningsverksamhet och i dag är ”bara” den kvar och drivs av oss – Anja Örn, Therese Engström och Sara Edström – som tar alla beslut gemensamt. Vi har också ungdoms­gruppen Lillasyster, med två verksamhetsutvecklare arvo­derade genom projektstöd, som ­förankrar verksamheten i kom­mande generationer.

Hur överlever ni över tid?

Vi håller samtalet öppet och tankarna fria om vad vi vill, och aktar oss för att göra saker av slentrian. Vi måste utvecklas och utmanas för att hålla intresset vid liv, och orka och vilja lägga ner så mycket tid och energi. Vi har involverat oss som skapande människor i ­verksamheten, vi utvecklas tillsammans med Syster.

Vi försöker hålla oss uppdaterade om vår roll i vår del av konstscenen och behålla en egen plats i konstens ekosystem. Vad är våra ansvarsområden och vad är inte det? Vi söker så många samarbeten vi mäktar med, självklart främst med konstlivet i Norrbotten. Vi har producerat utställningar med Havremagasinet länskonsthall i Boden och konsthallen i Luleå, vi är en del av Luleå­biennalen och samarbetar med Institutet i Vitsaniemi.

Berätta om ett dilemma som dykt upp som ni hanterat.

Vi började som en bred medlems­förening som drev interna och externa projekt med fokus på feministiskt medvetandegörande. Medlemsförfarandet tog mycket tid och energi. Vi experimenterade med olika organisationsformer, vilken är den mest demokratiska, feministiska, platta ­organisationen? Det visade sig att det till synes demokratiska, att varje person har en röst, blev skevt när några engagerade sig mycket och andra bara kom på ett enda möte. Vi ville att föreningen skulle vara en möjliggörare för dem som ville driva projekt och engagera sig, inte att styrelsen skulle genomföra medlemmars idéer och önskningar. Vi löste det genom att be de medlemmar som ville genomföra en idé att vara beredda att ta bollen i mål och ­frågade alla varför de ville vara med och vad de ville uppnå. Många insåg att de inte var beredda att lägga ner den tid som skulle krävas.

Numera är vi en mycket liten förening. Tre aktiva styrelsemedlemmar och några få stödmedlemmar. Vi gick från en helt ideell förening till en professionell konstverksamhet.

Hur får ni resurser och hur­ ­fördelar ni dem?

Vi söker medel årligen från Luleå kommun, Region Norrbotten och Statens kulturråd, och olika projekt­­bidrag. Just nu har vi stöd från Postkodlotteriet för SamArtBete och Allmänna arvsfonden möjlig­gjorde Galleri Lillasyster. Vi be­stämde från första början att endast genomföra arrangemang med arvoden till alla deltagare. Vi projektledare har successivt kunnat ta ut högre arvoden för att kunna driva verksamheten som en del av vår profession.

Backbeatbolaget/Galleri Lars Palm

Backbeatbolaget är en kulturförening i Sandviken som driver projekt och arrangerar konserter samt konstutställningar i utställningsrummet Galleri Lars Palm. Tillsammans med Konstfrämjandet Gävleborg startade vi 2016 Klotterinstitutet, en deltagardriven konstbildning för unga där vi diskuterade det offentliga rummet, demokrati och diy, do it yourself, med ordet klotter som botemedel mot prestationsångest, och en kreativ kraft.

Föreningen grundades 1975 som en musik- och arrangörsförening och innefattar sedan 1994 all slags kultur. Samma år flyttade den in i ett brukshus i Sandviken som döptes till Kungen. Under åren har åtskilliga människor involverat sig i föreningen. Vi överlever genom viljan hos kreativa människor som behöver en plats att skapa fri kultur på. Som för alla dynamiska föreningar förändras innehållet beroende på vilka som är aktiva. 2010 nystartade Karin Bäckström och Jon Perman Galleri Lars Palm, det behövdes en plats för samtidskonst i Sandviken. Vi arbetar i dag med många olika kvalitets- och kulturbegrepp och försöker skapa ett levande kulturhus grundat i diy och ideell logik.

Vilka hur är viktiga i er praktik?

Lyhördhet, lyssnande och framför allt tid, det måste få ta tid när arbetet till största del är ideellt. Vi arbetar med att skapa gemenskap, ställa upp för varandra och vara med på varandras arrangemang. Vi är lokaliserade i en liten stad och extremt beroende av varandra, våra medlemmar och besökare, och måste ha en bred idé om vilken musik och konst vi arbetar med.

Vad är nödvändigt för att ni ska kunna genomföra er verksamhet?

Vi söker verksamhetsbidrag och projektbidrag men behöver framför allt engagerade människor. Gemenskap ligger till grund för allt vi gör.

SAQMI

SAQMI – The Swedish Archive for Queer Moving Images samlar den queera rörliga bildens historia i Sverige. En historia som marginaliserats genom förtryck och självcensur. Med metoder som efterlysningar, insamlingar, dokumentation, intervjuer, arkivering, visningar, presentationer, workshops och samtal har den första plattformen för queer rörlig bild i Sverige skapats. Aktuella projekt under hösten är filmprogrammet Queer moving history till­sammans med rfsl Sjuhärad och qrab – Queerrörelsens arkiv och bibliotek, SAQMI Play, utställningen Fantasiskogen av Lasse Långström ochsaqmi digitaliserar de queera.

SAQMI är ett fristående arkiv, startat av konstnären och curatorn Anna Linder, som drivs genom projekt- och referensgrupper och består av olika arbetsgrupper samt volontärer. Anna Linder är konstnärlig ledare med ansvar för ekonomi och projektledning. För alla medarbetare sedan 2017 se www.saqmi.se.

SAQMI för samtal med Film­arkivet.se och har ett pågående samarbete med hdk-Valand – Hög­skolan för konst och design. Vi för en ständig dialog med systerarkivet qrab och det nyligen startade afrb – Arkivet för Rosa Brus. Vi för även samtal med Queer Media Database Canada-Québec Project.

Vad vill ni undvika eller främja?

SAQMI vill inte bara vara ett arkiv i klassisk bemärkelse. Vi tror på ­synliggörandet också genom aktivitet, social gemenskap och en annan sorts historieskrivning. Vi vill bli bättre på att samla in erfarenheter och reflektioner. SAQMI vill förändra historien men hur gör en det? SAQMI visar hur svensk queer rörlig bild sett ut historiskt till exempel genom att spela in samtal med personer där de får berätta om sig själva och sitt arbete.

Hur samarbetar ni med andra?

Viktigt är att känna tillit och trygghet. Det är en ständig balansgång i relation till samarbetspartners och publik verksamhet. Vi samarbetar med queera personer och skapar egna rum för samtal och visningar. Utan censur.

Har ni några råd till andra som organiserar sig?

Var tydliga och ärliga med varandra om arbetsinsatser. Var beredd på förändringar och se dem som en del av arbetet. Låt så många som möjligt känna ansvar för verksamheten.

Hur överlever ni över tid?

Det är nödvändigt att vi är många som hjälper till, och att vi samarbetar med hdk-Valand eller annan aktör för teknisk hjälp vid digitalisering, filhantering och visning av program och utställningar.

Vilket arbete prioriterar ni att avlöna?

Alla som arbetar inom SAQMI får samma lön och kan jobba som projektanställda, timanställda eller på faktura. Vid våra evenemang får de som visar film, samtalar, modererar eller dokumenterar betalt. För att få dessa evenemang att fungera är vi alltid ett gäng volontärer också. SAQMI brukar stå för mat och dryck till alla, en viktig del för att trivas och må bra.

IntraGalactic arts collective

Konstnärsdrivna IntraGalactic arts collective verkar för att skapa utbyte och plattformar för konstnärer verksamma inom bildkonst. Vi organiserar utställningar, workshops, samtal och vistelsestipendier för att samlas kring bildkonstnärlig kunskap. Vi lägger vikt vid att aktivera platsen vi arbetar med i ett här och nu som prioriterar utbytet människa-till-människa. IntraGalactic arts collective verkar bortom den fasta platsen och har satelliter i Stockholm, Vingåker och Östersund.

Sommaren 2019 firade Intra­Galactic arts collective fem år och bjöds in att visa vårt arbete i Edsåsdalen i västra Jämtland, av Ulla-Britt Sundström. Hon driver Barnens ateljé där barn och unga i kommunen arbetar med konst och har skapat Konst-stigen, som kantad av skulpturer och installationer leder från byn upp mot fjället. Vi tog med kunskaper från processen runt performanceutställningen Faculty of Action på Färgfabriken i Stockholm året innan. Som svar på Ulla-Britts inbjudan startade vi Kulturhelgen i Edsåsdalen med en live-press där vi tryckte vår jubileumspamflett. Nästa dag öppnade vi en utställning på Hotell Köjagården med verk av 22 konstnärer ur vårt nätverk, följt av ett samtal lett av Lars Nittve på temat ”vad gör performance?”. På söndagen visade fem konstnärer performanceverk längs Konst-stigen. Detta är ett typiskt evenemang för IntraGalactic arts collective; mycket händer på en plats under kort tid och vi deltar själva som utställande konstnärer med performance. Det delade görandet är en väg in i en kunskapsförmedling och ett utbyte på jämlika villkor. Vi tar också med vårt intresse för performance som process och det som inte syns men gör skillnad in i arbetet inom Statens konstråds Kunskapsnav offentlig konst och det forskningsbaserade arbete vi bedriver kring Busstorget och Länstrafiken i Östersund och Jämtlands län.

IntraGalactic arts collective fungerar som möjliggörare och en bas att utgå ifrån med utrymme för gemensamma och enskilda arbetsprocesser, initiativ och undersökningar. Av Galleri Syster i nätverket Den kollektiva hjärnan har vi fått uttrycket ”att ta bollen och springa”. Om något känns roligt, spännande och lockande är det bara att köra – en öppen, fri arbetsmetod som skapar tillfällen. När idén delas inom föreningen kan den som vill börja springa med bollen eller passa.

Vilka hur är viktiga i er praktik?

Våra tredagars Performance Lab, som ger tillfälle att prova arbete och idéer i ett tryggt rum med kollegor, är exempel på vår kärnmetodik. Vi såg ett behov hos bildkonstnärer inom performance av att spegla sitt arbete i andra bildkonstnärer. I labbet ligger tyngdpunkten på det ofärdiga och att undersöka och utveckla idéer genom att pröva dem i rummet. Dag ett startar med workshops där de deltagande konstnärerna bjuder in till sin praktik, dag två arbetar vi med idéer och testar performanceverk, dag tre öppnar vi för ett fåtal besökare.

Konstnärerna delar måltider och vi arbetar med samtalsrundor där varje deltagare ges tid och plats innan det fria samtalet tar vid. Rundan är trygghetsskapande, behovet av att slåss för ordet eller hävda sin röst försvinner, samtalet ges eftertanke och reflektion. När vi delar måltider sitter vi ner tillsammans och låter samtalet röra sig mellan konsten, omvärlden och vardagen. Vi har gett den här typen av samtal namnet gossip, som innan det fick betydelsen skvaller på engelska hade den ungefärliga innebörden: nära vän som bjudits in att assistera vid förlossning eller ta hand om ens barn.

Har ni några råd till andra som organiserar sig?

Under ett samtal på Den kollektiva hjärnans nätverksträff i Fengersfors i år pratade vi om omsorg och ansvar. Frågan är av stor betydelse för oss på flera nivåer. Vi tror inte att omsorg kan utföras utan ansvar. Som förening som vill verka ur ett konstnärsperspektiv vill vi understryka ansvaret för att hitta långsiktiga lösningar där medlemmarna kan stötta, inte bränna ut, varandra. Självorganiserade behöver sätta sin egen agenda oberoende av institutioner och marknadsdriven konst.

Vad är nödvändigt för att kunna genomföra er verksamhet?

IntraGalactic arts collectives verksamhet utgår ifrån en delningsekonomi. För oss betyder det att var och en bidrar med sin tid och sina kunskaper och att vi gemensamt bestämmer vilka kostnader vi är beredda att ta. Detta arbetssätt gör avståndet från idé till genomförande kort, en fördel för en liten organisation som inte vill växa.

Vi har valt att inte ha någon fast plats eller byggnad att förvalta. Detta gör att vi inte har fasta driftskostnader och inte behöver lägga tid på underhåll. En plats kan ge en identitet och förankring lokalt, men rörligheten öppnar för samarbeten, möten och ett pågående nyskapande.

Österängens Konsthall

Vi är en konsthall och ett communitycenter i en förort i Jönköping. De senaste 1,5 åren har vi arbetat med Naturen tar över, en del av Statens konstråds satsning ”Lokala konstprojekt”. I vårt projekt samarbetar vi med Biosfärområde Östra Vätterbranterna, Jönköpings kommun, det kommunala bostadsbolaget Vätterhem samt nio svenska och internationella konstnärer. Projektet har resulterat i sju offentliga gestaltningar på Österängen med fokus på biologisk mångfald i detaljplanerade områden.

Vi är en ideell förening, öppen för alla. Årsmötet utser en styrelse, styrelsen delegerar uppgifter till arbetsgrupper (till exempel konstnärligt råd) och den dagliga ledningen av konsthallens verksamhet till verksamhetschefen. Vi har i dagsläget en verksamhetschef på heltid, en teknisk koordinator, en publikvärd och en projektanställd på 50 procent vardera, samt ett stort antal volontärer.

Vi bildades 2015, delvis i frustration över frånvaron av en scen för samtida konst i Jönköping, men framför allt med viljan att skapa en plats för tvärkonstnärligt arbete, öppen och tillgänglig för alla. Vi började med tomma händer och tycker oss på de här fem åren ha lyckats skapa en plats som gjort sig omistlig i det lokala och regionala kulturlivet. Efter hårt arbete har vi i dag långsiktiga verksamhetsbidrag från kommun och region och årligt verksamhetsbidrag från Kulturrådet, samt samarbetsavtal med det kommunala bostads­bolaget Vätterhem. Vi är medvetna om att kulturpolitiken snabbt kan förändras – över en valnatt kan våra bidrag försvinna. Därför är vi angelägna om att också stå på egna ben, och drar in cirka en fjärdedel av vår totala budget genom exempelvis medlemsavgifter, försäljning och uppdrag.

Vi är inte ett renodlat konstnärsdrivet initiativ och det tror vi påverkar vårt sätt att driva konsthallen. Vi är ingen exklusiv skara som har behov av att ”skydda” någon idé utöver stadgarna – i praktiken kan alla som vill bli medlemmar i föreningen och påverka dess verksamhet och utformning. Vi strävar efter att vara en alltigenom demokratisk, inkluderande, transparent och konstfrämjande organisation. Vi använder konsten för att få människor att mötas och tala med varandra om sådant som vi inte annars skulle tala om. Vi har satsat stort på vår barn- och ungdomsverksamhet, vilket vi tror skiljer oss från andra självorganiserade.

Berätta om ett dilemma som dykt upp i er praktik som ni hanterat.

Vi var ett litet gräsrotsinitiativ som växte och fick förväntningar på oss att fungera som en institution, med en bråkdel av de medel som en kommunal konsthall skulle ha haft. Vi var till en början tvungna att förlita oss på volontärinsatser, ideellt arbete och kortare frilansuppdrag. Men det finns en gräns för hur länge eldsjälar kan brinna utan bränsle, och en risk att konflikter uppstår och människor utnyttjas. Med tiden såg vi behovet av en professionalisering och hade också ekonomiska möjligheter att genomföra en sådan.

Hur stor del av det lokala kultur- och konstutbudet står er organisation för?

Vi är den enda renodlade samtids­konstaktören i vår kommun och, bortsett från Vandalorum, i vår region. Det finns i dag ingen annanstans i Jönköping där man regelbundet kan se eller vara medskapande i samtidskonst. Kulturlivet i vår kommun har av tradition varit amatörbaserat och ideellt drivet – när vi började var det inte ens tillåtet att använda kulturbidrag från kommunen till löner, och innan oss fanns bara en fri professionell aktör, en teatergrupp. Under de här åren har det sakta förändrats, nu finns fler fria grupper som jobbar professionellt med musik och teater.

Galleri Box

Galleri Box är ett konstnärsdrivet galleri för samtidskonst i Göteborg som arrangerar sju–åtta utställningar årligen i sina lokaler. Box drivs som en ideell förening med målet att utifrån konstnärers möjligheter och villkor främja den samtida konsten.

Vi tar emot 200–300 ansökningar till vår årliga utlysning, vilket ger en bred tillgång till svenska och internationella konstnärskap långt utanför medlemmarnas nätverk. Vi vill visa konst som inte är marknadsorienterad eller representerad på de kommersiella gallerierna i staden, och därigenom bredda utbudet av tillgänglig konst. Vi vill utmana antaganden om vad samtidskonst är och vad den sysslar med, och göra Göteborg till en bättre mer spännande stad att verka i som konstnär. Samt förbättra konstnärers villkor genom att ge betalt, frihet och självbestämmande över utställningar.

Box drivs ideellt av yrkesverksamma konstnärer, och förändras och präglas av dem som sitter i styrelsen. Det ideella arbetets bördor gör att medlemmarna i styrelsen kontinuerligt byts ut eftersom en på sikt inte orkar med arbetet med galleridriften vid sidan av en egen konstnärlig praktik. Engagemanget inkräktar också på tid som kanske annars skulle lagts på lönearbete. Det ger möjlighet att utveckla ett curatoriellt intresse, och kanske lusten och meningsfullheten i att vara med och påverka konstscenen, men medför inte nödvändigtvis någon särskild prestige eller fördel för det egna konstnärskapet.

Vi försöker vårda och prioritera det medlemmarna uppfattar som meningsfullt och roligt, och ge stor handlingsfrihet. Vi tror att verksamheter som bygger på medlemmarnas intresse och vilja att engagera sig blir långsiktigt hållbara och ger mer relevanta utställningar. I kontrast till detta är organisationen reglerad av formen för ideella organisationer. Huruvida styrelsemöten, dagordningar, protokoll, verksamhetsplaner och budgetar kan samexistera med frihet, lust och intresse kokar nog ner till frågor om handhavande, tid och tillgång till ordentligt fika.

Vilka resurser behövs för att möjliggöra verksamheten?

Box drivs med ekonomiskt stöd av Kulturrådet och Göteborgs stad.

Den ständiga förnyelsen av styrelsen har fördelar men ger mindre kontinuitet och energi går till att nya medlemmar ska lära sig ­verksamheten. Behovet av nya ­fräscha styrelse­medlemmar kan vara svårt att tillgodose utanför stadskärnan. Senare år känner vi av en växtvärk och siktar mot att professionalisera oss för en ny balans mellan ideellt och avlönat arbete. Box har i högre utsträckning pengar till att finansiera material och arvodera konstnärer och samtals­ledare än till att sköta ­administrationen av detta. Ironiskt nog räcker varken ideell eller arvoderad tid till att utarbeta och genomföra några större omstruktureringar, knappt ens reflektera över den egna verksamheten för att svara på enkäter.