Joakim Forsgren
Som en del av Palettens mångåriga undersökning av frågan om konstens autonomi i den koloniala och kapitalistiska moderniteten publicerar vi texter där konstnärer reflekterar över sin egen praktik och dess förutsättningar. Denna text är en del av denna pågående undersökning.
En bild: 2008 formgav jag en papperspåse för matvaror tänkt att bäras på huvudet. Jag tog rollen som en välmenande myndighetsperson på vilken institution som helst, som ville bidra till integrationen. Jag tyckte inte själv att det var ett bra förslag och jag var beredd på att folk kunde missförstå mina intentioner. Ändå valde jag att ställa ut det eftersom det illustrerade ett specifikt fenomen som jag fortfarande försöker ringa in och förstå. Ett fenomen som jag som svensk är en del av.
Vi lever i en tid där det demokratiska utrymmet är hårt ansatt från många håll: från extremhögern och kommersialismen, men också från oss själva.
Det finns i svenskt konstliv en direkt skadlig förväntan om att konst bör vara moraliskt oförvitlig. Eller mer precist: att ett konstverk om ett känsligt ämne är så tydligt i sin avsikt att det inte går att missförstå. Tanken är fördummande och sätter begränsningar på bildkonsten som är större än vad som finns inom andra kulturområden. Henning Mankell eller första bästa seriemördarpodcast kan grotta ner sig i mänsklighetens mörka sidor utan att i förordet svära sig fri från skuld. Men just inom konsten och filmen, två sektorer som är väldigt beroende av offentligt stöd, är det annorlunda. Jag har till exempel svårt att se hur Callie Khouri skulle få svenskt manusstöd för Thelma & Louise. Hur feministiskt Sverige än säger sig vara stöttar vi inte konst som kan uppfattas som omoralisk.
Joakim Forsgren, Integrationsfrämjande design, 2008.
Samtidigt kan en konsthall stoppa en konstnär från att visa en skulptur med hänvisning till att den inte är tillgänglighetsanpassad. Men har konsthallen exempelvis rådfrågat någon rullstolsburen? Har konsthallen ens rullstolsburna besökare? Det överförmyndigande värnandet om minoriteter och oron att kränka eller uppröra folk skapar ett fegt samhälle som knappast är till gagn för någon. Kanske allra minst för den utsatta gruppen. Alla potentiella konflikter sopas under mattan, inga oförrätter lyfts upp och diskuteras. Allt bara fortgår på samma diskriminerande och begränsande sätt som alltid. Det är motsatsen till tolerans eller ett öppet, demokratiskt samhälle, när konflikträdslan blir till ledstjärna. Vad är vi så rädda för?
Jag tror det kan vara att förlora våra egna privilegier. Vi lever i ett samhälle där rasismen är uppenbar, åtminstone för alla som inte har mitt privilegium av att vara en vit man. Segregationen är lika tydlig i de mest välbärgade områdena som i de fattigaste. De reella problemen med bristande representation, diskriminering och misstänkliggörande av personer utanför normen görs det mycket litet åt och när något görs så är det ofta i form av missriktad symbolpolitik: som när Moderna museet nyligen bjöd in en handplockad publik till Arthur Jafas vernissage på grundval av att de hade samma hudfärg som konstnären.
Vi är kanske också rädda att missförstås. 2011 curaterade jag en utställning hos Gävle Konstcentrum, med konst som på olika sätt inspirerades av den norska black metal-kulturen. Utställningen var väldigt visuell och fysisk. De pedagogiska textinslagen var medvetet minimerade för att överlåta åt besökaren att uppleva verken utan att behöva veta hur de skulle tolkas eller förstås. Titeln, Om ljuset tar oss, var ett lån från en skiva med den norske black metalmusikern Varg Vikernes soloprojekt Burzum. Vikernes är också känd för antisemitiska uttalanden och har dömts till 21 års fängelse för mord på en black metalmusiker och tre kyrkbränder. Men utställningen gick inte Vikernes ärenden. Lokalpressen kallade den ”en motbild till den förljugna nationalistiska mytbild vi ständigt har anledning att ifrågasätta”. Senare samma sommar dödar Anders Behring Breivik 77 personer i det värsta terrordåd som drabbat Norden. Trots att det tidigt står klart att det är socialdemokratiska ungdomar som dödas spekulerar det offentliga Sverige bara i muslimska gärningsmän. Så extremt utbredd är rasismen och islamofobin.
Ytterligare några veckor senare kritiserar Gefle Dagblads nytillträdde kulturredaktör vår utställning för att flirta med norsk högerextremism och i förlängningen legitimera Breiviks våld. Hon underkänner samtidigt publikens förmåga att dra sina egna moraliska slutsatser: ”Om curatorerna väljer att handskas med en fråga som just nu diskuteras över hela världen måste de givetvis vara extra omsorgsfulla med att förklara sina motiv och utgångspunkter.” Men är det verkligen så? Kan vi inte lita till att besökaren själv kan dra moraliska slutsatser? För inte förväntar vi oss att någon som ser en dokumentär om andra världskriget per automatik själv blir nazist. Och vad är alternativet till att göra konst som närmar sig svåra ämnen?
Att flörta med nazism kan göras på olika sätt. Det är det absolut enklaste sättet att provocera eller göra en lättköpt billig poäng. Samtidigt kan det billiga tricket också vara effektivt. Jag tycker inte att konsten ska se sig för god för billiga tricks. Joy Division, Karl Ove Knausgård och Jimmie Åkessons favoritband, Ultima Thule, lånar alla titlar från nazistiska källor. Det centrala är hur det görs, vad som verket fylls med. Slutar någon att lyssna på Joy Division när de får reda på att namnet refererar till en historia om judiska kvinnor som användes som sexslavar i nazityskland? Minns ni att någon bokhandlare eller recensent bojkottade Knausgård när han gav ut romanen Min kamp? Jimmie Åkesson slutar åtminstone inte att lyssna på Ultima Thule bara för att namnet refererar till den ariska rasens ursprungsort i den nazistiska mytologin. Han uppträder istället med bandet live.
Som konstnär och som vit man är det viktigt se sina egna privilegier och vilken publik man talar till. Konstvärlden är i all väsentlighet vit och den konst jag har skapat har framförallt försökt belysa och förstå mina och majoritetssamhällets mörka vrår. Kanske har jag varit okänslig eller ointresserad för hur andra har tolkat de verk och utställningar som jag har gjort. Bara för att mina intentioner är goda är det inte säkert att utfallet är gott. Hakkorset är trots allt symbol för en ideologi som har dödat miljontals människor på grund av deras härkomst, religion, åsikter, levnadssätt. Att använda en sådan symbol kan absolut vara triggande, men går det att närma sig allvarliga ämnen utan att riskera att någon tar illa upp? Min erfarenhet är att de som är räddast för provocerande verk är konsthallschefer. Inte för att de själva skulle bli utsatta för verket, utan av rädsla för omvärldens reaktioner och deras egen oförmåga att hantera en eventuell konflikt.
Det är en svår värld att navigera i. Jag kan inte göra konst om hur det är att vara diskriminerad utan att i någon mån profitera på andras olycka. Men jag kan göra och presentera konst om att tillhöra den förtryckande gruppen. Att studera ondskan, också när den finns hos mig själv. Här ser jag journalisten Gitta Serenys djupintervjuer med Hitlers arkitekt och rustningsminister Albert Speer som ett föredöme. Om man inte förstår ondskan och kan identifiera dess mekanismer, kan man heller inte bekämpa den.
Britta Marakatt-Labbas arbeten, där hon har använt sig av gamla mjölsäckar, stämplade med naziörnar och hakkors, är ett bra exempel på hur en konstnär kan använda en historisk artefakt för att säga något om vår samtid. Den svenska neutralitetspolitiken, eller undfallenheten, möjliggjorde för nazisterna att köpa järnmalm till deras krigsindustri och resa genom vårt land för att upprätthålla ockupationen av Norge. Att utge sig för att vara neutral eller konfliktfri är fortfarande grunden till hur vi löser konflikter i det här landet, även sådana av betydligt mindre dignitet. Beslut tas i någon slags tyst konsensus hellre än att öppet debatteras och motiveras.Är det inte hög tid att vi gör upp med vårt förflutna och finner ett ärligare och öppnare sätt att lösa framtida konflikter?
Mastodontutställningen Restaurering av inre rum, som jag gjorde tillsammans med Mikael Goralski 2014, innehöll ett annat verk med broderier och hakkors. Vi visade flera verk av Louise Adelborg, främst känd som formgivare av Nationalservisen. Broderiet Universums pärla föreställer ett nyfött vitt barn med gloria, i kärnan av en ros placerad i centrum av ett vitt kors. Bakgrunden är en stjärnhimmel med allsköns planeter, stjärnor, kristna kors. Och i verkets övre del ett litet vitt hakkors. Broderiet användes som dopfilt i Edelweissförbundet och är daterat till 1940. Edelweissförbundet var ett sällskap som på kristen grund ägnade sig åt andakt och andekontakt. Under arbetet med utställningen fick vi tillgång till deras arkiv och blev varse att tidigare medlemmar inkluderade Carin Fock (senare gift Göring) och Hilma af Klint.
Louise Adelborg, Universums pärla, 1940.
För oss hade utställningsprojektet börjat med en barnslig fascination för herrgården Charlottenburgs gård från 1801, insprängd som en tidskapsel i centrala Solna. Byggnaden gav oss associationer till nazism och andlighet. Med de orden som utgångspunkt började vårt arbete med utställningen. Att det skulle falla på plats som i Universums pärla, visste vi inte då. Inte heller att Solna Stad och Konstfrämjandet med kort varsel skulle ha mod att stödja ett så pass odefinierat projekt.
Jag hade ett verk som jag direkt visste att jag ville visa: Olav Westphalens performancevideo Custom Rim Job från 2004. I videon syns konstnären när han försöker cykla på en cykel där hjulen är ersatta av svetsade hakkors. Det går dåligt. Det finns en tragik i videon som närmast påminner om scenerna i Jan Troells Utvandrarna, slitet på ängarna. För mig är det uppenbart att videon inte hyllar nazism, jag tolkar den som att nazismen är så extrem i sin strävan efter rationalitet och renhet att resultatet blir idiotiskt och förödande. Ändå är det inte helt enkelt att tänka ut hur vi ska övertyga hembygdsföreningen om att vi vill visa videon på deras platt-tv där den står undanställd i ett hörn. Jag presenterar konstnären som en tysk version av vår slapstickikon Gunnar Papphammar. Hembygdsföreningen köper idén och den visas i utställningen helt utan förklarande texter. Besökarna strömmar till, människor både med och utan erfarenhet av samtidskonst ser verket. Jag är där varje dag och möter ingen ilska eller upprördhet. Westphalen berättar för mig vid ett annat tillfälle om reaktionerna när den ställdes ut i Yokohama i Japan: publiken trodde den handlade om andlighet.
Olav Westphalen, Custom Rim Job, 2004.
Ibland är det svårt att veta hur publiken ska läsa ett verk.
Ibland är det svårt att göra betydelsefull konst utan att stöta sig med någon.
Ibland är viljan att göra rätt receptet för att det blir fel.
Sommaren 2018 gjorde jag tillsammans med två kollegor en utställning i Konstfrämjandets skyltfönster vid Mariatorget. Idén var att använda fönstren till att visa konst för förbipasserande under dygnets alla timmar. Vi hade fått fria händer från arrangörerna. Det fanns tre fönster, vi valde att göra varsitt.
Dorinel Marc hittade en begagnad skyltdocka på nätet. På bilderna syntes en vit docka, som delvis hade målats svart. Alla kroppsdelar som syns när den är klädd – halsen, underarmarna, fötterna hade målats. Marc ville ställa ut den med titeln: White Guilt Illustrated. Veckan innan utställningen skulle öppna vill Konstfrämjandet ställa in allt. De är rädda att verket ska provocera och att Konstfrämjandet ska framstå som att de stöder rasistisk konst. Eftersom vi omöjligen kunde gå med på att utställningen skulle ställas in presenterar de ansvariga en märklig kompromiss: Vi får ställa ut i fönstren, men Konstfrämjandets logga ska vara övertäckt. Alla skyltar tejpas över. Det är en klassisk socialdemokratisk kompromiss med två motstridiga budskap: Vi stöder det ni gör men vi står inte bakom er. Inte helt olikt den svenska neutralitetspolitiken.
Dorinel Marc, White Guilt Illustrated, 2018.
Vernissagen löper väl, stämningen är öppen, varm, inkluderande. Och trots att dockan vid leverans visat sig vara mörkt blå istället för svart fungerar den väl som samtalsöppnare kring frågor som vad den vita majoriteten gör för att visa att de inte är rasister. En eller två dagar senare får vi ändå meddelandet att konstverket måste bort. Marc hittar kompromissen att fönstret täcks med skyddspapp. Jag ser agerandet som White Guilt Illustrated pt.2. Friden lägger sig på Swedenborgsgatan fram till en vecka innan utställningen ska stängas. Sent en kväll slänger någon in en sten genom ett av Konstfrämjandets fönster. Någon vecka senare hittar jag klistermärken på det trasiga fönstret med avsändaren Alternativ för Sverige.
Konstfrämjandet försökte stoppa utställningen av rädsla för att framstå som främlingsfientliga. I själva verket var de som blev mest provocerade av utställningen just rasisterna. När samhället är fullt av krafter som vill inskränka det fria ordet, är verkligen självcensur rätt väg?
Joakim Forsgren är verksam som konstnär och curator. I sin konstnärliga praktik återkommer han till hur våra föreställningar om nationell identitet normaliseras och plockar isär den högernationalistiska mytologin med dess centralgestalter, gester och reliker. Forsgren tog sin masterexamen vid Konstfack i Stockholm. Han har bland annat ställt ut på Göteborgsbiennalen (GIBCA) och 9th Shiryaevo Biennale i Shiryaevo, Ryssland men också samarbetat med Mikael Goralski och Christer Chytraéus i utställningar som Restaurering av inre rum och Secondhand Daylight, en del av utställningsserien Kosmisk kastrering.