En bedräglig sak med rasismen är att man inte behöver vara rasist för att främja den. Att rasismen är strukturell, det vet vi – och kan i värsta fall frikänna oss själva som individer. Men rasismen är också supplementär, den dröjer sig kvar som ett spår i tal, klibbar fast vid utsagor som egentligen, eller i värsta fall också, var avsedda att adressera något annat. Det blir tydligt i de repliker som riktats mot Athena Farrokhzad efter hennes minnesord över Yahya Hassan (DN, 3/5).
Den omedelbara eller medvetna avsikten verkar ha varit att, mot bakgrund av Farrokhzads omdebatterade recension av Hassans debut (Aftonbladet, 22/1, 2014), ifrågasätta klädsamheten i att hon alls skrev sin nekrolog – samtidigt som man bortsåg från hennes positiva recension av uppföljaren (DN, 20/11, 19).
Det hade enkelt låtit sig göras, om man bara nämnt det, och sedan nöjt sig. Men uppenbarligen finns andra impulser som gör detta svårt. Victor Malm (Expressen 5/5) parafraserar raljant Farrokhzad när han säger att den som vill sörja Hassan måste ”visa upp den korrekta analysens medlemskort, tala om de saker som Farrokhzad alltid vill tala om – dock inte om sakerna hon i den ökända recensionen kritiserade Hassan för att gestalta – innan sorgen får ta vid”.
Men det är helt enkelt inte sant. Det visar alla de minnesord – inte minst Malms eget (Expressen, 30/4) – vilka föregick och följt på Farrokhzads, vars avsikt förefaller ha varit att komplettera minnesorden med en social analys, att sätta livet i dess konkreta sammanhang. Varför detta gör Malm så vred får han själv svara på.
För att Hassan levde under patriarkatets och klassamhällets ok samt förbannade Israel – ”en modbydelig og småfascistisk israelisk højrefløj, som sidder på militæret” (TV2, 22/7, 2014) – det vet vi. Oavsett vilka retoriska krumbukter Martin Krasnik (Expressen, 6/5) än vidtar för att få anklaga exiliraniern Farrokhzad för att vara en dogmatisk imam (här kan vi snacka brist på taktkänsla).
Värst är det dock med Jenny Maria Nilsson (Sydsvenskan, 6/5), som ångar på med en förorättad självsäkerhet som endast tillkommer det oinformerade ointresset. Nilsson lyckas med konststycket att först anklaga Farrokhzad för bristfällig klassanalys bara för att sedan falla tillbaka på den liberala filosofins vanföreställning om det självbestämmade och handlingskraftiga subjektet: ”han är subjektet i sin litteratur och var det i sitt liv”.
Men självklarheten i den utsagan är allt annat än given. Det räcker med en etymologisk påminnelse om att det att vara subjekt är detsamma som ”att vara underkastad någon annan genom kontroll och beroende, och att vara bunden vid sin egen identitet genom samvete eller självkännedom”, som Michel Foucault koncist formulerat det (Postmoderna tider?, 1986, s. 180).
Också slutsatsen i en av de få forskningsstudier som föreligger om Hassans poesi går på tvären med Nilssons slutsats. I Självskrivna män (2015) beskriver Sven Anders Johansson subjektet i Hassans poesi som ”inte ett görande jag, utan ett inaktivt jag, utslängt på en scen till allas beskådan, utsatt för krafter det inte kontrollerar” (s. 178).
Var det inte just det som var poängen med Farrokhzads invändning i den ”ökända” recensionen? Och är det inte just där som Nilsson går så fruktansvärt vilse, när hon anklagande slår fast att Hassan i Farrokhzads ”blick förminskas [...] till en brun kropp som hanteras illvilligt och som hon vill hantera, på så vis skriver hon ut honom ur sitt liv”.
Men det är inte Farrokhzads blick som förminskar Hassan till ”en brun kropp”, utan det som vi en gång i tiden kallade för den litterära institutionen. I sin studie beskrev Johansson det som ”en yttrandeapparat som bara producerar fler och fler utsagor om det vi vill höra: vittnesmål om invandringens problem, brottsligheten i förorten, islamistiskt kvinnoförtryck, våld, droger, sexuella övergrepp, etc” (s. 176; min kursiv).
Den bruna kroppen är här inte en substans, utan en situation – situerad i den rävsax Hassan själv i sin sista bok (2020) beskrev som att vara ”KROSSAD MELLAN TVÅ MAKTSTRUKTURER / EN SOM VERKAR UPPIFRÅN OCH NER / OCH EN SOM VERKAR NERIFRÅN OCH UPP”, mellan de han ”hängde ut” och de (vi) som frossade i denna uthängning. Det är ett predikament, en socialt bestämd ensamhet som grundlagt den geniförklaring som nu gör Hassan till ett helgon för liberaler.
Annorlunda: det som gör Hassan till en ”brun kropp” värd att lyssna till är att han skulle avslöja något om ”sina egna” som vi innerst inne redan antas veta, men inte kan säga med mindre än att framstå som rasister. Så sett har Hassan stundtals fungerat som ställföreträdare för vår egen rasism. Annars skulle han knappast ha släppts fram (vilket inte säger något om hans litterära kvaliteter – vilka var, ptja, ojämna).
Vad vi har att göra med är helt enkelt vad Freud kallade för subjektets ”återspegling, en projektion av det egna tillståndet” på objektet i fråga (Föreläsningar, 2006, s. 237). Denna återspegling får kanske sitt mest makabra uttryck när Nilsson anklagar Farrokhzad för att skriva ut Hassan ur sitt liv – som om det var Farrokhzad som (symboliskt) tagit honom av daga.
Men så kan det tydligen se ut, när tre vita kritiker inom loppet av två dagar ska rädda en brun författare från en brun kritiker.