Donia Saleh
I ett samtal från 2014 på The New School i New York förklarar Arthur Jafa för bell hooks att även kameralinsen förkroppsligar den vita blicken, oberoende av vem som står bakom kameran.[1] En sådan position bygger på tanken att kolonialismen och den rasism den förde med sig strukturerar förutsättningarna för hur vi uppfattar varandra genom reproduktionsteknologier som fotografi och film idag. Rasismen är helt enkelt strukturell och internaliserad, den är under vår hud, i tingen, i teknologin.
Genom film- och fotografimontage men också i skulptur arbetar Arthur Jafa med det han kallar för kontextuell dissonans, vilket är det som sker när man placerar en sak i ett sammanhang där den inte skapades, den glidningen, dissonansen eller rörelsen som uppstår, har en viss sorts kraft då ljud och bild står i slumpartad relation till varandra. Genom att experimentera med närbilder, slowmotion, voice over och dissonans mellan bild och ljud, genom att reducera hierarkin mellan högt och lågt och låta det samexistera under samma verk, uppstår nya visuella frekvenser.
Jafa talar om en svart, visuell estetik, framförallt framträdande i musiken. ”Hur gör man svart film med samma kraft, skönhet och alienation som finns i den svarta musiken?”[2] en fråga som genomsyrar Arthur Jafas konstnärskap och som jag tar med till utställningen Arthur Jafa: En serie ytterst osannolika, med extraordinära överlämnanden (med Ming Smith, Frida Orupabo och Missylanyus) som visades på Moderna Museet i Stockholm under sommaren 2019.[3] Men vad betyder egentligen försöket att presentera Jafas försök till en svart visuell intonation?
Strax efter att jag kommit in till utställningen, tagit på mig hörlurarna som jag blivit ombedd att göra och som ska regleras efter de olika videoverken, får jag syn på tavlan Unbalanced Diptych. Det är en förstorad arkivbild av lynchade, svarta män, omringade av roade, skamlösa vita män. Bakom och framför mig passerar folk förbi verket. Det får inte vara möjligt, tänker jag, att man ska få gå runt här hur som helst utan riktlinjer. Det får inte vara möjligt, tänker jag, att en vit publik får ta del av dessa dokumentationer utan att våldet och rasismen upphör.
Moderna museet beskriver några av Jafas verk som att de ”... visar på Jafas intresse för att undersöka historiska händelser, där den afrikan-amerikanska befolkningen varit utsatt för diskriminering och falska anklagelser”.[4] Omedelbart undrar jag hur detta hänger samman med Jafas vision om en svart visuell intonation som kan återge den våldsamma historien och frågan kring autenticitet. När jag går runt i utställningen ekar bell hooks fråga i samtalet med Jafa: ”How do we re-frame?” Men hur omskapas ett vi, om det sker inför den vita blicken?
Jag ställer mig frågan, hur kan vi i autenticitetens namn återge historiska händelser där den afro-amerikanska befolkningen varit utsatt för diskriminering och falska anklagelser (och våld och mord och lynchningar) utan att återge den blodiga historien i form av bilder av brutalt torterade, våldtagna, döda, nakna svarta kroppar?
När Jafa talar om den internaliserade, vita blicken som tagit sig till kameralinsen, undrar jag om han inte gör det för lätt för sig själv. Och om det är så, hur omskapar vi ramverken utifrån de villkor vi blivit tilldelade? Hur ska svarta kroppar kunna porträtteras med deras komplexitet, kunna leva, tala om de finns inom detta ramverk? Hur bryter vi ramverket?
Ett av Arthur Jafas videoverk som går under namnet Mix_1-4_constantly evolving (2017) tillsammans med tre andra videoverk, kan ses som ett visuellt kollage av rörligt bildmaterial. Historiska, samtida, våldsamma, vackra, det mest dödliga och det mest levande blandas i ett enda pågående flöde. Kanske är det just där som Jafas verk skiljer sig från den visuella kultur som utgör materialet för hans presentation. Kanske handlar det om idén om att reducera hierarkin mellan högt och lågt, hårt och mjukt, och låta det vackra samexistera med det brutala. Stundtals är det som att han låter hjärnan få rymmas i samma rörelse som våldet och stundtals låter han det som finns inuti få en yta.
I en längre sekvens i ett av verken som utgör Mix 1-4 constantly evolving (2017), står Siegfried (2015) ut i kollagematerialet; dels för dess längd och bildkvalité, men även för omsorgen jag som publik upplever i materialet. Kanske är det inte förrän denna sekvens som publiken låter sig reflektera över materialet som strömmat förbi. Frank Oceans låt med samma namn spelas i bakgrunden till närbilden av en svart kvinna och den tår som rinner längs hennes kind; detta är en sekvens som inte låter en vackla med blicken, en sekvens som arbetar med närbild, ljud och med ett starkare inuti, ett inuti som verkar tillsammans med ytan. Vi får, eller kan inte annat än, följa porträttet av kvinnan, i vad som till en början ser ut att vara en stillbild, men som långsamt rör sig. Materialet låter blicken utveckla olika tillstånd, här finns det höga och låga, det brutala och vackra, vreden, sorgen och skönheten, i samma bild, i samma blick. Och det finns en stillhet i porträttet som är allt annat än stumt.
I samtalet med bell hooks talar Jafa om vikten av att återge och gestalta människan som levde under slaveriet med dess intellekt och komplexitet. hooks funderar över om det ens är någon idé att försöka skildra slaveriet så länge vi befinner oss innanför den vita blickens ramverk genom den vita maktordningen och kolonisationens internalisering. hooks talar om vår tids besatthet av att porträttera ”det autentiska”, särskilt i bilder och dokumentation av svartas existens. Men i en tid då vi är upptagna av maktordningar och skiljelinjer och samtidigt av behovet att reproducera föreställningen om det äkta blir frågan om autenticitet paradoxal. Vem är autenticiteten till för? Vilken blick?
Inför videomontagen blir jag övertygad om att Jafa söker sig bortom gestaltningen av det äkta och snarare vänder, förvränger och reducerar skiljelinjen mellan realism och surrealism. Detta gäller främst i nämnda Mix_1-4_constantly evolving (2017) men också i videoverket APEX. Han har ett öga för samspelet mellan bild och ljud, och den dissonans som uppstår och skapas i linje med hans visioner, en visuell frekvens som får bilderna att tala, mycket tack vare den collage- och samplingstekning han använder sig av. Men när bilderna står för sig själva, när verket Unbalanced Diptych står mot den vita väggen på Moderna museet, då bleknar vibrationen lika mycket som Jafas visionära poetik.
Längre in i utställningen hänger Black Flag (2017), ett exempel på väggbaserade verk som också bär spår av kombinationen högt och lågt. Den amerikanska sydstatsflaggan som används för att markera vit överhet har Arthur Jafa klätt om i svarta tyger som ett sätt att ta tillbaka flaggan, platsen och den amerikanska södern han själv är uppvuxen i. Jafas vison är inte att pleasa någon, göra publiken bekväm, därför menar jag att flaggan heller inte handlar om att balansera ut något, utan dess närvaro i utställningsrummet blir viktig och i likhet med Siegfried (2015) så återkommer en stillhet som är allt annat än stum.
Jag vänder mig till en av John Akomfrahs texter i utställningskatalogen, ”It is in the Brewing Luminous”, kring Jafas konstnärskap och särskilt APEX. I videoverket får vi se sju minuter science fiction, abstraktion och brinnande planeter som koagulerar med absolut hård realism, historiska och samtida bilder, 841 bilder under 492 sekunder, i takt till Robert Hoods techno. Akomfrah skriver att när han för första gången såg videomontaget APEX, som också ingår i utställningen på Moderna, ställde han sig upp för att dansa ut sin glädje. ”Det som pågår i mitt huvud har att göra med de invecklade sambanden mellan död och uppståndelse” skriver Akomfrah för att sedan beskriva hur APEX kändes som hans första möte med Cecil Taylor, och då särskilt It Is in the Brewing Luminous (1981): ”kantig, intensiv, men garnerad med doser av innerlig lyrik.”[5]
Men på Moderna blir Jafas uttalade vision problematisk. Med dekoloniala metoder och tekniker vill han utveckla vad han kallar för en svart visuell intonation, med målsättningen att för en svart publik skapa film med samma kraft, skönhet och alienation som finns i den svarta musiken. Inne i Moderna slås jag av hur våldsamt och skyddslöst resultatet av detta försök framstår.
Moderna museet är den vita medelklassens mecka och institutionen har tidigare fått kritik för sina problematiska porträtteringar av people of color. Det räcker med att gå tillbaka ett par månader i utställningsarkivet för att få syn på Gilbert och Georges utställning The Great Exhibition och porträtteringarna av muslimer som i verken bland annat likställs med terrorister.[6] Eller så kan vi gå till Nathalie Djurbergs och Hans Bergs utställning En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av ljus, med ett flertal rasistiska stereotyper och blackface-karikatyrer i leranimationer.[7] Låt mig inte ens nämna tårtskandalen 2012, då dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar i en tårta gjord av Makode Linde som föreställde en rasistisk karikatyr av en svart kvinnokropp.[8]
Med tanke på institutionens vetskap om både Jafas konstnärliga visioner och kritiken av museets arbete, så funderar jag hur Moderna uppfattat sitt ansvar att ta hänsyn till Jafas visioner i relation till sin publik. De kan visserligen säga att de bland annat bjöd in Afrosvenskarnas riksförbund till öppningen. Dessvärre framstår detta som ett desperat, ytterst kortsiktigt försök att ta hänsyn till Jafas vision såväl som de problem kring mångfald som Moderna har. För att Moderna skulle kunna ge Jafas utställning en rättvis grund att stå på, skulle ett långt pågående arbete för en omstrukturering av institutionen ha behövt ske, långt innan. Hur har Moderna egentligen resonerat kring hans verk och skildringar som en annanhet i en annanhet, som ett avstånd från ett avstånd; att förfrämliga det koloniala arvet i den skandinaviska kontexten och därmed låta ansvaret upphöra?
Vi lever fortfarande i eftermälet av kolonisationen och slaveriet. Det angår hela den västerländska historien. När bell hooks i samtalet med Jafa beskrver den internaliserade rasismen inom den vita maktens gränser, angår detta, inte minst, Europa, Skandinavien, Sverige. Just därför väcker utställningen Arthur Jafa: En serie ytterst osannolika, med extraordinära överlämnanden (med Ming Smith, Frida Orupabo och Missylanyus) så mycket frågor kring vilket ansvar en institution som Moderna museet har för en konstnärlig vision, och en konstnärlig bildbildvärld, som i fallet med Jafa.
Går det ens på en sådan plats idag verkligen att omskapa konventionerna för att återge det våld och trauma som svarta människor varit och är, utsatta för – utan att återge det i bilder av torterade kroppar som vore de endast kött. Kan verkligen konsten i ett sådant rum och i en sådan presentation bryta sig ur den vita blickens ramverk? Kan verkligen bilderna på våldet och exploateringen av svarta kroppar undgå att bli ett närmast pornografiskt innehåll för den vita betraktaren? Om Jafa har rätt, att kameralinsen i sig förkroppsligar den vita blicken, och om Modernas publik domineras av en homogen vit borgerlig massa, kan verkligen en utställning som denna vrida, ändra, och omkonstruera dessa ramverk? Jag lämnar utställningen med frågan om stunden där köttet blir till hjärna och intellekt, vad bell hooks kallar ”The flipping point”, verkligen kan inträffa på Moderna så som läget är idag.
[1] Transgression in Public Spaces , https://www.youtube.com/watch?v=fe-7ILSKSog, (hämtad 17 oktober, 2019).
[2] M. Campt, Tina ”Den svarta tillvarons visuella frekvens”, Moderna Museet Arthur Jafa, s. 57.
[3] www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/arthur-jafa/ (hämtad 17 oktober, 2019).
[4] Moderna Museet, ”Introduktion Arthur Jafa”, moderna museet.se, https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/arthur-jafa/introduktion-arthur-jafa/, (hämtad 17 oktober, 2019).
[5] Akomfrah, John,”It is in the Brewing Luminous”, Moderna Museet Arthur Jafa, s. 45.
[6] Arif, Arazo, ”Konst för alla?”, bon.se, https://bon.se/article/konst-for-alla/, (hämtad 15 november 2019).
[7] Francke Rydén, Thomasine, ”Om rassestereotyper i Nathalie Djurbergs och Hans bergs konst”, Kultwatch.se, https://kultwatch.se/2018/09/05/om-rasstereotyper-i-nathalie-djurbergs-och-hans-bergs-konstverk/, (hämtad 15 november 2019).
[8] ”Afrosvenskar kräver ministeravgång”, svd.se, https://www.svd.se/afrosvenskar-kraver-ministeravgang, (hämtad 15 november 2019).