Att Covid-19 har tydliggjort ojämlikheterna och konflikterna i världen är knappast någon överdrift. Det uppmärksammade Joshua Clover i sin kritik av Bruno Latour som nyligen vi publicerade här på Palettens hemsida. Nu följer vi upp med en liten intervention av Achille Mbembe om frågan om Afrikas skuld, i syfte att uppmärksamma aspekter av konstens och livets förutsättningar som vi tycker saknas i den svenska debatten kring Covid-19.
Covid-19: dagen efter, skuldbördan
Alla förbereder sig nu på post-Covid-19, då kapplöpningen om en ny uppdelning av världen kommer att accelerera, och bli ännu mer brutal än tidigare.
Som i ett nollsummespel med en rejält intecknad multilateralism kommer varje nation att sträva efter att roffa åt sig sin del, på andras bekostnad.
Återigen går Afrika inte in i denna nya fas med tomma händer. Men hon är allvarligt handikappad på grund av ett antal faktorer.
Den första är dess fragmentering. Våra stater väger var för sig lätt i världens maktbalans.
Den andra faktorn, som ger upphov till bilden av oss som potentiella offer, är skuldbördan.
Denna börda är strukturell. Vi har historiskt sett gått direkt från kolonialism till skuldsättning och har ännu inte tagit oss ur denna tragiska cykel.
Vår befrielse från skuldbördan såväl som avvecklingen av våra inre gränser och hanteringen vår demografiska egenmakt kommer därför att vara nyckelfrågor i detta århundrade.
Enligt många experters beräkningar behöver Afrika minst 100 miljarder dollar för att omstarta sin ekonomi efter Covid-19.
Frågan är var dessa pengar ska komma ifrån?
Av detta belopp antas 44 miljarder komma från att återbetalningar av bilaterala, multilaterala och kommersiella skulder upphävs. Man vill för övrigt att vissa av de fattigaste ländernas skulder rätt och slätt ska annulleras, och att resten ska omvandlas och avbetalas under längre tid och till lägre ränta.
En sådan begäran är uppenbarligen svår gå till möte utan en ”grand bargain” (en fullständig omförhandling av villkoren för det globala skuldsystemet). För nog är det fråga om ett "skuldsystem" – en av grundpelarna i den samtida finanskapitalismen.
Som alla vet vid det här laget har Kina en framstående roll i detta system. Det har visat sig att den kinesiska staten, dess banker och företag mellan åren 2000 och 2017 har lånat oss omkring 143 miljarder dollar.
Kina har blivit vår huvudsakliga borgenär.
Ett land som Kamerun har till exempel en skuld på 5,7 miljarder dollar till Kina. Ett land som Kenya är skyldig Kina 33% av sina sammanlagda skulder. För Etiopien handlar det om 17% och för Nigeria 10%.
Av alla våra (Afrikas) skulder till resten av världen år 2018 till exempel, kom 32% från privata långivare, 35% från multilaterala organisationer, 20% från Kina och resten (d v s 13%) från andra stater.
Huvuddelen av de pengar som Kina lånat ut har gått till stora infrastrukturarbeten som vi absolut behöver. Kina är ofta den enda långivaren i sådana projekt.
De skuldvillkor som Kina upprättar har debatterats våldsamt. Man har menat att de räntesatser som fattiga länder har givits (4,14%) är högre än motsvarande som fastställts av Världsbanken (2,1%). Debatterna har också berört utförsäljningen av hundratusentals hektar mark med (rika) naturtillgångar och kort sagt är det fråga om en cynisk modell för ojämlik byteshandel som inte undgår att påminna om 1800-talets förskottsbetalningsregimer.
Sanningen är den att Kina inte kommer att fungera som Afrikas "uttagsautomat". Liksom alla borgenärer är man hård vad gäller återbetalning. Liksom alla andra världsmakter, stryker man bara skulder för att (än)bättre kunna skuldsätta sina gäldenärer. Så fungerar skuldsystemet på planetär skala.
Vad kan vi då göra när frågan om Afrikas skuld ställs på nytt, men denna gång i ett geopolitiskt läge som inte har varit så allvarligt sedan slutet av kalla kriget? För att en “grand bargain” ska öppnas vad gäller den afrikanska skulden i sin helhet, är en ny mobilisering med internationellt räckvidd nödvändig, helt i linje med de stora koalitionerna under 1980- och 1990-talen.
Låt alla borgenärer sitta runt ett stort bord, öppna sina konton och förhandla.
Förhandla om vad?
Ett – avskaffandet av vissa skulder, helt enkelt. Vilka? Det måste vi bestämma tillsammans.
Två – upphävandet av betalningen av vissa andra skulder under det exceptionella läget med Covid-19, för ge tid åt att omstarta ekonomin, i ett globalt sammanhang.
Tre – radering av ränta på vissa skulder. I många fall är räntan på vissa skulder högre idag än det ursprungliga lånet. Sådana skulder har egentligen redan blivit betalade och paradoxalt nog kan de aldrig bli helt återbetalda eftersom räntan har tagit den ursprungliga skuldens plats.
Fyra – maxstraff för olagliga överföringar och andra former av skatteflykt som kostar kontinenten över 50 miljarder dollar varje år.
Sista punkten – vi måste sluta bevilja kredit till korrupta och anti-demokratiska regimer och omförhandla alla gällande lån på ett sätt som engagerar de berörda samhällena på ett så öppet sätt som möjligt.
Alltför många skuldavtal har slutits utan samtycke från berörda samhällen, och utan någon annan insyn för den delen heller – och stora delar av krediterna kommer att ses stjälas av de lokala eliterna på plats.
Överföringen till kommande generationer av den typ av skulder som inte bara är kolossala utan också praktiskt taget omöjliga att betala tillbaka och därför livsfarliga, är ett brott som nu bör behandlas som ett sådant i Afrika.
Översättning från franskan: Fredrik Svensk
Paletten tackar Achille Mbemebe för att vi fått publicera denna text, som i en tidigare version publicerats på hans Facebook-sida