Hur började du med ljussättningen av så kallade ravefester?
Jag började för snart tio år sedan, någonting sådant, när jag gick på olika fester i stan och lärde känna personerna bakom klubbarna. Jag hade mycket idéer om verk för dansgolv, och mer specifikt till det sammanhanget som just svartklubbarna utgör. I samband med det började jag göra tavlor i en färg jag kallar neongrå, en färg jag hittat på. Jag har gjort en del konstverk där det är denna färg som är konceptet, som till exempel All Hail The Square, som hängde som en stor backdrop på en av Tzars fester. Färgen fungerar som en neonfärg – det vill säga att den svarar på UV-belysning – men jag upptäckte också att om du belyser den med UV-ljus och en annan färg samtidigt, så svarar den oftast med komplementsfärgen. Det var en lucky shot. Jag ville hitta ett sätt att arbeta med neonfärger för att det är praktiskt, men som samtidigt undvek det kitschiga i att jobba med rena neonfärger. Jag väntar lite på att jag ska bli utsparkad från hela världens konst-community bara för att jag blandat neonfärger med varandra.
Hur såg vägen ut från att vara verksam i konstnärsdrivna projekt till att främst vara involverad i klubbscenen?
På den tiden arbetade jag med en numer nedlagd konstförening i Berlin. Vi arbetade med att starta upp olika konstnärsdrivna ateljéer och gallerier, och när vi startade ett nytt ställe i Prag gjorde jag ett gäng tavlor i neongrå som behövde belysning. Till tidigare verk fanns det alltid någon annan som skötte ljuset och den tekniska delen, men när det inte fanns någon på plats fick jag helt enkelt lära mig själv, även om det bara handlade om en väldigt enkel och långsam loop. När jag sedan kom hem till Göteborg bad Magnus och Tomas från klubben Tzar/Über mig att göra ljuset till ett av mina verk på en fest för 800 personer – det var rätt nervöst, för jag insåg att om någonting går snett
så är det bara upp till mig att lösa det.
Men nu är du proffs? Och självlärd?
Ja, nu är det mig folk ringer med frågor.
För feta konsultarvoden?
Haha, verkligen. Nej, men å ena sidan så hymlar jag inte med att jag vill ha betalt för mitt arbete, jag tycker inte att man måste jobba gratis bara för att det är svartklubbar. Å andra sidan brukar jag understryka att det är just svartklubbar, det finns inte alltid så mycket pengar, det bygger på att folk gör saker tillsammans och att man hjälper varandra.
De konstverk du haft med på klubbar under de senaste tio åren är ganska minimalistiskt strama och på något vis ”asociala” – de är i alla fall inte socialt engagerande – samtidigt är de inflyttade i ett sammanhang som verkligen är socialt. Har du märkt att folk socialiserar kring dessa verk på något särskilt vis?
Nej, men jag märker att de lägger märke till dem på ett sätt som jag tycker om – eller att de lägger märke till dem och samtidigt inte lägger märke till dem. Mycket kan vara så asocialt, som konst i sig kan vara – något som bara finns till för konstintresserade – medan vissa av dom här verken, som till
exempel Six Surfaces In a Circle, får folk att dansa i och uppleva en installation flera timmar i sträck utan att försöka reflektera över eller tolka verket. Det skapar en ingång till konsten och till upplevelsen av den för dom som är där. Och kring och i det här skapas en gemenskap och en social upplevelse som får mig att ifrågasätta om det är konsten i sig eller presentationen av den som varit asocial. Det är ju abstrakta verk till för att upplevas och baserade i känsla, det finns inget politiskt i dem. Politiska
sidor av dom här verken är mer en bi-effekt som till stor del kommer ur det faktum att dom befinner sig i svartklubbar. Där finns väl ett slags grundläggande “anarkistisk” impuls – och det är väl vad svartklubbar är till stor del, en plattform där du ska känna dig fri att göra vad du vill.
Målet med verk som Six Surfaces in a Circle har alltid varit att dom ska fungera på ett dansgolv, men lika väl i ett galleri. “Galleri-versionen” saknar ju den där välkomnande delen, då är det bara strama, stillastående fyrkanter och annat. Men när gästerna kommer och fyller upp börjar verket bli ett annat, och det fortsätter förändras under kvällen.
Många DJ:s som jag talat med har beskrivit det som att
deras sets är ett sätt för dem att socialisera, att vara del
aktiga i eller dirigera ett socialt sammanhang som de av olika
anledningar har svårt att ta del i – känner du någonsin så?
Konstverken tar väl i dom frågorna en del, men när jag kör ljuset under kvällen och dom kvällar då jag enbart är ljusdesigner och ljustekniker försöker jag allt jag kan att följa DJ:n. En bra DJ kan fatta de besluten, den kan känna av publiken och vet var under kvällen dom är. Mitt jobb som ljustekniker är att följa DJ:n. Jag brukar säga att musiken är 100 % av festen, du kan göra en bra fest med bara musik och inget ljus, men om du har lite ljus på
så kan du kanske lyfta det till 110%. Följ musiken, människorna är där för den. Samtidigt märker jag att om DJ:n gör ett riktigt nice drop, så blir det ibland skillnad om jag prickar rätt med ljuset eller inte – och så märker jag skillnad sekunderna efter ett drop, när publikens jubel håller på att tona ut, ifall jag kan hjälpa till att hålla kvar det lite längre eller om jag misslyckas med det.
Det är ju en intressant dubbelhet, att du å ena sidan säger att du bara följer DJ:n samtidigt som du å andra sidan märker att du kan forma stämningen i det sociala sammanhangen, vilket ju beror på din stil – man ser ju omedelbart om man är på en klubb där du gjort ljuset.
Jo, men det blir nog så – delvis skapar jag ju förutsättningarna via design och programmering och delvis känner jag nog musiken på mitt sätt. Men det är intressant eftersom det är ofrivilligt, att jag har en stil i hur jag kör ljuset, lite på samma sätt som det är för en musiker som står och jammar, att det är ofrivilligt vad hen spelar. Jag tycker om att undersöka de delarna på ett sätt som är utan tanke – jag står ju mest och tänker på färger liksom.
