Joshua Clover
Denna text publicerades ursprungligen 29 mars på tidskriften Critical Inquirys blogg In the Moment.
Hur snabbt uppstår inte en karantäns genrer! En anmärkningsvärd sådan är upptäckten av förhållandet mellan den innevarande pandemin och den framrusande klimatkollapsen. Drivkraften hos denna genre är inte satan i helvete två sätt för en massa människor att dö på, utan insikten, eller förhoppningen, att den stora mobiliseringen av de statliga resurser som för närvarande släpps lös för att bemöta COVID-19 visar på möjligheten för en jämförbar eller ännu större mobilisering för att bemöta den ekologiska katastrof som utgör ett ännu större, om än mindre omedelbart, hot. Detta är sannerligen en speciell blandning av analogier: i USA liknas bemötandet av klimatförändringarna vanligtvis vid New Deal eller Marshallplanen, utformade för att bemöta kommunismens karisma, medan adresseringen av pandemin på ett resolut sätt begagnar sig av krigets språkbruk: man är på ”krigsstigen” och talar om ”krigstidspresident” och så vidare. Detta är otvivelaktigt en intressant förskjutning, även om båda analogierna förlitar sig på en vision om att bevara den globala hegemonin. Infoga ett sorgset skratt här.
Nyligen gav Bruno Latour ett exempel på denna genre; det publicerades samtidigt i Le Monde och Critical Inquiry den 25 mars. I den senare skedde det under titeln ”Är detta ett genrep?” och på franska under den mer prosaiska men påbjudande titeln “Hälsokrisen kräver att vi förbereder oss på klimatförändringarna”. Denna korta text är full av författarens vanliga tankar, såsom den självklara ”Latourlitanian”, en lista över alla de mänskliga och icke-mänskliga aktörer inom ett ”helt nätverk”, uppradade och bångstyrigt plattade till sitt innehåll eftersom det enda som spelar roll är att alla dessa aktörer står i förhållande till varandra likt stumma ekvivalenter. Det är som om bytesvärdet börjat extraknäcka med att kränga teori. Syftet är återigen att påvisa bristen på en distinktion mellan natur och samhälle för att avslöja den uppenbara sanningen att ”pandemin inte är något mer ’naturligt fenomen’ än historiens svälter eller den pågående klimatkrisen”.
Men här uppstår problem med jämförelsen, något författaren själv tillstår. Latour skriver från Frankrike och noterar att Emmanuel Macrons sätt att bemöta pandemin inte går att jämföra ens med hans mest modesta gest gentemot (påstådda) minskningar av klimatutsläppen, och påminner om hur hans bensinskatt inte möttes med någon lättnad eller hunger för mer, utan med de gula västarnas upplopp. Enligt Latour beror detta på att Macron – och i än större utsträckning andra ledare – inte har genomdrivit det slags nya stat som klimatkollapsen kommer att kräva. Istället ”spelar vi tillsammans och på ett karikatyrartat vis upp det slags version av biopolitiken som verkar komma direkt ur en föreläsning med Michel Foucault”.
Han avser Foucaults sista föreläsning på temat ”Samhället måste försvaras”, vilken beskriver framväxten av en ny slags makt. “Suveräniteten kunde döda och låta leva”, skriver han, men mot slutet av 1700-talet upptäcker vi istället ”framväxten av en makt som … tvärtom består i att skapa liv och låta dö”. Detta är biopolitikens kända formel: den suveräna makten att skapa liv och låta dö.
Latour noterar att bruket av denna makt nuförtiden inbegriper ”utplånandet av alla de osynliga arbetare som ändå tvingas arbeta så att andra kan fortsätta att gömma sig i sina hem”. Det stämmer – detta är en särskilt vidrig tid att arbeta med leveranser, från lagret eller restaurangen till den förare som oroligt lämnar av ett paket på din veranda. De senaste dagarna har vi sett en än mer förödande utveckling: de prognoser som olika regeringsföreträdare nyligen har presenterat understryker den ekonomiska förödelse som COVID-19 har inneburit och slår fast att människor måste överge sin karantän inom högst två veckor och återvända till arbetet för att undvika att ekonomin urholkas. Detta trots den medicinska vissheten om att detta skulle leda till mera smittöverföring och till mer död. Fyrtiofyra år och fem dagar efter Foucults föreläsning twittrade Donald Trump: VI KAN INTE LÅTA BOTEMEDLET VARA VÄRRE ÄN SJÄLVA PROBLEMET. VID SLUTET AV 15-DAGARSPERIODEN KOMMER VI ATT TA ETT BESLUT OM VILKEN VÄG VI SKA GÅ! Om detta på något sätt kunde uppfattas som dunkelt, så spekulerade Texas viceguvernör Dan Patrick vidare två dagar senare: ”är ni villiga att riskera er överlevnad i utbyte mot att bevara det Amerika som Amerika älskar för dina barn och barnbarn? Och om det är vad det kostar, så är jag med på tåget.”
Denna handlingsplan är dock inte alls spekulativ: snarare förefaller den ge uttryck för den statliga plan som stundar. Se här, för att rädda ekonomin måste vi döda en del människor. Ganska många faktiskt. Vettskrämda människor såg omedelbart att detta var ett blodsoffer till kapitalismen, och vem skulle inte hålla med? Detta är den mest dramatiska politiska utvecklingen sedan åtminstone 2000-talets början. Det måste se ut som biopolitikens himlafärd: ett dumhuvud till suverän som på nationell skala avgör vem som ska leva och vem som ska lämnas att dö.
Förutom för att detta i själva verket var motsatsen. Redan den 22 mars förutspådde Goldman Sachs att ansökningarna om arbetslöshetsersättning skulle landa på tidigare aldrig skådade 2,5 miljoner; detta skulle visa sig vara optimistiskt.
Samtidigt strösslade senaten på med sin nödhjälp. De massiva penningöverföringarna till företagen kunde vi räkna med, och i jämförelse framstår 2008 som ett genrep. Köpslagarna försökte idogt att räkna ut den exakta siffran på direktutbetalningarna till medborgarna. De skulle behöva återställa den aggregerade efterfrågan för att hålla liv i ekonomin (ett slags respirator) samtidigt som de måste försäkra sig om att inte en enda proletär ges några incitament att lata sig, trots att en världsomspännande och förskräcklig pandemi kommer att döda miljontals människor om inte omfattande åtgärder vidtas. Och det är efter detta nogräknade mått som också presidenter måste rätta sig, inte efter det mått som bestäms genom lagstiftning, utan efter det mått som bestäms av den abstraktion vi kallar ”ekonomin”. Ingenting kunde ha ställt Foucaults formuleringar om suveräniteten och maktregimerna, och i synnerhet begränsningen hos dessa idéer, i tydligare relief än dessa veckors uttalanden, avskrivningar och siffror.
Detta innebär inte att det inte finns någonting sådant som en biopolitik eller någon makt att skapa liv och låta dö. Uppenbarligen gör det det; uppenbarligen är det detta som görs av alla stora och små Trumps. Inte desto mindre är det uppenbart att suveränen inte är suverän. Han är snarare helt och fullt underordnad den politiska ekonomins diktat, den verkliga enhet av det politiska och det ekonomiska som tvingats fram av kapitalet och dess tvång. Skapa liv och låta dö är helt enkelt ett verktyg bland andra i denna samhällsordning vars sanna logik – från Trumps tweet till Don Patrick och vidare till senatens lagdekret – är den makt som alltid används som ett mått på förmågan att skapa arbete och låta köpa.
Här måste vi ta en sista vändning mot vår utgångspunkt och träda in i den genre vi inledningsvis nämnde. Länken mellan Coronaviruset och klimatet är mer omedelbar än någon simpel analogi, två hot som utmanar våra uppfattningar om skala och temporalitet och alltså verkar kräva någonting i stil med en stat som kan adressera dem. Snarare verkar det som om den ena visar oss beskaffenheten hos den andra med en skrämmande klarhet. Vi ska inte förvånas över att pandemin, precis som den ekonomiska kollapsen 2008, i betydande omfattning har minskat de globala utsläppen. Minskningarna har varit särskilt påtagliga i Kina och Italien, de två mest ödelagda nationerna. Om vi tar i beaktande den hastighet med vilken smittan sprider sig och de antal som nu är arbetslösa kan vi anta att vi kommer att se liknande resultat från USA. Kanske kommer vi rätta oss efter Parisavtalet trots allt.
Detta är inte detsamma som att vi skulle föreställa oss viruset som en frälsare; det vore en väldigt grotesk fantasi. Dess funktion i en tillfällig minskning av de för planeten ödesdigra utsläppen är inte desto mindre informativ. Den ekologiska plundringen är inte en konsekvens av människor, vilket namnet ”antropocen” och Latours essä antyder, utan av den industriella produktionen och dess tjänsteflickor, och endast de krafter som kan sätta stopp för detta låter oss vara beredda på klimatförändringen. Kapitalet och dess oundvikliga drift att reproducera sig självt är inte någon aktör i ett nätverk som skulle vara likvärdig med andra aktörer, det är snarare en verklig orsak. Tvånget att producera, och att producera till lägre kostnader än konkurrenterna, tvingar i sin tur förbränningen av billiga och smutsiga bränslen för att hålla igång fabrikerna, för att köra containerskeppen, ja, till och med för att ur jorden dra fram de materiella komponenterna till den ”gröna energins” strömkällor. Gula västarna skapade inte upplopp för att de motsatte sig miljöpolitiken utan för att ekonomin dikterar att de ska hitta arbeten på platser som de inte har råd att leva på och till vilka de därför måste pendla. Så länge som tvånget att producera för profit och att arbeta för att leva kvarstår kommer klimatöverlevnaden vara bortom räckhåll för varje stat.
Vi måste ta detta faktum i beaktande med det största av allvar: att Foucaults nya maktregim uppkommer i slutet av 1700-talet, det vill säga samtidigt som ångmaskinen och den industriella revolutionen, vilket också sammanfaller med att den antropogena klimatförändringen påbörjas. Vi måste sluta tjafsa om teorin och utan att tveka säga att kapitalismen med dess industriella kropp och finansiella krona är suverän: att koldioxidutsläppen är den luft som suveränen andas; att skapa arbete och att låta köpa är något som måste avskaffas; att det inte finns någon överlevnad så länge suveränen lever.
Översättning från engelskan: Johannes Björk