Redaktören Sinziana Ravini kan konsten; hennes långa, välskrivna förord både förklarar och lockar in mig som i en fälla. Detta måste bara läsas. Vi lever i en affektdominerad tidsålder, skriver hon. Hat och kärlek om vartannat; populistiska rörelser, syndabocksprocesser och en banaliserad gillakultur påkallar tänkande. Sara Ahmed och Mara Lee nämns, liksom bel hooks och en rad andra.
Till och med den gamle träbocken Jaqcues Lacan får vara med i uppbådet med sin snajdiga oneliner: ”Kärlek är att ge något man saknar till någon som inte vill ha det.”
Dumt nog gick jag in på måfå och fastnade i en text av den franske filosofen Mehdi Belhaj Kacem som börjar med en ”heterodox” fenomenolog jag bara är vagt bekant med och strax landar i utsagan: ”Gud blir i Husserl-Stieglerianska termer summan av alla retentioner.”
Redan där längtade jag tillbaka till flatlössen, men sedan gick jag mera metodiskt tillväga, och efter hand avtog min trötthet. Texterna är med några undantag verkligen intressanta. Alla som är nyfikna på den akademiskt påbjudna konsten, alltså den som doftar mer av Judith Butler än av terpentin, har att göra i dagar.
Silvana Lagos och Suzannah Pettigrew analyserar #metoo, Lina Mannheimer skriver om sin film Parning, den slovenska filosofen Renata Salecl förekommer i översättning och så vidare. Ravini lyckas även samla ett gäng konstnärer och författare på ett fik i Stockholm för ett samtal om kärlek och hat, inklusive sekter, Instagram, feministiska diktaturer, Hitler, Darwin, Horace och artificiell intelligens, för att nu bara nämna något.
Det är vida svängar och bitvis rätt kul, men möjligen lite medelålders akademiskt och, ja, rätt, fastän vettvillingar som Dorinel Marc och Carl Michael Edenborg ingår i panelen. Man undrar efter hand vad de yngre håller på med nu för tiden, de som inte sitter på Rival och gaggar om Julia Kristeva.
Läs hela Fredrik Sjöbergs text.