Paletten #315

Paletten #315

Innehåll


Redaktionellt – Några reflektioner kring vår tids hatkärlekskonst

Sinziana Ravini

Varför är just du Romeo? Om Dora Garcia, Lacan och kärleken

Cecilia Sjöholm

Kulturförakt, sex, rädsla och #metoo

Maria Domellöf

Palettensamtal om kärlek och hat

Sinziana Ravini, Carl Michael Edenborg, Dorinel Marc, Mara Lee, Marcus Lindeen, Joanna Lombard, Fia-Stina Sandlund och Ylva Snöfrid

Ur Kärlekens och hatets (per)versioner

Renata Salecl

Misslyckas, känna, falla

Simon Critchley & Jamieson Webster

Utdrag ur kommande roman

Wera von Essen

Deus Carnalis – Samtal om en ett år gammal incident av folie à deux

Isabella Blomstrand & C/M Edenborg

Time Travel Logbook from a visit to St. Pieterskerk in Utrecht, 1654.

King Barney Parsons

Parning – Ett antropologiskt fiktionskollage

Lina Mannheimer

Intervju med Mehdi Belhaj Kacem

Sinziana Ravini

Gud, Minnet, Teknovetenskapen och Ondskan

Mehdi Belhaj Kacem

Efter #metoo

Silvana Lagos & Sussanah Pettigrew

Vilda rosor: Aleksandra Kollontaj och Rosa Luxemburg

Agnieszka Gratza

Medverkande

 

Redaktionellt

Några reflektioner kring vår tids hatkärlekskonst

Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing,

                            there is a field. I'll meet you there.

Rumi

Det finns ingen kärlek utan hat, utan passion, utan lusten att sluka den andre, utan viljan att ge upp allt, inte minst sig själv. Vissa går så långt som att säga att hat och kärlek är två delar av samma mynt. Stämmer det?

Vad händer om vi tillämpar denna syn på de hatvågor som sköljer över världen idag och som blivit en del av konstens miljö och villkor? Kan vi älska våra fiender? Fienden inom oss? Eller är kärlek en illusion, ett optiskt hinder, en skranglig stege som gör att vi bara slår oss ännu hårdare när vi faller?

Det är några av de tankar som rör sig i mitt huvud när jag tänker på vår tids allt större polarisering mellan olika hat- och kärleksformer, mellan allt våldsammare populistiska rörelser, syndabocksprocesser och en banaliserad ”like-dislike” kultur. Vi lever i en affektdominerad tidsålder. En tidsålder där tänkare som Sara Ahmed, och många andra, uppmanar oss till att beakta känslornas politiska implikationer, men det är som om ingen riktigt vill erkänna affekternas inverkan på den egna omdömeskraften.

Även jag skriver under påverkan, driven av ett hat mot moralens mästare som delar upp världen i good och bad guys, i rättrådiga etiskt oantastliga konstnärer och kontroversiella konstnärer som ägnar sig åt en uttalad politiskt inkorrekt konst. Nietzsche hade samtidigt fel när han i Bortom gott och ont hävdade att moral bara var ett annat ord för affekt. Det finns skillnad på gott och ont, på rätt och fel, för utan dessa skillnader skulle vi inte kunde sätta oss själva på spel, än mindre attackera orättvisorna som sjuder omkring oss, men pekpinnarna bör först och främst vändas mot oss själva.

Jag genomlevde just en intensiv kärlekshistoria, där både jag och personen ifråga växlade från kärlek till hat nästan över en natt. Det kan inte ha varit äkta kärlek, tänkte jag först, men vad är äkta kärlek i så fall? Är hatet, kärlekens motsats, något som bör förkastas eller bejakas, ja rentav ses som nyckeln till människans sanna natur? När jag en tid senare försökte förstå vad som hade hänt mellan mig och personen ifråga, kom jag att tänka på Mara Lees Kärleken och hatet, en bok där hat och kärlek levde så nära varandra, ja nästan flöt in i varandra, i ett njutningsfullt upphävande av vårt schackrutiga tänkande, som jag i brist på bättre skulle vilja kalla “hatkärlekskonst”.

I det här numret av Paletten kommer vi titta lite närmare på kärleken och hatet i konsten och litteraturen tillsammans med Mehdi Belhaj Kacem, Isabella Blomstrand & Carl Michael Edenborg, Simon Critchley & Jamieson Webster, Maria Domellöf, Wera von Essen, Agnieszka Gratza, Laura Hatfield, Silvana Lagos, Lina Mannheimer, Renata Salecl och Cecilia Sjöholm. Den här förlängda introduktionstexten, som också kan ses som en loggbok, inleder ett nytt spår i Palettens undersökning av konstens autonomi och dess relation till den koloniala modernitetens verkningar på vår affektdrivna samtid, ett spår som reflekterar över samtiden ur ett bredare tvär-konstnärligt och psykoanalytiskt perspektiv. Men först något om Mara Lees bok.

Mara Lees Hatkärleksoddysée

Var går gränsen mellan kärlek och hat? Mellan jaget och duet? Finns det överhuvudtaget en gräns? ”ju längre vi färdas tillsammans, desto mer lika varandra blir vi”, skriver Mara Lee sin bländande hatkärlekshistoria. Negationen hjälper inte:

Hur ska man annars förklara att utsagan

Du är min mor

gör exakt lika ont som utsagan

Du är inte min mor?

Kärleken och begäret riskerar också att utplåna jaget, för som Anne Carson, Mara Lees stora inspirationskälla skriver: ”When I desire you a part of me is gone”. Såren underlättar narrationen: ”It is easier to tell a story of how people wound one another than of what binds them together.” En före detta partner sade alltid till mig: ”Livet är en tragedi för de som känner, och en komedi för de som tänker”. Stämmer det? Hur kommer det i så fall att tragedin står högre än komedin? Innebär det att vi trots allt sätter större värde på våra känslor än på vårt intellekt? I Mara Lees bok är känsla och intellekt tätt förenade, tragedin står högt, men då och då saboteras den, förlöjligas, ja rentav blottas i sin banalitet, för att sen göras mäktig igen. En märklig rörelse uppstår.

Mara Lees hat-kärleksodyssé genom såväl världslitteraturens poesialster som jagets labyrinter, avancerar likt vågor vid en strand. Den sväller fram, sugs tillbaka och väller fram igen, via palinoder som annullerar allt som kommer i deras väg. Hon skriver:

Ingen av personerna i denna bok finns på riktigt de har aldrig funnits

varken modern, dottern eller de andra

varken imorgon, idag eller igår

Modern finns inte

dottern finns inte

hatet finns inte

och inte svärtan

ingen finns på riktigt

i det verkliga livet

när det verkligen gäller

finns ingen

Hatet är i Mara Lees bok en kraft som färdas, men aldrig vill bekänna färg eller ursprungskälla: ”Vad är detta hat som kantar våra skuggor?” Och på ett annat ställe: ”Så varifrån kommer detta blytunga lod”. Diktjaget slåss med sin egen oförståelse. Men här och där, dyker hatet upp som en glänta i en mörk kärleksskog:

Någonstans vet hon att det som hon fördömer djupast också

är en del av henne. Att också hennes namn står inristat där.

En röst stiger ur djupen. Du är som oss. Klangen är mörk,

gemensam. Djupt där inne möter vi vårt hat. Storartat.

Glänsande.

Ibland installeras hatet ”på ett franskt vis”, fastslår textjaget, och med en brutalitet och sällsam skönhet som hade gjort Marguerite Duras avundsjuk. Hatet kan också uppstå i språket, den andres redaktionella våldföring, för som textens diktjag konstaterar:

Jag hade aldrig förstått innebörden av begreppet hat i dess

fulla, vibrerande bemärkelse innan han flyttade ett av mina

perfekta semikolon.

Kärleken finns även här, i det generösa självblottandet, i den varsamma intellektuella hanteringen av den andre, men också i begäret att bli den Andre, om så bara för en natt. Kärleken finns också i ”kärleken till förklädnaden”, poängterar Lee och hänvisar till Roger Caillois teorier om ”lagen om ren maskering”, ett begär som tycks överskrida överlevnadsinstinkten, eller förklär vi oss för att kunna överleva? Kärleken finns också i viljan att ”förkroppsliga sin egen natt”, i det kärleksfulla omhändertagandet av det egna jagets ljusmörkerspel, eller bokstavligen, i texten, ironiskt instucket i meningar som lyder: ”Detta strypkoppel som kallas kärlek”. Hur förkroppsligar man sin egen natt? Genom att blicka inåt, dra sig undan, skriva, skiva, skära, låta texten bli sann. Sannare än något annat.

Men även natten, mörkret, undandragandet har sitt pris, för som Lee så vackert konstaterar:

Det finns ett ganska färskt exempel på hur natten och

mörkret, och för att vara tydlig – svarthet – förkroppsligar

den förment universella strävan efter både osynlighet och

förklädnad. Jag talar om Malevitjs svarta kvadrat, och de

fynd som röntgenanalysen av denna tavla kom fram till.

Låt oss inte stanna där, nu. Jag vill bara betona att bakom

fascinationen för undandragande, maskering och döljande,

kommer det att finnas en kroppslig materialitet. Det är

alltid någon som arbetar för dig, för att din osynlighet ska

vara intakt. Och det är alltid någons materiella sanning som

betalar priset för din möjlighet att dra dig undan.


Är vi beredda att betala priset för vår egen abstraktion och vad är skillnaden mellan kärlek och hat när allt kommer omkring? Jag ville veta mer om hur Mara Lee tänkte om saken och bjöd därför in henne till ett Palettensamtal kring kärlek och hat tillsammans med Carl Michael Edenborg, Joanna Lombard, Dorinel Marc, Marcus Lindeen och Ylva Snöfrid.

Det demoniska, det idiotiska och det kreativa hatet

”Kärlek och hat är inte blinda, men de är förblindade av den eld som de själva bär med sig”, hävdade Nietzsche i paragraf 566 i Mänskligt alltför mänskligt. Hur många hatverk har inte gjorts i godhetens namn? Hatet av den andre, syndabocksutpekandet, bygger i första hand på ett förträngt, externaliserat självhat. Var kommer det ifrån? Jag vill söka mig till hatets källa, och nej, jag vill inte tillbaks till Freud. Inte än, i alla fall.

Jag tänker på kärleken. Hur lätt vi har anammat grekernas triad: eros (ἔρως) den egocentriska, driftdrivna kärleken som får oss att vilja äga den vi älskar, filia (φιλία) den filosofiska, vänskapliga människokärleken som ser den andre som en allierad kraft och agape (ἀγάπη), den gudomliga, villkorslösa kärleken som sätter den andre fri.

Hur ser hatets Kerberos ut? Jag tycker mig se tre hatstrukturer: 1) det demoniska, hämndfulla, öga-för-öga-hatet som kan finnas lika mycket hos en tyrann, en folkrörelse som en psykopat, 2) det idiotiska, mediokra hatet, som kan finnas hos såväl den indignerade publiken som kastade tomater på dadaistiska föreställningar som nät-troll verksamma i det fördolda, och 3) det ”kreativa hatet”, ett önskvärt, välgörande hat som kan uppstå på det konstnärliga, det affektiva eller det politiska planet. Detta hat söker aldrig destruktionen för destruktionens skull, utan destruktionen för förändringens skull. Den franska revolutionen hade aldrig kunnat äga rum utan våld, utan folkets och de intellektuella eliternas enade vrede. Det kreativa hatet bär alltid frukt, för vad vore konsten utan dess hatiska uppgörelse med förfäder och kvävande strukturer? Utan dess förmåga att döda såväl som att återuppföda människor på både ett symboliskt och imaginärt plan?

Det psykiska livet är ett fältslag, skriver Freud i Introduktion till psykoanalysen (1916-1917), en arena där motsatta krafter (Gegensatzpar) utmanar varandra, och dessa krafter är ömsom medvetna, ömsom omedvetna, men framförallt, och här kommer hans stora poäng: det som i medvetandet framstår som en klyvnad (Spaltung), framstår som en enda sak i det omedvetna. I psykets primära processer förnekar man oftast existensen av det omedvetnas enande impuls, i psykets sekundära process, brukar man antingen bejaka eller motarbeta impulsen, men en sak kan man aldrig göra, och det är att negera det omedvetnas existens, det faktum att jaget aldrig är herre i sitt eget hus.

Freud betraktade eros och thanatos, begäret, och viljan att tillintetgöra den andre som två distinkta företeelser. Hade han applicerat sina teorier om subjektets klyvnad på det omedvetnas enande kraft, hade han kanske kommit fram till att hatkärleken är en och samma kraft och att det är denna kraft som utgör människans essens. Hur analyserar man hatkärleken och hur kommer man till bukt med den? Jag vet inte, men jag tänker på vad en psykoanalytikervän sade till mig en gång: ”om du jobbar med det mänskliga psyket och du stöter på en paradox, så innebär det att du är på god väg”.

Hatkärleken är besläktad med, men skild från, melankolin. Om melankolin oftast förknippats med det svarta gallans temperaturväxlingar (Aristoteles), eller förlusten av ett idealiserat objekt (Freud) som får jaget likt Saturnus att vilja inkorporera objektet, ja rentav äta sina egna barn, för att sen slutligen förinta sig själv, så ser jag ”hatkärleken” som en affirmativ kraft som både negerar reifieringen av tingens symboliska ordning och räddar oss från ett manikeistiskt tänkande, till förmån för en mer nyanserad syn på såväl världen och oss själva. Men hur opererar man med hatkärleken? Skulle vi rentav kunna förespråka en hatkärleksetik?

Kärlekens ondska & konsten att älska sin fiende

Den serbokroatiska filosofen Renata Salecl undersöker i (Per)versions of love and hate (1998) varför vi oftast förstör det vi älskar mest. I bokens första kapitel ”Jag kan inte älska er om jag inte avstår från er”, som Erik Lindman-Mata översatt för Paletten, gör hon en mycket komplex analys av Scorseses film The Age of Innocence (1993) där Newland Archer spelad av Daniel Day-Lewis, ger upp sitt livs stora kärlek Ellen Olenska, spelad av Michelle Pfeiffer, för den yngre harmlösa May Welland, spelad av Winona Ryder. Filmen avslutas med att Newland på ålderns höst bestämmer sig för att söka upp Ellen. Han åker till Paris, där hon numera bor, sätter sig på en bänk framför hennes fönster, väntar och grubblar, för att till slut bestämma sig för att inte knacka på hennes dörr. Denna sista handling, är en etisk sådan, förklarar Salecl, i den lacanska betydelsen av att ”inte ge upp sitt begär”. Deras kärlek förseglas således för alltid i omöjlighetens tempel, för den sanna jouissance är inte realiseringen, utan underhållandet av begäret genom realiseringens negering. Salecl borrar sig ner i begärets mekanismer fram till objekt a, Lacans famösa uppfinning, det lilla a-et, för att inte kalla det ”det lilla aset”, för att visa hur denna blinda fläck, begärets hemliga motor, gör att kärleken förblindar oss, gör oss oberäkneliga, svårhanterliga, och rentav onda.

Vi är trots tinder och alla andra mötesfabricerande apparat, fortfarande i behov av sökandet efter det omöjliga. Frågan är inte hur, utan varför begär vi det omöjliga? För att vi framförallt begär begäret och för att hålla det vid liv faller vi oftast för människor som undkommer oss. För som Lacan en gång konstaterade: ”Kärleken är att ge något man saknar till någon som inte vill ha det”. Jag kan inte bestämma mig huruvida Salecl levererar en mörk eller ljus syn på mänskliga relationer, men hur skulle livet se ut å andra sidan, utan alla dessa slitningar mellan kärlek och hat, fascination och avsky, tillfredsställda drifter och otillfredsställda begär? Vem vill leva i ett händelselöst paradis? Fallet är vår räddning. När jag tänker på Badious kritik av datinghemsidor som erbjuder kärleksmöten utan risker, utan ”the fall” of ”falling in love”, eller som Zizek kallar det, kaffe utan koffein, så blir jag ännu mer övertygad om fallets dygder. Det gäller att falla på rätt sätt och minnas vad Beckett sade: ”Try again. Fail again. Fail better”. Hur faller man på rätt sätt? Jag går till Zizeks mycket underhållande 1:41 minuters youtube-snutt ”Love is evil”. Här förklarar han att universum är en enda stor pågående katastrof, saker och ting existerar av en slump, och det enda sättet att motarbeta den kosmiska obalansen är att acceptera misstaget. Och det finns ett ord för detta, nämligen kärlek. Kärleken i sig är en form av kosmisk obalans, ett sätt att bringa ordning i ordningen, som i sig skapar en ännu större oordning. Han konstaterar därför kort och gott att kärleken är ond.

Om nu kärleken är ond, hur kommer det sig att det gör så ont att älska? Kanske, för att vi inte ännu inte lärt oss att älska det som gör ont, eller låt mig ta denna tanke till sin extremitet – eftersom vi ännu inte lärt oss att älska ondskan, och med detta menar jag inte att vi bör fascineras av den, för det gör vi ju redan, utan att älska det onda på ett transformerande sätt.

I utställningen L’Ennemi de mon ennemi (Min fiendes fiende) på Palais de Tokyo (2018), ett projekt av den franska konstnären Neïl Beloufa, curerad av Guillaume Désanges, upptäckte jag en intervju med terroristanalytikern och den före detta CIA agenten Amaryllis Fox. Hon säger att det enda sättet att desarmera sin fiende, är att lyssna på den. En Al Qaida- kämpare, och ja, hon valde att kalla honom ”kämpare” och inte ”terrorist”, tog en gång upp, under ett samtal, amerikanska filmer som Independence Day, Hunger Games och Star Wars, filmer som alltid handlar om ett gäng rebeller, som gör allt som står i deras kraft för att slåss mot en teknologiskt avancerad inkräktare. ”Vad ni inte inser, förklarade han, är att i omvärldens ögon, så är det ni som är imperiet, och det är vi som är Luke och Han. Ni är utomjordingarna och vi är Will Smith.” Det är lätt att avfärda dem som onda psykopater, men när man lyssnar på deras oro för sina barn och framtiden, så inser man att de helt enkelt har en annan syn på politik och hur den bör bedrivas.

När jag lyssnar på Fox, och tänker på Chantal Mouffes teorier om vikten att gå från antagonistiska till agonistiska konflikter som förvandlar fienden till motståndare, så får jag lust att älska mina fiender. Hur skulle en sådan kärlek se ut? Skulle den vara villkorslös och opassionerad? Nej, den skulle ställa krav, och den skulle säkert åtföljas av vrede och en rad andra okontrollerbara känslor, men jag skulle i alla fall börja med att försöka ändra synen på hatets individuella lakejer. Men när jag har kommit så långt, inser jag att min hållning är narcissistisk. Världens problem är ju inte beroende av hur jag personligen ser på dem. Hur älskar man hatvågorna?

Det kollektiva kärlekshatet

I The age of Anger, a history of the presence (2017) tar filosofen Pankaj Mishra läsaren på en dödsdans genom såväl ISIS exhibitionistiska brutalitet, nationalistiska, fascistiska, rasistiska, misogyna och extremistiska rörelser, maffiagrupperingar, vapensmugglare, människohandlare, och ensamma vargar som upphävt skillnaden mellan civila och militära, men också informationskrigen, de ekonomiska och cybernetiska krigen, som pågår överallt, samtidigt, i något som eftervärlden onekligen kommer kalla ”ett globalt inbördeskrig”. Jag känner mig matt och försvarslös, redan efter 50 sidor. Världen, påstår han, inspirerad av en anonym kommentator i The New York Review of Book, har inte sett något liknande sen vandalernas triumf i Romarrikets Nordafrikanska kolonier. Mishra hävdar samtidigt, att vi genast bör sluta tänka i binära kalla-kriget termer såsom fri-ofri, väst-öst, modernitet-religiositet. Inte heller begrepp som ”hot”, ”ideologiska statsapparater”, ”generationskonflikter” är användbara längre. Enligt Mishra är roten till all ondska den globala neoliberala kapitalismen som föder konkurrens, avundsjuka och vrede. Visst, jag har hört det förut, hos Badiou och en rad andra tänkare, men Mishra nöjer sig inte med att se kapitalismen som roten till allt ont, utan går så långt som att säga att det var modernitetens alienerande mekanismer som tog oss hit.

Han hänvisar till den franske sociologen Émile Durkheim som var inne på detta spår redan 1897 i verket Suicide. Durkheim ville förstå hur det kom sig att mot slutet av 1800-talet, i en period av snabb ekonomisk tillväxt, kommunikation och moralisk frigörelse, så många valde att ta livet av sig. Pankaj hävdar med hjälp av Durkheim att det var kombinationen av Guds död och det fria flödet av kapital och individer som skapade vanmakt och vilja till makt. När denna makt inte uppnås på ett politiskt plan, vrids vreden inåt, som när Dostojevskijs romanhjältar ser brottet som den enda utvägen från frihetens fängelse. När jag läser dessa rader blir jag överlycklig. Jag tycks mig äntligen förstå varför Dostojevskijs källarman i Bekännelser från källarhålet är så hatisk, så paranoid och hämndgirig. Han står inte ut med friheten och det ansvar den medför.

Mishra påminner oss om ytterligare en sak, nämligen att modernitetens antimoderna hatvågor var djupt sammanlänkade med ett misogynt kastrationskomplex. Det var detta misogyna, homofoba och dekadenshatande kastrationskomplex som ledde till uppfinnandet av den nya människan, den nya ordningen, det nya folket, männen som skulle sätta kvinnorna på plats, något som även Nietzsche propagerade för. Rädslan för kaoset skapade ett nytt kaos. Diametralt skilda rörelser och ideologier växte samman för att bilda muslimsk fundamentalism, zionism, hinduisk nationalism, buddistisk etnocentrism, leninism, fascism och sist men inte minst nazism. Ressentimentet blev den gemensamma nämnaren, och detta ressentiment frodas idag mer än någonsin.

Världen så som vi har känt den håller på att kollapsa, och den kollapsar om och om igen, i en evinnerlig loop, med en ny Damoklessvärd hängandes ovan våra huvuden: klimatkrisen. Medan vissa av oss oroar sig om världens slut, oroar sig andra för månadens slut. De gula västarna, det glömda folket som ville göra sig synliga, hörda, håller just nu på att skaka det franska samhället i dess grundvalar. Jag bestämmer mig för att gå med i Gula västarnas manifestation i Paris, akt X. En vacker siffra, den symboliserar förändring och positiva energier. På vissa västryggar ser man alla akter de varit med om, i romerska stora bokstäver, som på en fängelsemur, eller kartan av ett slagfält. Hur många slag återstår? På en ryggväst står det: Vi vill allt! Glädjen är total. Ilskan också. För polisen försöker ständigt mura in oss, skjuta tårgas, som om folkets tårar inte räckte, de springer efter oss, och när de väl lyckats ringa in oss, kroppsvisiterar de var och en av oss. Sen möts vi upp igen, äter soppa ur ett mobilt gulvästskök som rullas omkring på en båtliknande vagn med gul mast. Sjunger och skriker – Macron Demissione! (Macron avgå). Ilskan kommer från hungern, de extremt låga lönerna, de höjda bensinpriserna och dieselskatterna. För 40 eller 50 euro mindre i månaden kan vara livsavgörande i ett stort men låginkomsttagande hushåll. Men det är inte bara de riktigt fattiga som protesterar, utan också de som fått nog av att Macron styr Frankrike som ett företag där vinsten är viktigare än den sociala hälsan, och de som fått nog av eliternas intellektuella narcissism. Känslan av meningslöshet degenererar ofta i anarkistiska attityder, så också här. Vissa vill störta ordningen med våld, rusa in på L’Elysée. Ibland har hatet gått så långt att vissa går och bär på kistor, med Macronliknande skyltdockor och banderoller, ”Död åt Macron”, i en manifestation kapade de Macrondockans huvud. “Det statliga våldet möter folkets”, förklarade en av aktivisterna  “för om det är något vi är bra på i det här landet, så är det att kapa huvuden såväl symboliskt som fysiskt”. Här finns också homofoba slogans mot Macrons eventuella homosexualitet och åldersfascistiska slogans som driver med att Macrons fru Brigitte är så mycket äldre än honom. Men dessa tillhör de 15% fascister, högerextremister och anarkister som vill skapa en ny politisk Sturm och Drang-rörelse, bortom politiska skillnader. I Tyskland har högerextrema rörelser börjat kontakta vänsterextrema, för att be dem gå i enad front. De tar fransmännen som exempel. Medierna konstaterar att de inte sett så mycket symboliskt våld sedan franska revolutionen. Inte ens 68-rörelsen lyckades uppbåda så mycket våld, så många brinnande bilar, så många sönderslagna skyltfönster, så många fängslade, så många döda, 10 stycken. Många befarar ett inbördeskrig.

Nietzsche var övertygad om att människan föredrar intet och destruktionen, framför ingen vilja alls, och att den verkligt fria människan skapar sin egen moral. Men de Gula västarnas moral är svårgreppbar, sprängd i en rad disparata positioner. Vissa vill skapa ett parti. Andra inte. Vissa vill bidra till bildandet av en sjätte republik med ett parlament som verkligen representerar folket. Andra inte. Vissa vill gå ut ur EU. Andra inte. Vissa vill ha en ledare. Andra inte. Michail Bakunin som hade förespråkat revolutionens våld i början, blev inte sen med att drömma om ett land bortom barrikader, upplopp och ikonoklasmer. Makten skulle inte vinnas, utan förstöras en gång för alla. De Gula västarnas kamp bevisar att den ekonomiska krisen hänger ihop med en kulturell och existentiell kris, som är allas vår kris, allas vår oförmåga att acceptera komplexiteten som lever och frodas inom oss.

Det är inte för intet som Florent, Michel Houellebecqs protagonist i den nya romanen Serotonin, har lust att begå självmord och att en av hans bästa vänner Aymeric gör det också. Aymeric har också förlorat allt. Men han bestämmer sig att låta den personliga tragedin sammanfalla med en politisk gest. Han väljer att gå en martyrdöd till mötes, mitt uppe i en jordbruksmanifestation. Det är vad som kan hända när hatkärleken inte sublimeras eller transformeras.

Att Houellbecq numera betraktas som rumsren, trots det faktum att han tog emot Spenglerpriset från det nyskapta Oswald Spengler Society för några månader sen, ett pris som ärar en man vars verk, The decline of the West (1918) begrät Västerlandets undergång, och som presideras av en man (historikern David Engels) som vänder sig mot den ”liberala diktaturen”, men också multikulturalismen, globaliseringen och migrationen, fenomen som enligt honom urholkar västerlandets traditioner, säger mycket om den ideologiska förvirring som råder i Frankrike just nu. Spengler har som en vän sade nyligen till mig onekligen blivit slutstationen för alla män som tycker synd om sig själva.

Catherine Millet skrev i Le monde häromdagen att Houellebecq gör det jobb som ingen annan postkolonial akademiker, journalist eller politiker vågar göra, han vågar förkasta islamismens intellektuella terror och avviriliseringen av den västerländska mannen. Florent, huvudkaraktären i Serotonine är impotent. Är Serotonine den logiska, fysiska konsekvensen av västerlandets självförvållade underkastelse i Soumission? Tanken tål att tänkas.

Den 5 oktober 2017 valde en rad kvinnor i en artikel i New York Times att anklaga Harvey Weinstein, Hollywoods mäktigaste man, för grova sexbrott som skall ha pågått i flera decennier. And the rest is history, som de säger. Kravet på sanning, som uppstod i den amerikanska ”alternative truth”-eran, framfördes ironiskt nog av kvinnor som brukar få oss att tro på fiktionen. Alyssa Milanos reaktivering av hashtaggen #MeToo, skapad av Tarna Burke 2006, fick dagen efter en tsunamivåg av hundratusentals personer världen över att erkänna att de också hade varit offer för sexmissbrukare, vilket gav upphov till en av tidernas största revolutioner, jämförbar även den, skulle jag vilja säga, med den franska revolutionen. För nu var det inte längre kungarnas och aristokraternas huvuden som hölls likt troféer, utan männens, och dessa kvinnor nöjde sig inte med att kräva ett slut på det fysiska våldet, utan också det symboliska: sexistiska skämt på arbetsplatser, malplacerade raggningsrepliker och allehanda objektifieringar.

Det sägs att alla revolutioner återvänder till den punkt de först lämnade, själva ordet ”revolution” anger denna rörelse. Många hävdar att #MeToo börjar likna inkvisitionens häxprocesser. Det vore förstås att hävda att det manliga lidandet står snäppet högre än tusentals år av kvinnligt lidande. Men kampen är långt ifrån över. Under Golden Globe-galan, 7 februari 2018, valde Oprah Winfrey att bredda revolutionen, genom att även öppna upp en diskussion om det ekonomiska våldet riktad mot kvinnor, underbetalda jobb, underrepresentation i priser givna till kvinnliga regissörer, underrepresentation av svarta eller äldre kvinnor. Dagen efter valde en rad franska celebriteter, däribland Catherine Deneuve, Catherine Millet & Catherine Robbe-Grillet att skriva en egen insändare till tidningen Le Monde, som började med att välkomna #Metoo rörelsen för att sen beklaga stigmatiseringen av kvinnor som försvarslösa offer och männen som demoniska fallokrater. Det ständiga amalgamet mellan verkliga sexförövare och män som råkat sända signaler av sexuell art till kvinnor som inte besvarar deras intresse, kommer enligt dem, endast tjäna puritanska, regressiva krafter som vill införa ett totalitärt klimat, krafter som redan nu censurerar konstnärer som Egon Schiele, Balthus, Poussin, o s v, i en rörelse som blandar ihop konstnären och verket. I en hyllning av filosofen Ruwen Ogien som propagerade för ”konstens rätt att förnärma”, vill de propagera för ”människans rätt att kränka”, eftersom ”sexdriften alltid innehåller en viss grad av våld, samt ”ta avstånd från den feminism som tar formen av ett hat mot män och sexualitet”.

I Frankrike ledde denna insändare till en av de blodigaste fejderna som ägt rum kvinnor emellan. Saken blev inte bättre av att Catherine Millet, som också är känd för kultromanen Catherine Ms sexuella liv, där hon har ohämmat sex med främlingar, ja rentav är med om en gangbang, beklagade några dagar senare i Le Point, att hon aldrig blivit våldtagen, för då hade hon kunnat visa att det går att ta sig ut ur ett sådant trauma. Hon poängterade också att kvinnor kan skilja mellan kropp och själ, vilket gör att man inte nödvändigtvis behöver se sig som ett offer om man blivit våldtagen. Utsagorna reducerades förstås i medierna till att Catherine Millet önskade bli våldtagen och att våldtagna kvinnor bör sluta att se sig som offer. En ny #Metoo våg startade nu, riktad mot ”Catherinskorna” som påstods förespråka ett patriarkaliskt, reaktionärt och euro-centriskt perspektiv, som glömde alla förslavade och sexuellt missbrukade kvinnor runt omkring i världen. Gällde rätten att kränka även män i arabvärlden? Sen dess har hatkärleken mellan kvinnor i Frankrike blivit så stark, att vissa kvinnliga bekantskaper kräver att jag skall ta ställning, ja rentav välja sida, genom att sluta umgås med kvinnor som tillhör den ena eller den andra fallangen. Jag vägrar och gör allt jag kan för att de olika feministiska positionerna skall kunna närma sig varandra, men jag konstaterar att #Metoos vågor har lett till en ny form av kärlekshat, kvinnor emellan, och det kommer ta lång tid innan vi kommer att finna nyanserna och de dialektiska rörelserna. Jag är också övertygad om att denna revolution måste göras ihop med männen, i ett verkligt samtal med dem, inte bara dem som håller med oss, våra allierade, utan också grisarna, de sista grisarna. För två år sen blev jag inbjuden av Göteborgs Bokmässa till ett samtal med Horace Engdahl om hans samlade verk. Horace ville inte ha någon annan samtalspartner än just mig, förklarade arrangören. Jag kände mig smickrad, och tillbringade hela sommaren med de tiotal böcker han hade skrivit. Jag ville hitta en fråga, men inte vilken fråga som helst, frågan som skulle kunna få honom på fall, den allra första frågan jag inledde samtalet med, och nu citerar jag bara ur mitt minne: ”Horace, du har ju alltid varit en romantiker, inte minst i din avhandling Den romantiska texten, men det romantiska manliga subjektet kan endast älska ett förlorat objekt, ett objekt som undkommer honom och hans förståelse, eller hur?” Horace höll med, eller såg ut att göra det i varje fall. Jag fortsatte: ” Romantikern hade svårt för kvinnan, men sista grisen verkar också ha svårt för kvinnan. Är det så att en romantiker, nödvändigtvis måste bli en gris i slutändan, eftersom kvinnan är och måste förbli ett för honom okänt objekt?” Horace sade först att han önskade att han var en lika stor expert på honom själv, som jag var, han höll till min stora förvåning med om min tes, och sen gjorde han en mycket modig och självbespeglande analys av såväl romantikerns som grisens fadäser. För mig var detta ett stort ögonblick, eftersom den gav mig en förnyad tilltro till människans förmåga att få syn på sig själv.

Det var lätt för mig som kvinna att se hur litet steg det fanns mellan romantikerns idealisering av kvinnan och den sista grisens demonisering av densamma, men hur lätt är det för kvinnor idag, att vrida kritiken inåt? Vad gör vi med de män som inte lever upp till våra förväntningar? Vi förvandlar dem till grisar och vi buntar ihop dem med andra grisar, andra kulturmän, män som bara läser män, casanovor som tror sig älska varje gång, Don Juans som aldrig älskat. Nymfomaner, sexmissbrukare och sexförbrytare flyter samman till en enda stor sörja som håller på att leda till det intellektuella samtalets, men också de jämlika relationernas kollaps. Kulturkvinnan är en lika stor kålsupare som kulturmannen.

När jag har kommit så här långt, går jag till bell hooks, All about Love, som varit min stora vägledare de senaste månaderna. Hon skriver om den psykologiska terrorism mellan människor som inte vågar tala ur hjärtat: ”Trust ist the foundation of intimacy. When lies erode trust, genuine connection cannot take place.” Jag skulle vilja hävda att det är just bristen på tillit som gör att hatkärleken frodas, bristen på förmågan att erkänna våra brister för varandra. Kärleken är en skola, och vi måste lära oss att älska, på riktigt uppmanar Hooks. Och hon säger något riktigt radikalt, som får mig att rysa, varje gång jag tänker på det: Kärleken, den sanna, gör inte ont. Den sanna kärleken har ingenting med lidande, passion och maktspel att göra, och när vi söker oss till sårade, obalanserade människor som inte förmår älska oss, så är det för att vi själva inte tror att vi förtjänar att bli älskade. De flesta av oss vet inte vad kärlek är, har ännu inte upptäckt den och kommer kanske aldrig göra det.

När jag skriver dessa rader, sitter jag på Miriam Bäckströms röda soffa, och tittar ut genom ett snötäckt landskap. Hennes ord, från gårdagens samtal, ekar fortfarande i mitt bröst. Jag vet att dessa ord, att dessa förrädiskt enkla ord, kommer annullera nästan allt jag har skrivit hitintills, men det gör inget, de är värda att skrivas om och om igen, som en framläxa:

Kärleken är medfödd. Hatet är en kulturell konstruktion.

Hatet är inlärt, inte en drift, inte en nödvändighet

För att göra oss av med hatet behöver vi ett nytt språk.

En ny psykologi.

Några dagar senare, när jag vandrar på Petit Palais, för att se på deras magnifika utställning Fernand Khnopff - Le maître de l’énigme, kommer jag äntligen fram till den målning som jagat mig mest i alla dessa år - L'Art ou Le Sphinx ou Les caresses, föreställande två engimatiska varelser : en androgyn Kung Oidpus och en sfinx bestående av en leopard med ett kvinnohuvud. I Sofokles drama väljer sfinxen, när kung Oidipus lyckats lösa hans gåta om människans tre stadier, att begå självmord genom att kasta sig ner i ett stup. Men här vilar de sina huvud mot varandra, tryggt omslutna av en hemlig union. Vad fick dem att överbrygga hatkärlekens avgrunder? Målningen, upptäcker jag när jag en tid senare söker bilder till filmen Oskuldens tid, hänger på en vägg bakom det tragiska paret, som ett omen, men också som ett löfte, som en lockelse mot avgrunden, som början och slutet på allt, livets yttersta mysterium.