Det kluvna medborgarskapet

Det kluvna medborgarskapet

Johannes Björk

 

 

Ett snitt ur Sveriges rasistiska idékomplex valrörelsen 2018

”Vi måste ställa oss frågan: Varför är det så svårt för de här människorna att få jobb? Jo det är för att de inte är svenskar. De passar inte in i Sverige och då är det svårt att få jobb”, sa Jimmie Åkesson i den avslutande partiledardebatten i Sveriges television 2018, två dagar före valdagen. För att förstå hur ett sådant uttalande överhuvudtaget blev möjligt på bästa sändningstid en fredagskväll i norra Europa måste vi se tillbaka på en häpnadsväckande förändring av det offentliga samtalet. Som under sommarens valupptakt försköts från det redan graverande talet om svenska värderingar till eufemismer som ”svenskländare” och ”inkluderande nationalism” . Efter Björn Söders famösa uttalande om att Annie Lööf "förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar" plockades diskussionen snabbt upp av konservativa kolumnister som menade att det vi måste diskutera är vem som är svensk. Thomas Gür och Ivar Arpi (SvD 23, 28/6) uppfattade det som olyckligt att svensk var en homonym, ett ord som betecknade flera saker samtidigt: etnicitet, nationstillhörighet och medborgarskap. De ville ha ett särskilt begrepp för de människor som endast förfogade över medborgarskapet för att kunna skilja dem från svenskar och nationella minoriteter.

Men hur ska vi egentligen förstå detta hat mot homonymen? Det kan förefalla självklart att hålla med Olle Josephson (SvD 4/7) som hävdar att begreppet svenskländare "gillrar en kulturrasistisk fälla, även om naiva förslagställare kan säga att de bara avser begreppsreda" – om det inte vore för att det är i just begreppsredan som rasismen ligger.

"All politik arbetar med homonymer", skriver den franske filosofen Jacques Rancière i La Mésentente (1995). Ta begreppet klass. I enkel (Rancière skulle säga polisiär) mening betecknar och ordnar klass människor utifrån deras sysselsättning och sociala härkomst. Men i politisk mening är klass ett namn som genererar konflikt och som synliggör en orätt som inte var synlig i den enkla förståelsen av klass (detsamma har under historien kunnat sägas om namn som arbetare, kvinna, queer, n-ordet). Den politiska bearbetningen av en homonym adderar eller omtolkar ett den objektiva bestämningens namn på människor, och det är förlusten av detta "ytterligare-ett" (un-en-plus) som underbygger den rasistiska diskursens föreställning om att vissa människor är "en-för-mycket" (un-en-trop). Denna politiska bearbetning är för Rancière mycket viktigare för rasismen än den vanliga föreställningen om att den bör härledas ur växande sociala problem som skulle ha uppstått i och med invandringen.

Genom den politiska bearbetningen av en homonym förflyttas "en kropp från den plats som anvisats den eller förändrar en plats bestämning; den får oss att se det som inte tidigare kunde ses, låter oss höra som ett tal det som tidigare endast kunde höras som ett brus". Är inte detta en precis beskrivning av vad rörelsen Ung i Sverige gjorde för exakt ett år sedan? Inte med begreppet arbetare, men med begreppet Sverige. Just när utvisningarna av ungdomar till Afghanistan intensifierades samlades hundratals i huvudsak afghanska ungdomar på Mynttorget, Medborgarplatsen och Norra Bantorget i Stockholm, medan ledargestalten Fatemeh Kavarih deklarerade att "jag, som en ung i Sverige, har aldrig ett tryggt liv i Sverige". Men vad Sverigedemokrater och konservativa ledarskribenter gör när de kräver särskild benämning för de som "varken är etniska svenskar eller en del av den svenska nationen" är inget annat än att beröva dessa människor deras politiska namn, att återföra dem till en precis sociologisk identitet – vilken, som Rancière påminner oss om, lätt tippar över i "hudens och rasens antropologiska nakenhet".

De som säger sig vilja reda ut begreppen drar sig samtidigt inte för att själv göra bruk av de motsägelser de säger sig bekämpa. Ta den återkommande glidningen från ett formalistiskt/universellt medborgarskap till en substantiell/partikulär nationstillhörighet. Försvararna av "svenskheten" har under de senaste åren ständigt sagt sig vilja uppvärdera medborgarskapet i sin "inkluderande nationalism" samtidigt som man understryker behovet av svenska traditioner eller, för att låna Alice Teodorescus terminologi, behovet av att intensifiera "naturalisationsprocessen" (GP 9/9 2017).

Uppvärderingen av medborgarskapet är alltså identisk med dess nedsänkning i nationen. Men denna konsensus mellan medborgarskap och nationstillhörighet bär i sig på en paradox för den som just tillerkänts det förra. Till dessa tycks de konservativa säga: där jag var, skall du också vara. Problemet är bara, som Michael Azar en gång formulerade det, att den gräns "som skyddar gemenskapens insida förskjuts i samma ögonblick som de ovälkomna knackar på dörren". De som gör anspråk på begreppet svenskländare skulle i stället låsa denna dörr och kasta bort nyckeln.

Glidningen från medborgarskap till nation motsvaras också av en mer försåtlig glidning på själva utsagans nivå. Hela diskussionen om svenskhet rör sig på ett förrädiskt vis mellan antaganden och antydningar, konstaterande och konnoterande. Det är ett tal med kluven tunga som å ena sidan slår fast att så här är det, dessa distinktioner måste vi kunna göra. Samtidigt suggererar man att vissa människor, utan vidare specifikation, inte riktigt hör hit, och om de nu är här, så behöver de ett namn som inte sammanfaller med vårt. På så vis producerar man en osäkerhet om identitet var största kännetecken är ett rädslans subjekt (som i sig är motsägelsefullt – "tar de våra jobb?", "lever de på vårt arbete?") och som sådant närs av ett hat till samma ”dem”, ett hatets objektet.

Den ideologiska funktionen hos högerns "inre" rasism som kännetecknas av just det som beskrivits ovan, har dock sitt möjlighetsvillkor i att socialdemokratin redan fullbordat den "yttre" rasismen genom sin egen migration, asyl- och flyktingpolitik. Detta tvingar oss att revidera den vanliga föreställningen om att rasismen drivs av ett folkligt ressentiment, av en ekonomiskt eftersatt och kulturell bakåtsträvande befolkning som inte förmått anpassa sina vanor och värderingar till en ny global och "mångkulturell" verklighet.

Även om denna föreställning nådde sitt lågvattenmärke med fenomenet Vita kränkta män genomsyrar den alltjämt en del inlagor från vänster. I en artikel om det förestående valet beklagade sig exempelvis Sven-Eric Liedman (DN 28/6) nyligen över att socialdemokratin "gett sig in i öppen tävlan med Sverigedemokraterna om de röster som vill reservera Sverige för dem som inte är från Afghanistan, inte är muslimer, inte är lågutbildade, inte EU-tiggare..." Det är lätt att hålla med Liedman om att socialdemokratin blivit principlös i sitt röstfiskande. Men som Rancière påpekat bygger ett sådant resonemang på att staten ses som "representant för det rationella, medan irrationaliteten fortsatt ses som folklig", då den antas inlemma de rasistiska impulserna. Den offentliga diskussionen om svenskhet och medborgarskap har om inte annat synliggjort att detta är ett felaktigt antagande.  

Vad gränsdragningen längs kunskapspolitiska linjer kan leda till blir tydligt om man tar Göran Greiders inlaga (AB 7/3 2016) under den så kallade "flyktingkrisen" i beaktande. I ett försök att finna en tredje väg mellan "en alarmistisk höger och en önsketänkande vänster" skulle varje migrationspolitik utgå från frågan om hur många flyktingar Sverige kan ta emot "utan att landet faller ner i riktigt djup segregation och permanentar xenofobi". Argumentet kunde sedan sömlöst övertas av Reinfeldts tidigare statssekreterare Mikael Sandström (Kvartal 2016:3-4). På så vis kastade man inte bara om förhållandet mellan orsak och verkan, mål och medel – ska invandringen begränsas för att vi har för många invandrare eller för att vi har för mycket rasism? Den lyckas därtill med konststycket att som Rancière formulerat det, "ge statens rasistiska politik ett antirasistiskt intyg".

Det är dags att vända på argumenten, menar Rancière, att visa på det ömsesidiga beroendet mellan stat och folk i det rasistiska komplexet: det är staten och de intellektuella som själva "upprätthåller den andra rasismen", det folkliga ressentimentet, eftersom de "förlitar sig på att det ska se ut som om denna andra rasism styr lagstiftningen". Socialdemokratin har skärpt rasismen på ett antal mycket praktiska vis: genom kovändningen i flyktingmottagandet hösten 2015, genom övergivandet av permanenta uppehållstillstånd till förmån för tillfälliga diton, genom migrationsdomstolens nyliga vägran att tillämpa den lag som skulle ge 9000 ensamkommande uppehållstillstånd och gymnasieutbildning.

Detta ständiga förflyttande av gränsen mellan innanför och utanför – som ger upphov till ett liknande rädslans subjekt som de konservativa – är också möjlig att iaktta i Justitiedepartmentets regleringsbrev till Migrationsverket. Under de senaste åren har regleringsbrevet gått från att prioritera långsiktiga lösningar för asylsökandes boende, att ensamkommande barn ska behandlas skyndsamt för att sedan prioritera att i "ökad utsträckning bedöma ålder för ensamkommande" (2016) till att i år främja "en behovsstyrd arbetskraftsinvandring". Det senaste förskjutningen sker samtidigt som statsminister Stefan Löfven går ut och påstår att det är "orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan göra". Detta är ett skolboksexempel på hur staten själv bidrar till produktionen av den osäkerhet som ger upphov till det rädslans subjekt och hatets objekt som strukturerar det rasistiska komplex som vi just nu delar.

"Ett samhälle är antingen rasistiskt eller inte", deklarerade Frantz Fanon, och att tro att vissa delar av samhället är mer eller mindre rasistiska "är att visa prov på en bristande förmåga att tänka klart". För att komma till rätta med vår innevarande rasism krävs alltså mer än organiseringsförbud för nazister. Vad som krävs är nya politiska namn som problematiserar såväl den inre som den yttre rasismen var den än produceras.