Obönhörlig ofrivillig tillblivelse

Obönhörlig ofrivillig tillblivelse

Siri Landgren

 

 
 Bild: Hannah Tolf

Bild: Hannah Tolf

Att förvandlas är att bli till (igen)

Att bli till är att upptäcka sig vara. Upptäcka sig vara x, y, z eller p. Att vara en varelse, med en kropp, med en färg, en form. I en värld befolkad av andra varelser, var och en med en färg, en form, en yta. Att bli till kan vara att födas, att minnas efter att ha glömt, eller att vakna efter att ha varit sovande.

Föreställningen The Metamorphosis - Förvandlingen (gästspel på Göteborgs Dramatiska Teater) utgår från Kafkas novell med samma namn. Jag har inte läst novellen, vilket jag tänker i detta sammanhang inte alls är något hinder. Föreställningen är mer gestaltande, utforskande och uttryckande än berättande, och jag känner en frihet i att inte behöva (eller ens kunna) läsa in något narrativ.

Förutom musik och ljus vilar föreställningen framför allt på rörelse. De rörelser som förekommer är centrerade på ett antal hand- och armrörelser som liknar symboler (geometriska former, indikationer av kroppsdelar) eller gester menade att kommunicera i en värld där språk är frånvarande eller omöjligt. Och jag tänker att detta är just vad tillblivande är: att bli till är att bli till något. Och detta något är alltid språkligt (Lacan kanske skulle säga symboliskt). Här tänker jag på Roland Barthes Le grain de la voix (“The grain of the voice”), och uppdelningen han gör i att vara en individ (något “djuriskt") kontra en person (något specifikt för den mänskliga kulturen). Individ är varje levande varelse. Person blir jag först när jag är inskriven i det kulturella och sociala. Jag fastnar särskilt för en rörelse där en person står med händerna framför sig och upprepat vänder på dem: handflata upp, handflata ner, upp, ner. På ett genialiskt sätt sammanfaller en persons undrande studerande av sin egen kropp (“är det här jag?”, “ser min hud konstig ut?”) med en nära nog universell gest för att markera plötslig förändring.

I föreställningen, liksom i Kafkas novell, är tillblivandet något ofrivilligt, utifrån påtvingat. Oförutsett och kanske godtyckligt. Varje gång vi vaknar blir vi till igen - att vakna är ju inget vi väljer, eftersom medvetandet är frånvarande, kanske obefintligt, när vi sover. Och när vi föds, när vi vaknar - hur vet vi egentligen vad vi kommer vakna som? (Tänk på huvudpersonen i filmen Memento.) Såväl vid födsel som uppvaknande är vi helt och hållet oförmögna att göra motstånd ifall ödet skulle låta oss vakna som ett odjur. Eller med det engelska begrepp som föreställningen använder sig av: en pest. Den återkommande frasen “a pest is a competitor of humanity, human economy and human health” blir i dessa dagar omöjlig för mig att höra utan att mina tankar förs till den växande främlingsfientligheten, och rasismens ständigt återkommande metafor om främlingen som ohyra.

I The Metamorphosis – Förvandlingen är tillblivandet obönhörligt – det drabbar inte bara Ingeborg Zackariassen (i egenskap av gruppens rörelsekonstnär) utan hela ensemblen, som alla blir utförare av rörelsematerialet. Gång på gång får jag möjlighet att utsätta mig för den skräck som insomnandet och uppvaknandet kan vara. I kanske den mest meningsfulla användningen av stroboskop jag någonsin sett förvandlas kontinuerlig rörelse till en serie åtskilda ögonblick, en lång rad mikrohändelser, var och en med sitt uppvaknande och insomnande, var och en en tillblivelse i en ack så flyktig tillvaro.

 

Siri Landgren är konstnär.

www.sirilandgren.se