En ateljévärds vittnesmål

En ateljévärds vittnesmål

Stella d´Ailly

 

 

Avskedstal till Studio Mossutställningar

30 maj 2018

  

Den 1 juni stängs huvudstadens största ateljéhus, Studio Mossutställningars 4000 kvadratmeter som huserar 92 enskilda kulturutövare samt ett tjugotal föreningar och mindre företag i SVT:s gamla lokaler i Värtahamnen. Få av Mossutställningars kulturutövare har en skälig ateljé att flytta vidare till, och inom två år faller ytterligare fyra stora ateljéhus i Stockholm på grund av det alltmer påtagliga hot som vi lite trubbigt kan kalla marknadsanpassning av hyror. (Och som från vår utblick luktar kartellbildning – plötsligt erbjuder Stockholms alla hyresvärdar 1500 kr per kvm/år som absolut lägsta lokalhyra!)

Fastighetsutvecklare och byggbolag lägger mycket energi på att påverka stadsutvecklingen genom att skriva policyförslag för kommuner och riken, och förstås lobba i EU. Det är dags för oss kulturutövare att göra detsamma. I våras träffade Stockholms ateljéföreningar Walter Ruth från Konstnärernas kollektivverkstad i Göteborg. Han berättade om när göteborgska konstnärers infrastruktur hotades av hyreshöjningar 1968  och  föreningar för arkitekter, musiker, skådespelare, bildkonstnärer och hantverkare gick samman i organisationen Maneten. Resultatet blev Sveriges första kulturprogram, skrivet av konstnärer för konstnärer, och antogs av Göteborgs kommun. Historien upprepar sig. Nästan femtio år senare, påverkade av ett gemensamt initiativ från organisationer inom det fria kulturlivet, tog Göteborgs kommunfullmäktige i januari 2017 upp att konstnärer och organisationer inom det fria kulturlivet som hyr ateljéer och verkstäder i kommunägda fastigheter även fortsatt ska undantas från marknadsmässig hyressättning. Beslutet gav också i uppdrag åt kommunala fastighetsbolaget Higab, som äger merparten av sådana lokaler i Göteborg, att i samarbete med Stadsledningskontoret ta fram en långsiktigt hållbar modell för hyressättning baserad på denna princip.

Det är dags att vi konstnärer i Stockholm organiserar oss om vi fortsatt vill ha en infrastruktur för konstproduktion kvar i huvudstaden.

Mossutställningar utvecklade 2014 en ny affärsmodell utifrån de nya lokalernas disposition där stora öppna ytor inte kunde hyras ut till konstnärer (som föredrog mindre och egna rum). Modellen, som går på tvärs mot marknaden, är att ha en högre kvadratmetershyra för större lokaler och verksamheter som tål detta, och lägre hyra per kvadratmeter för smårum för enskilda utövare.

Också bostadsbristen är med och urholkar kulturutövares möjligheter att verka i Stockholm. Stadsdelarna som febrilt bygger lägenheter för det bestånd som har råd, har svårt att tillgodose behovet av kulturell infrastruktur som ateljéer, replokaler och så vidare. Trots att samlingslokaler är en av vår demokratiministers hjärtefrågor och trots försök att agera proaktivt lyckas de kulturpolitiska institutionerna inte hantera behovet av överkomliga hyror.

Medveten om det akuta läget tog Kulturförvaltningen i Stockholm 2016 fram en ateljéstrategi. Utöver det befintliga beståndet ska 300 ateljéer skjutas till. För detta anlitas en kulturlots som ska mäkla mellan fastighetsägare och kulturliv. Man höjer ateljéstödet till 1500 kr/mån, moderniserar kön för stadens egna ateljéer och gör en ansats att decentralisera ateljébeståndet. Trots marknadstillvända grepp som mäkleriet visar fastighetsbolagen inget gehör för vädjan om rimliga lokalhyror för kulturarbetare med en medianinkomst på 13 000 kr per månad. Inte heller att försöka tala samma språk genom att betona för fastighetsägarna att man kan höja värdet med 23 000 kr/kvadratmeter på bostadsrättsförsäljning med konst- och kulturaktörer i närområdet (som om konstens värde gick att översätta i kronor). Kulturförvaltningen försöker nu, då stadens lägsta hyror gått upp med 200 procent på fem år, att få alla Stockholms ateljéföreningar att bli entreprenörer och utveckla Mossutställningars affärsmodell. Så tuktas vi att skärpa våra affärsplaner för att klara de nya höga förortshyrorna. 

Ateljéstrategins uttalade mål är att decentralisera kulturen. Inget ont om att arbeta för fler platser för kultur i förorterna, men att tömma innerstaden på ideell kultur är rena rama självmordet. I London har urholkningen av stadens kulturliv och gentrifieringen gått så långt att borgmästaren – i ett försök att vinna konstnärerna tillbaka – startat en stiftelse för att hjälpa dem att själva köpa fastigheter. De föreningnar som kommer finnas kvar i Stockholms stadskärna är de som redan äger sina ateljéer. Vilket bara är Kapsylen. I statens offentliga utredning om konstnärens villkor som nyligen publicerades nämndes inte denna hotade infrastruktur för konstproduktion. (Remisstiden går ut i juni – vill någon lägga in ett spontant svar kontakta: claes.eriksson@regeringskansliet.se)

*

Mossutställningars studioverksamhet upphör nu. Vi tar en tankepaus från den nyliberala fastighetssoppan som på sikt hotar alla låginkomsttagares möjligheter att leva i storstaden – med eller utan kulturellt kapital. Vi fortsätter dock att arbeta med att tänja på begreppet offentlig konst. I augusti startar projektet Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden, med bas i en ateljé i Hjorthagens ateljéförening.

Nybyggda stadsdelen Norra Djurgårdsstaden kallas på engelska för The Royal Seaport. I Norra Djurgårdsstaden har Stockholms rödgröna modifierat alliansens slogan – en hållbar stadsdel i världsklass – till en hållbar stadsdel för alla. Trots det verkar stadsplanering för alla tillhöra en svunnen tid. De enda ytor som är för alla här är gator, badhus och Spårvägsmuseet. Exploateringen av de k-märkta industriromantiska men markförgiftade gasklockorna i Norra Djurgårdsstaden har markanvisats till fastighetsutvecklare som kan tillgodose kulturella kriterier. Oscar Properties och JM Kvartersfastigheter har fått dessa markanvisningar utan att kunna leverera ett trovärdigt kulturprogram. För att få bygga en starcitecture-skrapa av Herzog de Mouron (kanske för en utländsk lyxmarknad, den svenska verkar mättad) har Oscar properties ritat in en skulpturpark i klockan bredvid skrapan. Det ryktas att skulpturerna är ägarens befintliga samling. JR Kvartersfastigheters vinnande förslag inkluderade en kulturell hub som i dagsläget ser ut att bli ett affärscentrum där företaget Acne omnämns som en kulturell aktör. Samtidigt lanseras den oförargliga facebookgruppen Värtahamnen som visar reportage om livet i, och planerna för området. Sidan drivs av före detta politiker, som nu arbetar på PR-bolag, och säljer bland annat tjänsten Äg verklighetsbilden. På hemsidan beskrivs hur de vet vilka personer som sitter på vilken makt och hur de kan påverkas. PR-byrån kallas A Beautiful Soup och sitter ironiskt nog i Mossutställningars tidigare lokaler vid Stureplan, som utöver kontorshotell med nyrik prägel numera också har gatuplansbutiker för lyxfarkoster och ett glassigt gym. PR-byrån gör arrangemang på beställning av fastighetsbolagen som betalar dem: det är högt och lågt med food-truck-cirkus och partipolitisk stadsbyggnationsdebatt.

Facebooksidan Värtahamnen ramas in av en musikvideo av riot girl-bandet The Magnettes om hur skönt det gamla industriområdet kommer bli efter att fastighetsägarna och deras gelikar är färdiga med ansiktslyftet – den enda kultur som visas i framtidens Värtahamnen är popbandet som får presentera det.

 

Stella d’Ailly, konstnär och curator, grundare och verksamhetsledare, Mossutställningar.