Nr. 302 - 2015

#302_OMSLAG_250917.jpg
 

Innehåll


Redaktionellt

Sinziana Ravini & Fredrik Svensk med redaktion

My father’s color periods

Hiwa K

Intervju med Hiwa K och tre         kommentarer  från Aneta Szylak

Maja Hammarén

Intervju: vad är camp?

Paletten red.

Högdalen

Maja Hammarén

arbetsförmedlingen – En odyssé  genom det svenska systemet

Katxerê Medina

Intervju med Gregory Sholette –  om relationerna mellan konst,  aktivism och akademism

Annika Lundgren

Affirmitive uncertainty –        critical thinking in arts education, part 3: ethical affirmation and expansion

Gabo Camnitzer

Jordbrukets siffror och figurer – Kritik av det ekonomiska begreppet om livet

Mikhail Lylov & Patrik Haggren

rim och ranson

Johannes Samuelsson

konst och poesi som organisk arkitektur – maskinestetik och performativitet hos baronessan elsa

Lisa Schmidt

lidandets lustgård, octáve mirbeau 1899 – om litteraturens performativa rum och dess kritiska potentialitet

Anton Göransson

Kant, det sköna och det sublima

Sven-Olov Wallenstein

 

Redaktionellt

 

Det politiska läget i Sverige, i Europa och i dess närhet är minst sagt skakigt. I denna situation måste konsten presentera andra möjligheter och visioner än de som ges av den dominerande politiska diskussionen om de kriser världen droppas av just nu. Men under senare tid har de institutionella förutsättningarna för detta allt mer ifrågasatts av landets folkvalda, nästan oavsett politisk färg. 

Ett exempel är Gävle konstcentrum, ett av Sveriges mest framstående mindre konstinstitutioner som länge varit hotat av ekonomiska åtstramningar av en kommun som haft Socialdemokratiskt styre i närmare 100 år. Från och med 2016 är denna konstinstitution underställd en kommun styrd av Moderaterna med stöd av Sverigedemokraterna, ett parti som verkligen vet vad den vill göra med samtidskonsten. Vad kommer detta att innebära?  

Den nya politiska kartan fick 2015 års nedskärningar och drastiska organisationsförändringar av svenska konstinstitutioner att framstå som extra allvarliga. I Kalmar avsattes plötsligt chefen för Konstmuseet på lösa grunder, för att sedan tillfälligt återanställas. I Karlstad drogs plötsligt alla konstintendentstjänster in, allt medan huvudstadens egen konsthall Liljevalchs fortsätter på tidigare inslagen linje och låter modeindustrin marknadsföra sina egna bedrifter. 

I Lund hotas konsthallen återigen av en drastisk omstrukturering, här med stöd av socialdemokrater och miljöpartister. Till synes helt utan diskussion försökte de stänga ner en offentlig institution som under de senaste sextio åren varit en av norra Europas mest betydelsefulla platser för samtidskonst. Händelserna i Lund är ett tydligt exempel på hur dagens konsthat inte bara kommer till uttryck i extremhögerns öppna förakt eller hos den del av vänstern som avfärdar samtidskonsten för att enbart gå kapitalets intressen. Lika mycket syns det idag i sättet på vilket konstinstitutioner organiseras och styrs. Direkta nedläggningar ersätts ofta av så kallade omgörningar. I Lund har protesterna glädjande nog inte låtit vänta på sig. Facebookgruppen Stop the closing of Lunds konsthall har samlat över 6000 medlemmar, Nätverket till stöd för Lunds konsthall och mängder av både lokala och internationella upprop initierades på kort tid. Framtiden för konsthallen är ännu oklar.

Det är fem år sedan Göteborgs stad var på väg att stänga konsthallen. Men efter stora protester och en offentlig debatt ändrade sig ansvariga politiker och tjänstemän. Och sedan dess har Göteborgs konsthall haft sina kanske bästa år någonsin, samtidigt som fler konsthallar fått liv utanför stadskärnan. Detta är ett exempel på hur det faktiskt går att påverka politiker när de uppenbarligen är på väg att begå avgörande misstag.  

Samma sak hände efter protesterna mot kulturutskottets förslag att i stort sett skrota stödet till Sveriges kulturtidskrifter för ett drygt år sedan. Denna kamp var avgörande för att Paletten inte skulle behöva bryta sin 75-åriga utgivningshistoria. Likväl, även om 2016 tycks bli ett politiskt osäkert år, visar den debatt som blossat upp om ras, klass och sexualitet kring Makode Lindes utställning på Kulturhuset i Stockholm att de frågor som Paletten undersökt kring konstens roll i vår postkoloniala modernitet äntligen tagit plats, i all sin komplexitet i det offentliga rummets mittfåra. Att det på Moderna Museet görs en utställning som Ett gott hem och åt alla, om romska liv i den svenska moderniteten och att Göteborgs internationella konstbiennal på allvar kopplade samman den svenska industrialismens politiska kamper med åtskilliga anti-koloniala rörelser under 1900-talet måste ses som viktiga försök att ta vara på konstinstitutionens möjligheter i vår tid.  

Idag är det avgörande att våra konstinstitutioner och konsttidskrifter bevarar sin integritet och förmåga att upprätta relationer till befolkningen som inte bestäms av politisk kortsiktighet utan tar vara på sin exceptionella möjlighet att experimentera. Diskussionen om konstnärlig autonomi har i allt för stor utsträckning antingen handlat om yttrandefrihet eller om hur konsten ska finansieras och med skillnaden mellan villkoren för att jobba med privata eller offentliga medel. Detta fokus på finansiering döljer det faktum att principen om ”armlängds avstånd” är ett sätt att göra konsten nyttig för organiseringen av livet tillsammans i en demokrati, samt att frågan om yttrandefrihet inte är fråga som är specifik för konsten. 

Kanske kan vi till och med säga att ”armlängds avstånd” är ett instrumentellt medel för att en viss idé om politiska konflikter ska kunna uppstå i en demokratisk stat? Kanske var det detta Yanis Varoufakis förstod när han just valde konstinstitutioner för lanseringen av Democracy in Europe Movement 2025 (DiEM 25), ett nätverk för att återdemokratisera Europa? 

Med detta sagt, och trots de offentligt finansierade konstinstitutionernas komplexa roll i den svenska koloniala moderniteten vore försämrade ekonomiska resurser liksom en minskad handlingsfrihet ett sätt att bejaka en postpolitisk situation som lämnar dörren öppen för samhällets mest reaktionära krafter. Det som just nu händer i Lund, i Gävle och på många andra ställen är djupt oroväckande. Inte bara för dessa städers del utan för hela Sveriges demokratiska offentlighet. Med alla sina motsägelser är konstinstitutionen och frågan om konstens autonomi inga särintressen, utan demokratiska byggstenar. Om vi riktar allt för stort intresse mot att vara underställd och verka i ”konstvärlden” tenderar vi kanske att glömma just detta.   

2016 fortsätter därför Paletten med full kraft att utveckla nya och gamla sätt att ta oss an dagens konst och dess förutsättningar. I detta nummer med allt från Immanuel Kant och Arbetsförmedlingen till Baronessan Elsa och kritik av ett ekonomiskt begrepp om liv, plus en massa andra saker vi är glada att kunna dela med er!

 

Sinziana Ravini & Fredrik Svensk med redaktion